Personlig assistans handlar om rättigheter, inte vård eller välgörenhet

Det finns som sagt ett stort stöd för assistansreformen i riksdagen och ingen, inte den mest hårdföre kritikern säger rakt ut att den ska avskaffas. At man vill avskaffa den eller åtminstone göra stora besparingar (= försämringar) framgår ändå med all tydlighet när personer som t.ex. Gunnar Wetterberg och Anna Dahlberg eller för den delen Dan Sylvebo i Jönköpingsposten tycker till om i synnerhet den personliga assistansen.

Bland kritikerna finns en utbredd syn (inte direkt uttalad men underförstått) att personlig assistans handlar om vilken vårdverksamhet som helst. Det framgår t.ex. när Gunnar Wetterberg förslår att personlig assistans ska ersättas med "goda institutioner". Då har man medvetet eller omedvetet inte tagit till sig vad personlig assistans handlar om. Personlig assistans och alla andra LSS insatser handlar om att jag och alla andra i samma livssituation ska kunna leva ett liv så likt så likt funktionsnedsatta som möjligt. D v s kunna göra att det som andra tar för givet - bo själv, studera, jobba, skaffa familj, engagera sig i föreningslivet och eller partipolitiskt eller bara spontant kunna gå ut på stan och roa sig med kompisar.

LSS är som bekant dessutom även en rättighetslag, d v s det är behoven, inte budgeten i stat eller kommuner som ska bestämma om man får hjälp eller ej. Utöver det finns ju Regeringsformen som listar en rad rättigheter som gäller ALLA som bor i Sverige (OK, icke svenska medborgare får inte rösta i riksdagsval)  och även en särskild FN-konvention om funktionsnedsattas rättigheter som Sveriges regering undertecknat. Jag tvivlar på att många av kritikerna ens känner till den men denna konvention säger faktiskt att även vi med funktionsnedsättningar har samma rättigheter som alla andra. Och vi har rätt till assistans för att kunna leva ett självständigt liv mm.

När proffstyckarna kritiserar assistansreformen ifrågasätter man direkt många av de rättigheter som listas i både Regeringsformen och FN-konventionen. Får dessa personer som de vill finns det nämligen ingen möjlighet för oss att leva ett självständigt liv, bilda familj, studera och mycket annat. De kan lika gärna säga (vilket ingen vågar direkt) att sorry  men ni med stora funktionsnedsättningar har inte samma rättigheter som oss. Visst ska ni få hjälp så ni överlever - har tak över huvudet, mat på bordet osv. men att begära att samhället ska betala för att ni ska kunna leva som oss är att begära för mycket. 

Har man denna syn på funktionsnedsatta  och våra rättigheter leder det oundvikligen in på en mycket känslig och för många rysligt obehaglig fråga, nämligen:

Hur mycket får en människa kosta?

Som jag skrivit i tidigare inlägg handlar all kritik direkt eller indirekt om att assistansen kostar för mycket - alltså oskäligt mycket pengar satsas på LSS i allmänhet och personlig assistans i synnerhet, vi tar pengar från andra viktiga skattefinansierade verksamheter. Mitt svar till kritikerna på denna känsliga  frågeställning blir:

Sätter man ett pris på hur mycket en människa får kosta befinner man sig på ett starkt sluttande plan. I ett samhälle sam säger sig värna om allas lika värde, mänskliga rättigheter mm kan man aldrig resonera på det sättet, där sätter man rättigheterna i första hand, man ställer inte grupper mot varandra och man är också beredd att betala en hel del för att rättigheterna  ska förverkligas i praktiken. Och är det svårigheter att skaka fram pengar så det räcker till all skattefinansierad verksamhet så prioriterar man att få fram de resurser som krävs. Man ser inte heller personlig assistans och de andra LSS insatserna som enbart kostnadskrävande vård och välgörenhet som "stjäl" resurser från sjukhusvård, skola, äldreomsorg etcetera.

*Avslutningsvis. Det finns kritiker som skrivit att hjälpbehoven för att uppfylla lagens intentioner är så stora att det krävs i princip en "gränslös finansiering". Nej, kostnaden för att vi ska kunna leva som andra med de rättigheter som vi är garanterade i svensk och internationell lag är inte gränslös. Sätter man sig in i det är som jag skrivit om tidigare nettokostnaden, den verkliga kostnaden  för samhället långt mindre än vad Anna Dahlberg  med flera hävdar. Och vi ingen i rörelsen kräver att staten ska finansiera ett jet set liv med lyxyachter och allt som hör därtill vilket Dan Sylvebo antydde i samband med demonstrationen mot Jonas Reinholdsson i vintras.