Två statsministerkandidater som saknar intresse för personlig assistans

 När vi går till vallokalen på söndag röstar vi i praktiken om statsministern ska heta Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson. Båda statsministerkandidaterna saknar av allt att döma intresse för personlig assistans och det är inget bra utgångsläge inför framtiden.

Jag har skrivit ett flertal krönikor om alla försämringar och konsekvenserna för vi som behöver personlig assistans. I dag koncentrerar jag mig på nutiden och vad vi kan vänta oss för politik beroende på vem som blir statsminister men innan vi går vidare måste vi kommentera det allmänna läget i Sverige för det spelar stor roll för vad som kommer att hända med assistansen kommande år.

Vårt land brottas med en rad mycket allvarliga problem. Hög inflation, grovt gängvåld med mera plus ett krig i Europa och allra allvarligast för landet som helhet – en allt värre el kris. Ingen regering kan tillåta att el notan för privatpersoner och företag stiger till helt ohållbara nivåer. Det går inte att helt utesluta omfattande elavbrott p.g.a. el brist heller vilket skulle få oerhörda konsekvenser för samhället. Det innebär med automatik att våra frågor blir nedprioriterade och detta vem som än är statsminister.

Själva valrörelsen har nästan helt fokuserat på el krisen och gängvåld. Jag hade inte förväntat mig att våra frågor skulle lyftas givet omständigheterna men sedan jag fick rösträtt 1994 har jag aldrig varit med om sådan pessimism i en valrörelse. Det saknas helt visioner inför framtiden. Problematiskt är också att de regeringsalternativ som är aktuella kommer leda till svaga regeringar med stor risk för fortsatt turbulens i Riksdagen och återkommande regeringskriser. Värsta tänkbara regeringen för assistansen tycker jag är en S-M koalition. Bästa en koalition med småpartierna. En sådan regering kommer emellertid aldrig komma till stånd och skulle f.ö. vara mycket svag.

 

Magdalena Andersson

Sveriges första kvinnliga statsminister gjorde oss - med all rätt anser jag mycket upprörda när hon som finansminister hösten 2015 ställde våra behov mot flyktingar och sjukskrivna. Kort därefter kom det förödande regleringsbrevet till Försäkringskassan med förödande följder.

Senaste 2-3 har regeringen ägnat sig åt en del lappa och laga verksamhet med Stärkt personlig assistans för bland annat barn som den mest konkreta åtgärden som faktiskt innebär rejäla förbättringar för berörda grupper. Fast genuin vilja att verkligen åtgärda de verkligt fundamentala problemen ser jag inte.

Att S regeringen saknar denna vilja visas med den ständiga underfinansieringen av schablonersättningen och senast ointresset att göra något åt behovsbedömningarna. Trots att det nu finns en riksdagsmajoritet för att utreda en lagändring som skulle leda till att de grundläggande behoven räknas som en helhet har inte regeringen gått vidare med tilläggsdirektivet till utredningen av huvudmannaskapet.

Vad gäller Magdalena Andersson själv har statsministern inte sagt mycket om personlig assistans senaste året. Det nämndes i regeringsförklaringen men sen har det varit i stort sett tyst. För någon vecka sedan fick statsministern ändå några frågor om personlig assistans och LSS i radions frågeprogram Karlavagnen. Jag tycker inte vi fick några otrevliga svar men jag tyckte det lyste igenom mycket tydligt att Magdalena Anderssons kunskap om LSS i allmänhet och personlig assistans i synnerhet är mycket bristfällig.

https://sverigesradio.se/avsnitt/karlavagnen-valspecial-magdalena-andersson-s?fbclid=iwar1cdpp5phwjdzqsfhw7ye7sqrwqtor4mhtye72flszrnti4uktt-d2nflg

Att Socialdemokraterna i regeringsställning på egen hand kommer lyfta Assistansreformen kommande mandatperiod håller jag för i stort sett uteslutet. När det gäller övriga medlemmar i den mycket spretiga koalition som vill ha Magdalena som statsminister så är Vänsterpartiet sedan länge allierade. Miljöpartiet säger många bra saker i intervjuer men gjorde sannerligen inget bra i regeringsställning. Centern har blivit mer offensiva och publicerat ett stort dokument med mycket positiv syn på personlig assistans. Återstår och se vad det innebär i eventuell regeringsställning.

Ulf Kristersson

Ulf Kristersson är den givne statsministern om högeroppositionen vinner valet. Om Magdalena Andersson saknar intresse och kunskap har Ulf Kristersson sannerligen inte gjort något som övertygar mig om att kunskapen och ointresset inte är på ungefär samma nivå som statsministerns. Ulf Kristersson har aldrig satt våra behov mot flyktingar och sjuka som Magdalena. Å andra sidan har jag aldrig hört att den person som kanske är vår nästa statsminister har pratat om personlig assistans eller LSS överhuvudtaget. Även Ulf Kristersson får därmed ett kraftigt underbetyg av mig. Moderaterna gick också (en riksdagsledamot undantaget) på regeringens linje vad gäller tilläggsdirektivet.

Det ligger i Moderaternas DNA att alltid förespråka skattesänkningar. Den här valrörelsen är helt programenligt inget undantag, trots vikande skatteintäkter. I våras höll Ulf Kristersson en presskonferens efter att Riksdagen till följd av kriget i Ukraina enats om en kraftig utvidgning av försvaret till 2 % av BNP vilket motsvarar 40-45 miljarder kr. Budskapet var kärvt utan inlindningar – att få fram dessa 40-45 miljarder kr var det allra viktigaste kommande mandatperiod. Varifrån ska pengarna komma? Det kommer krävas ”hårda prioriteringar” var svaret. Jag har i alla fall inga illusioner om var vi befinner oss i den listan – det är inte högt upp.

Påpekas ska också att S och M är helt eniga om att dessa jättebelopp måste fram liksom mer pengar till polis och rättsväsende.

 

Finansiering av assistansreformen

Efter detta lovade Ulf Kristersson ett skattehöjningsstopp under Almedalsveckan Under månaderna som gått sedan dess har el krisen i Europa förvärrats kraftigt. Både S och M är eniga om att gigantiska summor måste satsas på att stötta privat personer och företag. S talar om ofattbara 90 miljarder kr, M har när jag skriver detta inte presenterat en egen siffra men det kommer troligen handla om ungefär samma belopp.

I det övriga regeringsunderlaget är sedan länge Liberalerna allierade och Kristdemokraterna med Pia Steensland som talesperson har varit mycket aktiva. Även Sverigedemokraterna har på ytan goda intentioner. I slutändan tror jag emellertid SD har helt andra prioriteringar än personlig assistans när en budget ska tas fram. De går på M-s linje bara de får stora besparingar på integration, bistånd och andra migrationsrelaterade utgifter.

Verkliga förbättringar förutsätter inte bara lagändringar utan även stora resurstillskott.  Jag ifrågasätter inte på något sätt Kristdemokraternas och Liberalernas goda intentioner, de vill väl. Vad gäller finansieringen för framtida stora satsningar så blir det emellertid stora problem. Jag förstår inte var pengarna ska komma ifrån med Ulf Kristersson som statsminister och Elisabeth Svantesson som finansminister.

Låt oss titta på hur mycket pengar de olika partierna satsar på personlig assistans i år. Det är ingen uppmuntrande läsning. Socialdemokraterna lägger 25 miljarder kr, Moderaterna samma summa. De enda partierna som skiljer ut sig med lite högre belopp är Liberalerna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna men även här är det ingen jätteskillnad – ca en halv miljard kr till strax över en miljard kr jämfört med S och M.

Källa Assistanskoll.se

Ska jag summera det här är det svårt att känna optimism oavsett vem som blir statsminister. Landets två s.k. statsbärande partier är tyvärr de partier som är minst villiga att satsa på personlig assistans. I praktiken är S och M eniga om att inte återställa intentionerna. Det är från vår sida en sak för oss att lyckas behålla status Quo – att få till stora genomgripande förbättringar är mycket, mycket svårare.

I en intervju med Assistanskoll nyligen sa Bengt Westerberg bland annat följande intressanta sak angående risken för fortsatt restriktiv politik i en S ledd regering:

Jo, risken finns men det gäller nästan alla regeringar man kan se framför sig.

 

Oavsett alla andra samhällsproblem ska vi naturligtvis fortsätta att driva våra krav, hörs vi inte så finns vi inte. De tre viktigaste tycker jag är nya behovsbedömningar, kraftigt höjd schablonersättning och så statligt huvudmannaskap. Nya behovsbedömningar som ser till hela behovet av stöd och hjälp är helt fundamentalt.

 Underfinansieringen av schablonen har, i min mening fått för alldeles lite uppmärksamhet från vår sida i många år. Det går ändå åt rätt håll nu med våra krav på en schablonersättning som ska höjas till 350 kr. Det kravet måste löpa parallellt med kravet på nya behovsbedömningar.

Vad gäller framtida huvudmannaskapet tror jag inte vi behöver oroa oss så mycket för kommunalisering men det är ändå viktigt att vi står fast vid att staten ska vara huvudman.