Corona/Covid-19 pandemin kräver allt mer resurser från
sjukvården. Egentligen var det meningen att det här blogginlägget skulle handla
om demokrati, rimligheten i de åtgärder som vidtas och ansvarsutkrävande. Emellertid
har riktlinjer från Socialstyrelsen väckt starka känslor i funkisrörelsen och
får därför ”förtur”.
Socialstyrelsen har alltså släppt riktlinjer hur
patienter ska prioriteras i krissituationer när platserna på intensivvården
inte räcker till. Lite förenklat är huvudprincipen;
Ju lägre chans du anses har att överleva x antal
månader desto lägre prioritet. Längst ner hamnar personer som anses ha låg
chans att överleva. Prioriteringslistan utgår alltså inte från riskgrupper utan
hur stor/liten överlevnadschansen är. Att listan inte utgår från riskgrupper
har skapat en enorm oro hos många assistansanvändare och andra med LSS
insatser. Jag har märkt att åsikter som – det
är redan bestämt att vi ska dö är mycket utbredd.
Visst, det är mycket problematiskt att allt mer av
debatten handlar om vilka som ska prioriteras bort, inte hur vi ska få resurser
till alla med behov. Det är lika illa att ansvariga myndigheter visat noll
intresse för att assistansanvändare och andra funkisar som tillhör riskgrupper,
allt fokus läggs på gruppen +70 år när det gäller riskgrupper.
Personalen på ”golvet” i sjukvården sliter oerhört och
har en fundamental roll om Sverige ska ta sig igenom det här med så låga
dödstal som möjligt. DN har nu en artikelserie ”samhällsbärarna” där läkare,
sjuksköterskor andra berättar om det dagliga slitet och – just det
prioriteringar som även görs i vardagen utan Covid-19. Med all respekt för allt arbete de lägger ner och prioriteringar
som måste göras även i vardagen och med tanke på Socialstyrelsens riktlinjer
känns det inte alls bra när en läkare säger följande:
Om man har en patient som inte kan gå, som är
fast i hemmet, som kanske har en hjärnskada – har en sådan patient potentialen
att återhämta sig efter intensivvård? För rehabiliteringen är ju inte att man
reser sig ur sängen och går därifrån. Rehabiliteringen tar ett halvår, eller
ett år, efter att du legat tre veckor på intensiven. Och då kan du inte ens återhämta dig till där du var innan. Du kommer
hamna under den funktionsnivån.
Läkaren säger här något som är ett rött skynke i
funkisrörelsen, nämligen bara för att funktionsförmågan efter en allvarlig skada
eller sjukdom försämras permanent så sjunker livskvalitén. Så ska inte en
läkare uttrycka sig i en intervju tycker jag. Läkaren sänder (förhoppningsvis
omedvetet) ut signaler att ett liv med ”ofullständig funktionalitet” inte är
ett kan vara ett bra liv.
Jag vill ändå bredda debatten här, åtminstone i de Facebook
grupper som jag regelbundet besöker handlar diskussionen enbart om att staten
medvetet prioriterar bort just assistansanvändare och i viss mån andra med LSS
insatser. Frågan om prioriteringar är mycket större än så.
Vi måste också ställa mycket större krav på svar från Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen. Nu är det för mycket offerhistorier.
Några tankar kring Socialstyrelsens riktlinjer om akutsjukvård, Covid-19
och hur vi ska få fram så mycket resurser det bara går så alla avsett anledningen till behov av akutsjukvård också får det.
* I ett demokratiskt samhälle är det
statens skyldighet att göra allt som
står i dess makt för att ge alla vård efter behov. Det måste vara det
överordnade målet, inte att prioritera bort personer eller hela grupper.
* Socialstyrelsens prioriteringslista
handlar egentligen inte om assistansanvändare med Covid-19 mot andra Covid-19
patienter. Det handlar istället om alla
personer med stora behov av avancerad sjukvård ”mot” Covid 19 patienter.
Allsköns allvarliga sjukdomar och skador som kräver intensivvård eller annan
avancerad vård tar inte ”paus” för att det pågår en pandemi. Många av dessa
personer skulle i ett krisläge drabbas lika hårt som assistansanvändare med
svår Covid-19 om riktlinjerna i ett akut krisläge omsätts i praktiken. Jag vill
inte att en enda cancerpatient, allvarligt hjärtsjuk etcetera, etcetera ska
behöva offras lika lite som assistansanvändare och andra funkisar. Hur många cancersjuka, hjärtsjuka, andra med
diverse kroniska sjukdomar o s v kommer
dö för att de inte får nödvändig vård p g a pandemin? Förmodligen väldigt
många.
Hur ska vi då skaka fram nödvändiga resurser som trots allt aldrig är
oändliga?
* Pengar anser jag är det minsta
bekymret. Det är inga svårigheter att skaka fram hundratals miljarder kr för
att rädda ekonomin, vilket är absolut
nödvändigt. Då ska det inte vara några problem att ge sjukvården de
ekonomiska förutsättningarna heller.
* Platsbrist? Borde gå att lösa med lite
vilja. Runt om i världen byggs kongresslokaler med mera om till sjukhus. Gör
likadant här! Hur många fältsjukhus finns tillgängliga? Antagligen inte så
många men de som finns måste mobiliseras, punkt. Om det är akut brist på
intensiven i låt oss säga Huddinge sjukhus, hur är läget på Karolinska eller
Akademiska i Uppsala?
* Ett mycket mer svårlöst problem är om
många läkare och andra i sjukvårdssektorn själva blir sjuka och behöver
intensiv vård. Ersätta läkare och sjuksköterskor är mycket svårare än att skaka
fram pengar.
* Så har vi givetvis utrustningen som är
den svåraste biten att lösa. Det är
brist på det mesta och med likartad situation i många andra länder är ”konkurrensen”
om nödvändig utrustning, inklusive skyddsutrustning för personalen mycket hård.
Den inhemska produktionen är tydligen låg. Hur många respiratorer och annan
hjälp för andning kommer krävas i ett värsta fall scenario som dessutom ska räcka till alla andra patienter som behöver
intensivvård? Inte en aning, tyvärr men det är statens skyldighet att
beräkna det och göra allt den kan för att få tag i det nödvändiga antalet.
Jag är ändå
optimist, jag tror sjukvården kommer att klara det här utan att den kapsejsar. Men det betyder inte att personer tyvärr kommer att lida och dö p g a brist på vård. Mest
stryk tror jag de grupper få som har stora behov av avancerad sjukhusvård som
inte är kopplade till Corona/Covid-19.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar