Jag är oerhört rädd för Försäkringskassan

 Försäkringskassan är en myndighet som ska hjälpa personer som av olika anledningar behöver hjälp från samhället, mest på kort sikt (t.ex. vård av barn) men även hela livet som personlig assistans. Budgeten är gigantisk, hundratals miljarder kr betalas ut varje år i olika stöd. På senare år är det emellertid en myndighet som skrämmer mig, jag vill ha så lite som möjligt att göra med dem. Jag vet att det finns tusentals och åter tusentals personer runt om i landet som känner likadant, gäller inte bara vi med personlig assistans utan många, många andra som är beroende av stöd från samhället, t.ex. personer som behöver sjukpenning.

Det fanns faktiskt en tid då jag inte var rädd för FK, åtminstone inte när det gäller assistansen. På den ekonomiska fronten hade jag emellertid haft stora problem med FK för ca 15 år sedan men det löste sig till slut. Förtroendet vad gäller just personlig assistans började sjunka i samband med den stora första omprövningen 2013 då FK vände ut och in på mitt liv. Jag fick ändå alla timmar jag behövde och handläggaren visade faktiskt ett seriöst intresse att ge mig hjälp efter behov.

Framåt våren 2017 hade dock rädslan ökat markant, personer förlorade nu statlig assistansersättning i mycket snabb takt och så kom då den nya ”omprövningen” i september 2017 då jag var extremt nära att förlora all assistansersättning. Jag har skrivit om det flera gånger – jag räddades enbart tack vara omprövningsstoppet. Efter ”omprövningen” sjönk mitt förtroende för FK som en sten. FK hade ju inte visat minsta intresse för mina verkliga behov, jag är helt övertygad om att de tillämpade den s.k. transportdomen från 2017 rakt av på mig. Ibland tänker jag - tänk om man inte behövt vara beroende av dem, vad skönt livet hade varit.

Om jag skulle bli sämre och behöva mer timmar med dubbelassistans skulle jag inte våga kontakta dem. OK, enligt Socialförsäkringsbalken kapitel 51 ska bara ändrade behov bedömas vid ”särskilt ändrade förhållanden” men jag litar inte ett ögonblick på att det skulle bli så. Erfarenheterna från 2017 och nämnda bråk om sjukpenning tidigare har gjort jag känner mig jagad av staten genom Försäkringskassan – staten tycker jag har det för bra… Varje gång jag får brev från FK (bortsett från de som jag vet bekräftar att FK betalar assistansersättningen) blir jag orolig – vad vill de försämra nu?

Hur har vi då kommit till en verklighet där jag och så många andra är jätteskraja för en myndighet som egentligen ska hjälpa oss? Det är verkligen inte sunt att känna som jag och så många andra känner, det vittnar om en total brist på förtroende för en mycket viktig myndighet. Tilltron till myndigheter är en viktig variabel när FN i sina index för demokrati, anti korruption med mera mäter hur demokratiska och väl fungerande FN-s dryga 190 medlemsländer är. Sverige befinner sig fortfarande, ihop med våra nordiska grannländer i yttersta toppskiktet. Bristande tilltro till myndigheter är ett tecken på problem för en demokrati.

Regleringsbrevet från 2015 är givetvis en del av förklaringen till dagens verklighet men långt ifrån hela sanningen. FK agerar med uppdrag från regeringen och i Rosenbad har det i ungefär 30 års tid ambitionen varit en tydlig ambition att dra ner samhällets nota för socialförsäkringarna. I klartext – Försäkringskassan ska spara pengar! Sedan slutet av 80-talet har notan för socialförsäkringarna (mätt som andel av BNP = tillgängliga resurser i landet) minskat från 7 % till knappt 5 % 2019, en rejäl sänkning i ambitionsnivå! Merparten har skett senaste 15-20  åren.

Försämringarna har skett både under borgerliga och socialdemokratiska regeringar. Av statistiken framgår också att de grupper som fått ta det i särklass tyngsta lasset när staten vill spara pengar på grupper som anses ”ha det för bra” är funkisar och personer som behöver sjukpenning. Jag har skrivit blogginlägg tidigare om varför dessa grupper är så utsatta när staten ska ”dra åt svångremmen”. FK men givetvis även många politiker och andra myndigheter använder olika koder för att nödtorftigt försöka dölja det verkliga syftet, d v s spara pengar - ”tydligare regelverk”, det ska löna sig att arbeta”, ”värna rättssäkerheten” med mera…

Att det finns kriminalitet och fusk i såväl assistansbranschen som andra delar av välfärden har givetvis gett extra bränsle till jakten att skära ner kostnaden/utgifterna men vad det ytterst handlar om för vår del är att kriminalitet används som ursäkt för att skära ner utgifterna generellt vilket Niklas Altermark visat i sin forskning. Jag tar definitivt avstånd från det fusk/kriminalitet som finns som förutom att det är olagligt underminerar allmänhetens vilja att betala de skatter som behövs för att finansiera välfärden. Jag diskuterar gärna med både regering och myndigheter om vad som kan och ska göras. Men fusk och kriminalitet får aldrig användas som ursäkt för generella försämringar och misstänkliggörande för alla!  Jag och alla andra i samma situation ska aldrig behöva ha känslan som allt, allt för många nu har – Försäkringskassan är på jakt efter dig…

Svaret varför denna rädsla finns blir enligt mig att vi känner att Försäkringskassan inte längre är det minsta intresserade av att ge oss det stöd och hjälp vi behöver, både fysiskt (med hjälp av personlig assistans) eller ekonomiskt för de som har nedsatt arbetsförmåga. Istället upplever vi att det pågår en jakt, där myndigheten vänder på varenda sten för att försämra villkoren för oss och sjuka människor och vi har nästan alla faktiska erfarenheter av en dyster verklighet Det är en konsekvens av en högst medveten besparingspolitik. Det yttersta ansvaret för att det blivit så har de regeringar, både blåa och röda som i tycker att både funkisar och långtidssjuka ”kostar för mycket”.

Stoppa jakten på assistansanvändare

* Med tanke på hur lågt vårt förtroende för FK är, ska myndigheten överhuvudtaget ansvara för assistansersättningen? Absoluta merparten av stöden från FK handlar om tillfälliga eller tidsmässigt tydligt avgränsade stöd som t.ex. föräldrapenning och sjukpenning till skillnad från assistansersättning som gäller livet ut. Det finns goda skäl att frånta FK detta ansvar. Skulle en ny myndighet som bara ansvarar för stöd till personer med omfattande funktionsvariationer vara en del av vägen framåt för att återupprätta vårt förtroende för en så central del av välfärdsstaten?

Jag tar gärna emot inlägg från gästbloggare (anonymt om önskas så klart) med samma rädsla och erfarenheter av att ständigt känna att FK vill försämra din assistans eller ekonomi.

Maila i så fall din berättelse till:

thomas.juneborg@stil.se