Det kommunala självstyrets starka ställning gör att Sverige har vissa drag av en federal stat och det missgynnar oss.

Efter ganska många inlägg om Coronaviruset återgår jag här till en fråga som är nära förknippad med genomförandet av artikel 19 och hela Funktionsrättskonventionen – det kommunala självstyrets starka ställning kontra rättigheter.

USA och Tyskland är exempel på federala stater med ganska långtgående självstyre för olika delstater.  Nationalencyklopedin definierar federalism på följande sätt:

I en förbundsstat regleras kompetensen mellan centralmakten och delstaterna genom en författning. Utrikes- och försvarspolitiken brukar förbehållas den federala nivån, men delstaterna kan ges egen lagstiftningsrätt inom vissa områden. I författningen regleras också hur kompetenstvister mellan delstaterna och den federala nivån skall lösas, oftast genom utslag av en författningsdomstol.

Sverige räknas till kategorin centralstyrda stater med stor makt till regeringen i huvudstaden. De flesta statsvetare skulle säkert kunna enas om att det ändå finns inslag av federalism i hur Sverige styrs. Det märks framförallt i den starka ställningen för det kommunala självstyret i Regeringsformen som även omfattar Regionerna (f.d. Landstingen), även kallade sekundärkommuner och ett antal viktiga ramlagar i socialpolitiken. En ramlag sätter ramarna, ungefär så ”här ska det fungera” sedan är det upp till huvudmannen, i regel kommunerna att tillämpa ramlagen efter bästa förmåga, allt i linje med det kommunala självstyrets principer.

Konsekvensen blir att olika kommuner tillämpar samma lag på olika sätt. För kommuninvånarna innebär det två personer med samma behov av hjälp och stöd men som bor i olika kommuner inte nödvändigtvis får samma hjälp. Kommunerna och Regionerna har emellertid ingen egen rätt att stifta egna lagar, vilket är ett av kriterierna för att Sverige inte är en federal stat.

Varför är detta viktigt för oss? Jo, därför att när LSS stiftades blev den en rättighetslag, allt för att undvika det utrymme för godtycke som en ramlag medför. Kommunerna protesterade då det ansågs medföra ”oacceptabla intrång i det kommunala självstyret”. I praktiken har emellertid LSS efterhand tillämpats mer och mer som en ramlag än den rättighetslag som den är tänkt att vara. Det märks på flera sätt i tillämpningen, både i de 9 LSS insatser som kommunerna och Regionerna ansvarar för och de som har personlig assistans beviljad av hemkommunen. I det kommunala självstyrets namn har flera kommuner tagit sig friheten att i praktiken tvångsförflytta personer mellan olika gruppboenden med mera.

Den faktiska tillämpningen har medfört att 290 kommuner har lika många tillämpningar av hur den personliga assistansen behovs bedöms. Ett förfärligt exempel på konsekvenserna är Nora Eklöv som för några år sedan flyttade från sin hemkommun på Öland till Stockholm. Därmed krävdes ett nytt beslut om rätten till PA och Stockholms kommun beviljade Nora noll timmar personlig assistans. Ett annat förödande exempel på det kommunala självstyrets makt är att stoppet på tvåårsomprövningar inte omfattar kommunerna. Har du assistansen beviljad av hemkommunen har de tagit sig friheten att inte bara göra nya behovs bedömningar utan även utforma hur de ska gå till.

Detta är givetvis inte förenligt med Funktionsrättskonventionens artiklar att rätten till hjälp från samhället ska vara beroende på av var du bor. Konventionen förbjuder inte men avråder starkt från att delegera ner ansvaret för att genomföra rättigheter kopplade till konventionen till regional eller lokal nivå. I den allmänna kommentaren till artikel 19 kan vi i den engelska ursprungsupplagan läsa följande angående en av orsakerna till att många stater har långt kvar innan artikel 19 förverkligas (sid 4)

Inappropriate decentralization, resulting in disparities between local authorities and unequal chances of living independently within the community in a State party

Fri över. Olämplig decentralisering leder till skillnader mellan lokala myndigheter och ojämna chanser till ett självständigt/självbestämt liv i samhällsgemenskapen

Det är exakt de problemen vi har i hur LSS tillämpas idag. Tanken är att vi ska ha samma hjälp om vi bor i Trelleborg eller Kiruna men verkligheten är helt annorlunda. En stor del av förklaringen är det kommunala självstyret. Vi ser samma mönster när det gäller tillgången till hjälpmedel mm där Regionerna har ganska stort utrymme att själva sätta olika avgifter vad gäller tillgång och underhåll, vilka företag som man sluter avtal med, d v s upphandlas. Resultatet är att tillgången till hjälpmedel inte är likvärdig över hela landet. Helt i linje med det kommunala självstyrets principer men inte förenligt med Funktionsrättskonventionen!  

I ett vidare perspektiv gäller det hela sjukvården. På papperet ska den vara jämlik var vi än bor i landet i verkligheten är den inte det. Den viktigaste delförklaringen är alla besparingar som skett senaste 25 åren men det faktum att sjukvården är decentraliserad med 21 självstyrande regioner som huvudmän menar jag också är också en viktig delförklaring.

 Här har jag bara tagit upp några exempel på negativa konsekvenser. Vad gäller vägen framåt är jag till skillnad från Sven Aivert inte alls övertygad om att det räcker med att Funktionsrättskonventionen blir lag. Har grundligt redogjort varför i flera blogginlägg hösten 2019. Däremot måste en uppdaterad LSS lag eller helt ny lag revideras på ett antal punkter för att bättre överensstämma med nämnda konvention samt att konventionen även blir lag. Ska vi ha en rättighetslagstiftning som håller över tid måste det kommunala självstyret en gång för alla underordnas konventionen och rättighetslagstiftningen.

Hur når vi då dit när självstyrets ställning är så stark? Funktionsrättskonventionen måste bli lag och den måste backas upp av en stark rättighetslagstiftning. Frågan måste utvidgas till att inte bara handla om personlig assistans och övriga LSS insatser, Det måste omfatta alla delar av funktionsrättspolitiken och då ser jag bara en möjlighet – att staten tar mycket större ansvar för alla delar av funktionsrättspolitiken. Det är också helt i linje med den allmänna kommentaren till artikel 19. Decentralisering av ansvar för utförande är helt enkelt inte förenligt med konventionen.