Assistansen ger mig möjlighet att göra saker spontant

Gå ut och roa sig med kompisar, gå på bio, gå på en fotbollsmatch göra en utflykt, ta en promenad i skogen är några exempel på aktiviteter som alla utan stora rörelsehinder tar för givet att göra när man vill, d v s det som brukar kallas spontanaktiviteter. För mig och andra i samma livssituation är detta emellertid inte givet. Men sedan 1994 finns en lag som undanröjer dessa hinder att kunna leva ett vardagsliv som andra, nämligen LSS -  Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade som bland annat ger rätt till   personlig assistans.

Tack vare assistansen kan jag spontant göra allt det som jag räknade upp i inledningen. Hade jag inte haft min assistans hade jag inte ens kommit utanför hemmets dörrar. Jag hade inte kunnat bo i ett eget hem, studera, gå på bio, fotbollsmatch  osv. 

Den välbekante Gunnar Wetterberg har j som vi alla vet föreslagit "goda institutioner" som ett alternativ till personlig assistans. Jag har skrivit om Gunnar tidigare och som jag påpekat där finns det en rad argument till att hans "goda institutioner" eller annan stödform aldrig kan ersätta den personliga assistansen. En av dessa är att möjligheten till spontana aktiviteter skulle minimeras. Om vi leker med den hemska tanken att  jag förlorar assistansen som ersätts av Gunnar Wetterbergs alternativ skulle jag och alla andra som tidigare haft personlig assistans aldrig spontant  kunna gå ut på stan, bio eller vad man nu har för intressen. Varför, helt enkelt därför att det skulle bli ständiga konflikter på boendet om vem som får göra vad och när.

Jag är 37 år nu och vilken person som helst i min ålder (och mycket yngre med) vill kunna träffa kompisar etcetera utan att ha med sig föräldrar eller syskon. Fråntagen assistans skulle därför vara en mycket stor inskränkning i mitt självbestämmande.  Jag ska ta ett konkret exempel.  En dag vill jag gå på bio och se en ny film. Tack vare assistansen är det inga problem - jag kan gå och se filmen när jag vill. I Gunnar Wetterbergs och likasinnades värld kan jag bara glömma det.  

I Sverige där det finns en mycket stor majoritet i riksdagen för den personliga assistansen, både till vänster och höger. Det finns också ett mycket stort stöd för välfärdssamhället men starka samhällskrafter tycks mena att det som de själva tar för givet ska inte gälla oss funkisar. Vi ska nöja oss med livets nödtorft - tack över huvudet, kläder, mat och inte så mycket mer.

Så här kul kan man ha tack vare den personliga assistansen