Visst ska man kunna få ekonomisk ersättning som arbetsledare om man vill

Ett av förslagen i den stora assistansutredningen som presenterades tidigare i år handlar om att man som assistansberättigad inte ska kunna ta emot ersättning som arbetsledare. Huvudsakliga motiven till förslaget från utredaren Agneta Rönn är denna:

Om brukaren tar emot ekonomisk ersättning i rollen som arbetsledare så kan man hamna i ekonomisk beroendeställning till anordnaren. Eftersom pengarna betalas ut till anordnaren så har man även arbetsgivareansvaret och därmed också rollen som arbetsledare.  Själv tycker jag det är ett mycket dåligt förslag. Det beror bland annat på följande saker:

·       Självbestämmandet har en central roll i assistansreformen - det heter ju faktiskt personlig assistans. D v s assistansen ska utföras på det sätt som brukaren själv vill ha den.

·   Vem är då den riktiga experten på hur assistansen ska utföras - ja inte är det någon byråkrat på en statlig myndighet i alla fall. Inte VD-n hos anordaren heller...

·  En av grundbultarna i Independent living ideologin är att det är brukaren som vet bäst och om man bara vill och kan så ska denne också vara arbetsledare.

·  Arbetsledarerollen medför en  del arbete. Det handlar om att anställa assistenter, lägga schema, fortbilda sig med mera. D v s det blir en del extrajobb. Och om man vill ha ersättning ska man också få det inom rimliga gränser,  I annat fall nedvärderar man det arbete man får lägga ner i arbetsledarerollen.

Jag köper inte argumentet att brukaren "kan hamna i ekonomisk beroendeställning till anordnaren". Den utgår från ett antagande att brukaren i första hand väljer anordnare för att vinna så mycket som  möjligt ekonomiskt, inte att man vill ha så bra kvalitet på assistansen som möjligt. Och någon måste hur som helst ändå vara arbetsledare, det inser t.om utredaren.

De brukare som eventuellt har hamnat i ekonomisk beroendeställning till anordnaren anser jag har en oseriös anordnare. Det är mycket enkelt som jag ser det - är verksamheten seriös där assistenterna får avtalsenliga löner mm finns inget som helst utrymme att betala ut så mycket pengar i arbetsledare ersättning att brukaren hamnar ekonomisk i beroendeställning till anordnaren. Därmed faller Agneta Rönns resonemang platt.

Förslaget kommer säkerligen att gå igenom. Det har varit ganska tyst från brukarrörelsen om detta. Ifa stödjer även förslaget öppet, i senaste numret av Ifa informerar skrev man följande:

Detta tycker vi är bra eftersom det kan leda till att man som assistansberättigad blir ekonomiskt beroende av assistansanordnaren om man tar emot ersättning för sådana uppgifter.

Ifa informerar nr 2 2014

Ifa tycks ha köpt Agneta Rönns resonemang fullt ut vilket jag tycker är olyckligt. Emellertid är jag helt enig med Ifa om att många av de andra förslagen går emot LSS intentioner. t.ex. förslaget om fryst schablonbelopp och att personer som nått 65 års ålder eller mer inte ska kunna få den s.k. tilläggsschablonen.

Avslutningsvis tycker jag det är en bra åtgärd om man inför ett tak för hur mycket pengar man får ta ut som arbetsledare, tanken är ju inte att man ska plocka ut några jättebelopp. Själv tar jag ut ett mindre arvode varje månd men det handlar sannerligen inte om summor som gör mig ekonomiskt beroende av anordnaren.