För några dagar sedan kunde man på Assistanskoll
läsa en intervju med läkaren Per Hamid Ghatan. Per är
specialist utbildad inom rehabmedicin. När man läser intervjun framgår att han
stödjer assistansreformen helhjärtat och är mycket bekymrad över den nuvarande
utvecklingen. Han skräder inte med orden och säger öppet att makthavarna medvetet
har försatt Försäkringskassan i en svår sits.
När
rörelsen idag debatterar om och kämpar mot försämringarna är det framförallt
försämringarna från 2008 och framåt som berörs. Per menar emellertid att
försämringarna inleddes redan i slutet av 1990-talet när det efter en
regeringsrättsdom slogs fast att behov som stöd och uppmuntrande inte skulle
räknas som grundläggande behov. Han menare vidare att det hos den dåvarande
socialdemokratiska regeringen fanns en outtalat men underförstådd ambition att
sänka kostnaderna för den personliga assistansen.
Per
ifrågasätter också starkt regeringsrättsdomen från 2009 som är huvudorsaken
till att allt fler förlorar assistansen. Självklart så minskar inte behoven för
att man ändrar rättspraxis. På frågan om varför Försäkringskassan är drivande i
försämringarna är svaret följande:
" Det
måste sättas in i ett större sammanhang, Försäkringskassan sitter i en oerhört
svår sits. Jag tror att det kan finnas en tanke med det, nämligen att privata
försäkringar på sikt kan ersätta delar av det offentliga systemet. Jag tror en
sådan politisk ideologisk styrning påverkat Försäkringskassans situation till
att bli så svår som den är idag.".
Han menar alltså att
det finns en ej uttalad målsättning från
högsta ort att åtminstone delvis privatisera välfärden, inklusive
assistansreformen.
Per Hamid Ghaton är
också kritisk till fuskdebatten i media som han menar ytterst styrs av krafter
som av ideologiska skäl ogillar assistansreformen. Kriminella individer och
personer som utnyttjar välfärdssystemen kommer alltid att finnas. Han menar,
liksom brukarrörelsen i sin helhet att man kan inte använda några fall med grov
och motbjudande kriminalitet som ursäkt till att försvaga rättigheterna eller
utmåla en hel grupp människor som potentiella fuskare.
Även tvåårsomprövningarna
måste ses över. Per säger att han varit i kontakt med många
assistansberättigade och anhöriga som känner stor oro och stress när en omprövning
närmar sig. Det är orimligt att en person med livslånga funktionsnedsättningar
ska känna oro inför något som egentligen bara borde vara en formalitet? Han
säger också följande:
"Upplevelsen av att inte kunna påverka sin
situation är mycket skadlig, det har påvisats i flera vetenskapliga studier och
är en vedertagen kunskap idag inom stressforskningen. Det kan leda till oro,
ångest, sömnstörningar, och om processen inte hejdas, till depressioner.
Att jag är kritisk till att rörelsen lägger så stor
skuld på handläggarna känner säkert alla till vid det här laget. Den bild som
målas upp här "bekräftar" i princip min syn på problemet. Det handlar
om grova systemfel på hög nivå där den negativa utvecklingen ytterst styrs av
den som har regeringsmakten och starka samhällskrafter som av olika skäl inte
prioriterar personlig assistans.
* För en tid sedan lämnade ju FN en kritisk rapport
till hur Sverige lever upp till handikappkonventionen. Assistanskoll har publicerat
utdrag vad man anser om utvecklingen för den personliga assistansen, här är det
viktigaste:
Kommittén är bekymrad över att statligt
finansierad personlig assistans har dragits tillbaka för ett antal människor
sedan 2010 på grund av ändrade tolkning av " grundläggande behov" och
"andra personliga behov", och att personer som fortfarande får hjälp
har upplevt kraftiga neddragningar utan kända eller synes motiverat skäl. Den
är vidare bekymrad över det rapporterade antalet positiva beslut enligt den
svenska lagen om stöd och service som inte verkställs.
Hitills
har som jag berättat om tidigare responsen från regeringen varit mycket tafatt
för att inte säga frånvarande.
*Som avslutning vill jag
återknyta till förra blogginlägget om högerextremismen i Europa och Sverige.
Jag är övertygad om att 10 % av svenskarna inte är rasister. Det är inte en
lavinartad ökning i rasism utan andra mycket djupa, strukturella problem i
samhället gör att väljarna sviker de etablerade partierna. Ökad arbetslöshet mm är viktigt men det fiins antagligen många orsaker till En mycket viktig
och potentiellt mycket farlig orsak tror jag är minskat förtroende mellan
de folkvalda och de människor som de ska företräda. Allt fler upplever att
ingen företräder och kämpar för deras intressen, inte minst i småkommuner och
landsbygden. Lösningen blir att man röstar på Sverigedemokraterna . Sverige
håller på att bli alltmer splittrat och polariserat. Ett sådant Sverige vill
jag inte ha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar