Nytt år – äntligen börjar jag se slutet på isoleringen

 Nytt år och dags att dra igång "vårsäsongen" för nya blogginlägg.

2020 är slut, ett år man i de flesta avseenden vill glömma. Allt har dominerats av pandemin och allt som följt med den. Jag har 3-4 gånger skrivit blogginlägg där jag berättat om min livssituation. Vad gäller den dagsaktuella situationen finns inget nytt att rapportera. När pandemin drog in över Sverige senvintern trodde jag aldrig att jag skulle sitta i ”frivillig” 85-90 % karantän 10 månader senare. Så har det emellertid blivit. Mitt ganska torftiga liv utan fysisk kontakt med kompisar, vardagsnöjen etcetera fortsätter men nu finns det i alla fall ett ljus i tunneln. Det känns faktiskt att jag nu har en god möjlighet att ta mig igenom det här utan att drabbas av Covid-19. mer om det strax.

Under senhösten drog den andra vågen in över Sverige med full kraft. Antalet omkomna närmar sig 10 000, sjukvården går återigen ”på knäna” och svenska folket lever nu under de hårdaste restriktionerna hittills. Nu ska jag inte göra en djupdykning i den svenska strategin här men jag står fast vid att jag tycker att dödsfallen är väldigt många jämfört med våra grannländer. Jag har emellertid aldrig varit för en fullständig lock down. Det måste finnas en effektiv medelväg i virusbekämpningen mellan Sveriges grundstrategi och total nedstängning.

 Den svenska grundstrategin där rekommendationer istället för tvingande lagar varit en viktig pusselbit i är i grund och botten sympatisk. Samtidigt är den tyvärr naiv också. Redan på ett tidigt stadium insåg jag att många skulle ignorera alla råd från Folkhälsomyndigheten. Det håller inte vid en pandemi. Den pandemilag som nu finns på plats borde funnits för länge sedan.

Men framförallt har det gångna året visat att Sverige var uselt förberedda vilket är ett återkommande problem vid nationella kriser. Avsaknaden av en pandemilag är bara en del, de största problemen handlar om djupgående strukturfel hos statsförvaltningen. Den starka kommunala självstyrelsen med en, menar jag alldeles för decentraliserad ansvarsfördelning mellan regering, myndigheter regioner och kommuner lämpar sig väldigt illa för att bekämpa en så pass allvarlig sjukdom som Covid 19.

Ett exempel – jag begrep inte i våras och jag begriper fortfarande inte hur regeringen och Folkhälsomyndigheten på fullaste utgick från att 290 kommuner på egen hand skulle skydda äldreboendena. Det var dömt att misslyckas från första stund. Vi har också fått betala ett högt pris för alla döda i äldreboendena med ständiga besparingar under mycket lång tid och nedmontering av beredskapslager. Jag har också blivit förvånad att svenska staten juridiskt har haft så trubbiga instrument att bekämpa Covid 19.

När det gäller själva pandemin finns det ändå ljuspunkter nu i form av vaccin både vad gäller min egen livssituation och alla andra som direkt och indirekt drabbats av Covid 19. I våras sa infektionsläkarna och vaccinexperterna att det skulle ta flera år att få fram vaccin mot den fruktade sjukdomen men det tog istället knappt ett år. Vetenskapligt är det en enastående bedrift. Att det finns oro för biverkningar tycker jag inte är konstigt med tanke på erfarenheterna av svininfluensan och det faktum att utvecklingen gått så fort. Jag ogillar starkt när såväl ledare skribenter som tyckare på sociala medier förlöjligar den oro som finns.

Jag har ändå bestämt mig för att ta vaccinet. Trots viss oro tror jag ändå sannolikheten för långsiktiga och svåra biverkningar är liten och jag hoppas att de personer som tvekar av ovan nämnda skäl ändå bestämmer sig för att vaccinera sig. Massvaccinering verkar vara det enda som åtminstone på låt oss kalla det medellång sikt (säg 6-12 månader) kan få stopp på pandemin. Och därmed slut på mitt och miljoner och åter miljoner andra människor isolerade tillvaro runt om i världen. Jag är helt enkelt jättetrött på isoleringen. En intressant fråga som väldigt sällan ställts i funkisrörelsen är hur långvarig isolering faktiskt påverkar oss, både fysiskt och psykiskt? Vad händer med vårt i många fall svaga immunförsvar när vi inte kan delta i samhällsgemenskapen p.g.a. smittorisken?

När det väl är dags att ta de två sprutorna med 3 veckors mellanrum kommer det nog ändå finnas lite tankar – hoppas allt fungerar. Går allt enligt planerna kommer det kännas som en stor befrielse. Allt kommer inte att bli normalt direkt men jag kommer i alla fall inte vara rädd för att träffa kompisar och delta i möten som jag saknar väldigt mycket. Zoom är ett väldigt bra substitut men för egen del kan det aldrig ersätta de fysiska mötena. Dessutom tar för egen del Zoom mötena mycket mer kraft än ”vanliga” möten.

* Veckan innan julafton blev jag intervjuad av Independent Living institutets sidoförening Med Lagen som verktyg. Det blev mycket prat om oro för omprövningar, Funktionsrättskonventionen, ändringar i LSS, den i många personer utsatta ekonomiska situationen med mera.

Intervju - assistans på nåder