Inte ens i superrika Norge fungerar den personliga assistansen som det är tänkt

 Förutom Sverige finns det bara ett fåtal länder där våra vänner kan bli beviljade personlig assistans. Ett av dessa är vårt superrika grannland Norge. Man skulle tro att i ett land med nästan obegränsade ekonomiska resurser fungerar stödet till personer med stora funktionsnedsättningar utmärkt. Tyvärr är inte fallet så. Hur det är med olika ekonomiska stöd – inklusive ekonomisk försörjning, hjälpmedel mm vet jag inte. Här fokuserar vi på personlig assistans.

Vibeke Marøy Melstrøm är  generalsekretare för Uloba- Independent living Norway och skrev nyligen en krönika för Assistanskoll och berättade om kampen för en fungerande personlig assistans. Tyvärr är det en trist bild som framträder. Varför och vad är det som inte fungerar i Norge? Resurser är i alla inte en bristvara. Norge är enligt alla vedertagna definitioner ett av världens absolut rikaste länder. Via den s.k. oljefonden förfogar norska staten över världens största statliga investeringsfond. I december 2021 var den värd ca 12300 miljarder kr. Det är en ofattbar summa men för att få liten uppfattning av hur mycket pengar det är – vad får vi för 12,3 biljoner- 12300 miljarder kr? Denna summa skulle t.ex. finansiera:

·   Hela Sveriges statsbudget i 10 år.

DDubblerar vi svenska statens utlägg för personlig assistans till 50 miljarder kr räcker pengarna i nästan 250 år…

Staten Norge har därmed ofantliga resurser till sitt förfogande. Eftersom fonden varje år fylls på med enorma belopp genom oljeintäkterna är norska statens kassakista så gott som bottenlös. Ändå fungerar inte den personliga assistansen, hur är det möjligt? Förutom den gigantiska oljefonden är skattenivån i Norge på ungefär samma nivå som Sverige.

Till att börja med är rätten till personlig assistans inte reglerad i en egen lag, det finns ingen motsvarighet till LSS. Istället regleras rätten till personlig assistans inom Norges hälsovårdslag. Den får alltså juridiskt ”samsas” med en lång rad andra insatser vilket knappast är en fördel. Det verkligt stora bekymret tycks ändå vara huvudmannaskapet. I Norge är kommunerna huvudman och det leder till samma problem som vi ser i Sverige. Ojämna bedömningar mellan olika kommuner där antalet timmar i många fall inte alls räcker till. Och med det ojämlik tillgång till rätten till ett självständigt liv. Vibeke Marøy Melstrøm beskriver situationen så här:

Resultatet är att alldeles för få får BPA beviljat i sin kommun och de som gör det får ofta för få timmar. Funktionshindrade blir BPA-flyktingar när vi måste flytta till andra kommuner för att få den hjälp vi behöver. Istället för ett helhetsschema som kan användas hela livet, har vi nu en mängd olika kroppar och scheman som inte fungerar som en helhet.

Norge har precis som Sverige ratificerat Funktionsrättskonventionen men det verkar som den i praktiken har ungefär samma ställning som i Sverige. Ett fint dokument alla säger sig värna om men inget som är så viktig att följa.

Det kommunala huvudmannaskapet innebär ingen klappjakt från Norges motsvarighet till Försäkringskassan men för de som drabbas spelar det i praktiken ingen roll om det är staten eller kommunen som sviker. Norges funktionsrättsrörelse kämpar nu för att den personliga assistansen ska regleras i en egen lag. Precis som i Sverige kämpar våra norska vänner i motvind och det spelar ingen roll om det är röda eller blå regeringar. En utredning förslår förbättrad lagstiftning men det skulle fortfarande ge kommunerna stor makt över hur hjälp/stödinsatsen ska beviljas. Oacceptabelt anser assistansanvändarna i Norge som också vill att Funktionsrättskonventionen ska bli norsk lag.

När man läser det här får vi ytterligare bevis på hur olämpligt det är med kommunalt huvudmannaskap för att förverkliga en MR rättighet som personlig assistans. Norge visar att det spelar ingen som helst roll hur rikt landet är. Vi kommer alltid att hamna i kläm när våra behov ska konkurrera med behoven för alla kommunens invånare. Och hur rikt Norge än är så finns det givetvis stora skillnader i kommunernas egna resurser.

Uloba- Independent living Norway har startat en namninsamling för en rättighetslag. Se länk nedan. Själv har jag skrivit på.

Namninsamling för rättighetslag i Norge

Den personliga assistansen fungerar inte i Norge heller.

* Hur kommer det gå med många funkisars ekonomi framöver? Jag är inte så orolig för egen del men ser vi till hela gruppen borde det finnas stor anledning till oro. Inflationen stiger snabbt vilket slår mycket hårt mot personer med små ekonomiska marginaler. Vi har redan sett olika stödpaket för att sänka notan för elen och drivmedel. De flesta funkisar har dock inte fått någon nytta av dessa – el stödet var utformat till de som förbrukar mycket energi. I praktiken betyder det en relativt sett välmående befolkningsmajoritet.

Samma sak gäller drivmedel. De flesta i vår grupp har inte råd med egen bil och har därför ingen större nytta av sänkt bensinskatt (möjligen motverkar det högre taxa för färdtjänst). Särskilt livsmedlen kommer bli mycket dyrare framöver beroende på en eskalerande mat kris i världen, skrämmande 860 miljoner människor lider brist på mat enligt FN och situationen förvärras snabbt. Det är bra att regeringen höjt nivåerna i sjuk och aktivitetsersättningen, höjt taket i bostadstillägget och tagit bort större delen av den omvända Robin Hood skatt som vi brukar kalla funkisskatt. Det kommer emellertid inte att räcka.

Många som redan har mycket små marginaler, självfallet även personer utan stora funktionsnedsättningar riskerar att drabbas mycket hårt. Regeringen – vem som än vinner valet måste göra mer. Ja, vi måste kräva att mer görs. Annars är risken stor att vi inom max ett halvår får larmrapporter att många inte klarar av att betala hyra. Vill inte skrämmas men vi måste vara medvetna om vad som håller på att ske och framförallt – vilka allvarliga konsekvenser det kan leda till.