Varför kallas vi med personlig assistans ofta för brukare?

Jag är i de allra flesta fall inte känslig angående ”vad vi ska kalla oss själva” debatten. Det finns dock ett markant undantag. Det finns ett begrepp som används ganska ofta om oss som jag verkligen vill ha bort, nämligen brukare. Till skillnad vad som står i Socialförsäkringsbalken är vi dessutom inte ”förmånstagare”.

 Benämningen ”brukare” på oss som behöver personlig assistans används ofta av myndigheter politiker och opinionsbildare. Benämningar har funnits med så länge trots att vi själva i de allra flesta fall ogillar det starkt. Jag har också efterhand blivit alltmer negativ inställd till benämningen brukare och använder konsekvent sedan flera år tillbaka benämningen assistansanvändare i bloggen istället. STIL som en gång i tiden var en drivande kraft till att personlig assistans blev verklighet använder arbetsledare på de som valt dem som anordnare, assistansanvändare i myndighetskontakter mm.

Brukare, ja vad är det vi brukar egentligen? Om bönder sas det åtminstone i äldre tider att de ”brukade jorden”, i skogsindustrin ser vi ofta ordet skogsbrukare. Ordet brukare är närbesläktat med förbrukar, d v s någon eller grupp av personer som konsumerar - använder en vara eller tjänst. I miljödebatten pratas ofta om att mänskligheten förbrukar jordens resurser allt för snabbt. Brukare är också närbesläktat med ordet missbrukare som alltid har en mycket negativ klang.

Så vad är det vi brukar eventuellt förbrukar eller missbrukar då? Tja, staten spenderar brutto ca 25 miljarder kr varje år för att finansiera assistansreformen, d v s skatter. Nettosumman, den verkliga notan för samhället är mycket lägre. Därmed blir vi brukare av samhällets gemensamma resurser, d v s en ”kostnad” för samhället. Benämningen brukare (jag tror det ofta används i LSS bostäder och äldreomsorgen också vilket är lika illa) blir då ett uppfunnet kodord för att vi är en samling personer som nyttjar samhällets resurser som ”kostar pengar”, inte rättighetsbärare med självklar rätt till samma rättigheter som personer utan behov av stöd från samhället.

Att vi verkligen är rättighetsbärare enligt FN framgår av den allmänna kommentaren till artikel 19. I den svenska översättningen till den allmänna kommentaren artikel 19 kan vi läsa följande sida 5:

I artikel 19 betonas att personer med funktionsnedsättning är både rättighetssubjekt och rättighetsbärare. Grunden för rätten till ett självständigt liv och att vara inkluderad i samhällsgemenskapen vilar på de allmänna principerna i konventionen (artikel 3), framför allt respekten för individens inneboende värde.

Varifrån kommer då ordet brukare? Jag vet inte ärligt talat men antagligen kommer det från en myndighet. Funktionsrättsrörelsen själva har inte uppfunnit det i alla fall.

Det blir inte mycket bättre om vi läser Socialförsäkringsbalken kapitel 51 som 2011 ersatte LASS (Lagen om assistansersättning). Angående rätten till hur länge vi har rätt till insatsen personlig assistans kan vi bland annat läsa följande:

Förmånstiden

7 § Assistansersättning får inte lämnas för längre tid tillbaka än en månad före den månad när ansökan gjorts eller det kommit in en anmälan från kommunen att det kan antas att den enskilde har rätt till assistansersättning. Assistansersättning som avser assistans som utförs innan beslut har fattats i ett ärende lämnas endast om den enskilde månadsvis under handläggningstiden redovisar till Försäkringskassan att assistansen utförs i enlighet med kraven och förutsättningarna i denna balk. Lag (2012:935).

Observera att lagtexten klart och tydligt talar om förmån, inte rätten till personlig assistans. Lite längre ner regleras att vi inte får söka personlig assistans efter 65 årsdagen vilket både är åldersdiskriminerande och oförenligt med Funktionsrättskonventionen.

8 § Assistansersättning kan lämnas för tid efter det att den försäkrade har fyllt 65 år endast om
1. ersättning har beviljats innan han eller hon har fyllt 65 år, eller
2. ansökan kommer in till Försäkringskassan senast dagen före 65-årsdagen och därefter blir beviljad.

Det är mycket stor skillnad lagtexten talar om rättigheter istället för ”förmåner”. Det senare sänder ut en signal om att det handlar om offentligt finansierad ”välgörenhet”. Något vi får för att samhället vill vara snäll och givmild. Vi själva ska vara tacksamma över att få den hjälp vi får och inte gnälla om staten tycker vi ”är för dyra”.

Vilket ord ska ersätta brukare? Själv använder jag alltså konsekvent assistansanvändare. Ifa säger assistansberättigad. I dagens hårda verklighet tycker jag själv benämningen assistansberättigad är missvisande eftersom det finns så många personer som nekas rätten till personlig assistans och därmed inte är assistansberättigad enligt staten. Assistansberättigad är ändå mycket bättre än brukare. Jag hoppas att vi kan enas om en benämning och jobba för att den benämningen slår igenom på alla nivåer i samhället. Helst ska det vara en benämning som alla berörda i stöd och omsorgssektorn är nöjda med.