Vad tycker jag själv är svårt med att leva med personlig assistans?

Vi är alla olika som människor och vi som lever med personlig assistans har en mängd oliks diagnoser - därmed är vi inte som kritikerna tror en enhetlig grupp. Skulle man ställa rubrikens fråga till berörda personer runt om i landet är jag 100 % övertygad om att man skulle få vitt skilda svar.

När man deltagit på erfarenhetsträffar om hur livet med personlig assistans är framgår det snabbt att många tycker det är ganska jobbigt och det kan handla om allt från assistenter man inte kommer överrens med till kontakterna med  assistansanordnarna. Många tycker  det är jobbigt att vara beroende av andra för att få hjälp eller att man ständigt har en annan person i hemmet.

För egen del tycker jag inte det sistnämnda är så svårt. Mycket beror säkert på att jag behövt hjälp hela livet och så kommer det att förbli resten av mitt liv med. Det är det livet jag känner till. Visst finns det stunder då man önskar att man inte behövde hjälp av andra men för egen del innebär assistenternas närvaro i första hand en trygghet - jag vet att jag alltid får den hjälp jag behöver. Och jag lovar - ingen annan stödform kan ersätta den tryggheten för mig i alla fall.

För att återgå till frågeställningen? Generellt sett har min assistans funkat väldigt bra under alla dessa år men det finns några fall då det inte funkat alls.  Om jag listar tre saker som jag tycker är jobbiga så blir det:

·       Assistans som av olika skäl inte fungerar

·       Kontakterna med Försäkringskassan

·       Anställningsintervjuer och nyanställningar

När det gäller den första punkten så har jag bara haft tre assistenter där det inte fungerat - av tre olika skäl. Jag vill inte gå in i detalj på det här men i ett fall berodde det på att personkemin inte fungerade alls och då funkar inte assistansen heller.

När det gäller Försäkringskassan handlar det inte bara om den oerhört jobbiga omprövningen förra året utan all annan kontakt med myndigheten som är direkt orsakad av mina funktionsnedsättningar. Och så finns det också i bakhuvudet en liten oro för att man så småningom kommer att förlora sin personliga assistans.

Sen har vi anställningsintervjuerna och nyanställningar. Nu har jag, tack och lov låg omsättning på anställd personal. Ändå tycker jag det är jobbigt när det blir dags för en nyanställning med anställningsintervjun och allt som följer med det. Själv har jag flera gånger funderat på hur man orkar med detta om man har mycket större personalomsättning än mig själv.

Har jag något tips vad gäller anställningsintervjuerna? För egen del handlar det i hög grad om vilken typ av person intervjuobjektet verkar vara. Verkar  han/hon vara en "hetsporre". I så fall stryks personen direkt. Kan personen jobba t.ex. på helg eller sova över på natten? Är svaret nej är anställning ej aktuell för att ta några exempel. Verkar däremot personen vara lugn, ha gemensamma intressen och tycker det är OK att jobba helg och natt så är sannolikheten hög att det blir anställning.

Med detta sagt så är det ändå så att det som jag känner är jobbigt vägs upp av oerhört mycket mer som är positivt. Det finns så mycket jag inte skulle kunna göra utan assistansen som att bo själv, studera, engagera mig i handikapprörelsen och mycket, mycket annat. Och med få undantag har jag som jag nämnt innan haft och har bra relation med mina personliga assistenter.