Försvårar regeringen medvetet Försäkringskassans arbete?

För några dagar sedan kunde man på Assistanskoll läsa en intervju med läkaren Per Hamid Ghatan. Per är specialist utbildad inom rehabmedicin. När man läser intervjun framgår att han stödjer assistansreformen helhjärtat och är mycket bekymrad över den nuvarande utvecklingen. Han skräder inte med orden och säger öppet att makthavarna medvetet har försatt Försäkringskassan i en svår sits.

När rörelsen idag debatterar om och kämpar mot försämringarna är det framförallt försämringarna från 2008 och framåt som berörs. Per menar emellertid att försämringarna inleddes redan i slutet av 1990-talet när det efter en regeringsrättsdom slogs fast att behov som stöd och uppmuntrande inte skulle räknas som grundläggande behov. Han menare vidare att det hos den dåvarande socialdemokratiska regeringen fanns en outtalat men underförstådd ambition att sänka kostnaderna för den personliga assistansen.

Per ifrågasätter också starkt regeringsrättsdomen från 2009 som är huvudorsaken till att allt fler förlorar assistansen. Självklart så minskar inte behoven för att man ändrar rättspraxis. På frågan om varför Försäkringskassan är drivande i försämringarna är svaret följande:

" Det måste sättas in i ett större sammanhang, Försäkringskassan sitter i en oerhört svår sits. Jag tror att det kan finnas en tanke med det, nämligen att privata försäkringar på sikt kan ersätta delar av det offentliga systemet. Jag tror en sådan politisk ideologisk styrning påverkat Försäkringskassans situation till att bli så svår som den är idag.".

Han menar alltså att det finns  en ej uttalad målsättning från högsta ort att åtminstone delvis privatisera välfärden, inklusive assistansreformen.

Per Hamid Ghaton är också kritisk till fuskdebatten i media som han menar ytterst styrs av krafter som av ideologiska skäl ogillar assistansreformen. Kriminella individer och personer som utnyttjar välfärdssystemen kommer alltid att finnas. Han menar, liksom brukarrörelsen i sin helhet att man kan inte använda några fall med grov och motbjudande kriminalitet som ursäkt till att försvaga rättigheterna eller utmåla en hel grupp människor som potentiella fuskare.

Även tvåårsomprövningarna måste ses över. Per säger att han varit i kontakt med många assistansberättigade och anhöriga som känner stor oro och stress när en omprövning närmar sig. Det är orimligt att en person med livslånga funktionsnedsättningar ska känna oro inför något som egentligen bara borde vara en formalitet? Han säger också följande:

"Upplevelsen av att inte kunna påverka sin situation är mycket skadlig, det har påvisats i flera vetenskapliga studier och är en vedertagen kunskap idag inom stressforskningen. Det kan leda till oro, ångest, sömnstörningar, och om processen inte hejdas, till depressioner.

Att jag är kritisk till att rörelsen lägger så stor skuld på handläggarna känner säkert alla till vid det här laget. Den bild som målas upp här "bekräftar" i princip min syn på problemet. Det handlar om grova systemfel på hög nivå där den negativa utvecklingen ytterst styrs av den som har regeringsmakten och starka samhällskrafter som av olika skäl inte prioriterar personlig assistans.

Hela artikeln i Assistanskoll

* För en tid sedan lämnade ju FN en kritisk rapport till hur Sverige lever upp till handikappkonventionen. Assistanskoll har publicerat utdrag vad man anser om utvecklingen för den personliga assistansen, här är det viktigaste:

Kommittén är bekymrad över att statligt finansierad personlig assistans har dragits tillbaka för ett antal människor sedan 2010 på grund av ändrade tolkning av " grundläggande behov" och "andra personliga behov", och att personer som fortfarande får hjälp har upplevt kraftiga neddragningar utan kända eller synes motiverat skäl. Den är vidare bekymrad över det rapporterade antalet positiva beslut enligt den svenska lagen om stöd och service som inte verkställs.

Hitills har som jag berättat om tidigare responsen från regeringen varit mycket tafatt för att inte säga frånvarande.

*Som avslutning vill jag återknyta till förra blogginlägget om högerextremismen i Europa och Sverige. Jag är övertygad om att 10 % av svenskarna inte är rasister. Det är inte en lavinartad ökning i rasism utan andra mycket djupa, strukturella problem i samhället gör att väljarna sviker de etablerade partierna. Ökad arbetslöshet mm är viktigt men det fiins antagligen många orsaker till En mycket viktig och potentiellt mycket farlig orsak tror jag är minskat förtroende mellan de folkvalda och de människor som de ska företräda. Allt fler upplever att ingen företräder och kämpar för deras intressen, inte minst i småkommuner och landsbygden. Lösningen blir att man röstar på Sverigedemokraterna . Sverige håller på att bli alltmer splittrat och polariserat. Ett sådant Sverige vill jag inte ha.