Rullstolsburne Muhammed får ingen bostadsanpassning men liten ljusning för Agneta

I förra blogginlägget berättade jag om Agneta från min hemkommun som behandlats mycket illa av Jönköpings kommun. Samma dag läste man också i Aftonbladet om ett fall som påminner om Agnetas.

23 årige Muhammed bor i Stockholm och liksom Agneta hade han inga medfödda funktionsnedsättningar. Men 20 oktober i höstas råkade han befinna sig på fel plats vid fel tillfällen. Helt ofrivilligt hamnade han i en skottlossning och skadades mycket allvarligt. Muhammed överlevde men är numer rullstolsburen och har dessutom fått ena benet bortamputerat. Målet med rehabiliteringen är att Muhammed ska klara så mycket som möjligt själv men det förutsätter att han bor i en rullstolsanpassad bostad.

Givetvis har han ett intyg på att han behöver ett rullstolsanpassat hem men Stockholms kommun håller inte med läkarna. Han har fått avslag där man enligt Aftonbladet skrivit följande:

”Skäl till förtur till bostad i Stockholms stad saknas. Det är inte styrkt att nuvarande bostad inte är funktionell eller kan anpassas genom Bostadsanpassningen i Stockholms stad. Det är ­inte styrkt att du har behov av en handikappbostad med höj- och sänkbart kök”

Att en rullstolsburen person med bara ett ben inte blir beviljad bostadsanpassning är absurt och fruktansvärt kränkande mot en person som var nära att mista livet - man undrar vad Stockholms kommun kräver egentligen? Återigen är svaret till den horribla bedömningen troligen att man letat efter kryphål. Muhammeds olycka är troligen att han i framtiden ska kunna gå lite grann med hjälp av protes och kryckor. Alltså är han enligt kommunens cyniska sätt att se på saken inte helt beroende av rullstol och därmed inte i behov av anpassning...

Vad föreslår då kommunen istället. Jo, Muhammed ska flytta hem till sina föräldrar som bor på andra våningen i ett hus som saknar hiss. Det är egentligen för dumt att vara sant men år 2014 verkar det inte finnas några gränser på hur horribla beslut som fattas för personer med funktionsnedsättningar. Ft. bor Muhammed hos en kompis men även den bostaden fungerar dåligt för hans behov. Muhammed har även sökt om bostadsanpassning av den lägenheten men fått nej med motiveringen att det inte är hans bostad.

Muhammed berättar slutligen om hur jobbigt det är att leva med s.k. fantomsmärtor mm. Det jobbigaste är ändå kampen mot myndigheterna för att få sina rättigheter. Ingen med minsta medkänsla för Muhammeds situation kan tka att det är värdigt Sverige, ett land som ofta stoltserar med hur högt man värdesätter mänskliga rättigheter.

Hela artikeln i Aftonbladet 

*Igår skrev Jönköpingsposten igen om Agneta som enligt beslut från kommunen ska flytta tillbaka till sitt hem som inte är minsta anpassat för rullstolsburna personer och där hon måste åka färdtjänst om hon vill gå på en riktig toalett... JP skriver att man har fått mycket starka reaktioner från många läsare.

Nu ser det ändå ut som att kommunen har börjat backa. Egentligen skulle Agneta flyttat tillbaka från korttidsboendet idag. 14 maj. Nu har hon fått en respit fram tills 2 juni. Inte mycket så klart. Men enligt JP ska socialnämnden och stadsbyggnadsnämnden (som beviljar bostadsanpassningen) sätta sig ner för att hitta en lösning. Även privatpersoner har hört av sig för att hjälpa till. Bland annat en arkitekt med mycket erfarenhet av att jobba med äldre byggnader och som tror att det går att fixa anpassninen. Troligen löser det sig till slut på ett för Agnetas del tillfredsställande sätt. Det är emellertid fullständigt bedrövligt att missförhållanden måste uppmärksammas i länets största tidning innan kommunen börjar visa ansvar.¨

Det är hjärtskärande att läsa om både Agneta och Muhammeds fall. Två personer som utan att rå över det har blivit rullstolsburna och sen nekas hjälp av samhället. Detta i ett land som har en stark rättighetslag, LSS och som har undertecknat FN-s handikappkonvention. Och där vår viktigaste grundlag, Regeringsformen uttryckligen säger att samhället ansvarar för att alla landets invånare ska ha ett bra liv.

 Frågan man tyvärr måste ställa sig är hur många liknande fall finns det runt om i landet. I Sverige finns 290 kommuner, ca 80 000 personer är beviljade någon form av LSS insats (varav ca 20 000 personer har personlig assistans, antingen via Försäkringskassan eller kommunerna) Den dystra slutsatsen är att de fall som uppmärksammas i media utgör bara en bråkdel av alla fall där samhället inte förmår att leva upp till de höga ambitionerna i Regeringsformen, LSS och Handikappkonventionen.

*Jag avlutar detta blogginlägg med något riktigt positivt. I dagens JP har Mara Lundqvist- Brömster (Folkpartiets talesperson i handikappfrågor ) skrivit en insändare där hon ger ett kraftfullt stöd för assistansreformen. Hon skriver bland annat;

·  P g a domstolsbeslut tillämpas inte lagen så som FP önskar.

·  Dagens jakt på fusk saknar proportioner, man kommer inte åt de kriminella genom att följa personer in i duschen.

·   Hur ofta omprövningarna ska ske bör vara anpassat efter den enskildes behov och förutsättningar. Det nuvarande systemet skapar alldeles för mycket oro hos de assistansberättigade

Bra skrivet Maria!