I det här blogginlägget ska jag belysa vad jag anser
är de viktigaste orsakerna till att vi tvingas att förnedra oss för att i bästa fall få rätt till personlig
assistans efter behov. Exemplen jag tar upp är långt ifrån alla orsaker men jag
anser de jag tar upp är de viktigaste.
Påpekas
ska att någon form av behovsbedömning är absolut nödvändig och kommer alltid
att innebära vissa intrång i integriteten men de kan genomföras
på ett mycket värdigare och respektfullt sätt än vad fallet är idag.
Behovs och tvåårsomprövningarna så som de utvecklades 2009-2017 saknar stöd i
LSS och Funktionsrättskonventionen är (allmän kommentar, artikel 19) mycket
tydlig med att stor vikt ska läggas vid vad vi själva anser vi behöver hjälp
med, inte vad som är ”grundläggande behov” som inte nämns överhuvudtaget. De
förnedrande behovsbedömningarna anser jag bryter mot t.ex. artikel 15 som bland annat ger
skydd mot förnedrande behandling.
Låg
status i samhället
I alla tider, i alla
samhällen runt om i världen har det funnits starka hiarkier som systematiskt
missgynnat minoriteter och/eller utblottade samhällsgrupper. Ju längre ner i
samhällspyramiden en grupp befunnit sig desto mer utsatt har den varit för
diverse fördomar samtidigt som de ”priviligierade” tagit sig rätten att på olika sätt förtrycka de mindre lyckligt lottade.
Historiskt har det förtrycket tagit sig en mängd olika uttryck -slaveri, livegenskap,
ståndssamhälle, kvinnoförtryck, rasism, olika lagar för olika grupper som
strukturellt enbart gynnade de mäktiga för att nämna några exempel.
Personer med stora
funktionsnedsättningar/funktionsvariationer har alltid varit illa sedda och
således med automatik haft låg eller mycket låg status i samhället. Efter
demokratins genombrott gjordes stora framsteg för att utjämna många av de
strukturella orättvisorna i samhället, även ställningen för funkisar blev efterhand
allt bättre, åtminstone i den rika delen av världen.
Trots det har vi ändå blivit en lågstatusgrupp och det
visar sig mycket tydligt när det gäller behovsbedömningar av personlig
assistans. I normala fall omhuldas personlig integritet men vår rätt till
integritet i behovsbedömningarna existerar inte överhuvudtaget. Tvärtom har vi
inget annat val än att acceptera förnedringen, om det så innebär att en
handläggare eller arbetsterapeut vill granska oss i duschen.
Detta hade varit helt otänkbart i andra låt oss kalla
det välbeställda och resursstarka grupper i samhället. Om någon kom med ett
lagförslag där samhället bedömer om hen
har rätt att köpa en villa och vartannat år sedan bedöma om varje villaägare
har rätt behålla sin rätt att bo kvar i villan hade den personen fått finna
sig i att bli totalt sågad med bristande demokratisyn och till en unken syn på
personlig integritet. I det här exemplet villaägaren behöver emellertid aldrig riskera att bli granskad
av samhället för att förverkliga sin dröm om egen villa. Hen representerar
en stor och resursstark grupp som ingen demokratisk politisk kraft ens skulle
komma på tanken att förnedra. Ingen skulle heller komma på tanken att samhället
vartannat år ska bedöma om alla föräldrar har rätt att få behålla sitt/sina
barn. Att funkisar med behov av personlig assistans ens ska få åtnjuta den
mänskliga rättigheten att bilda familj är emellertid långt ifrån en
självklarhet…
LSS
och LASS ändrade maktbalansen till vår fördel
Personer och grupper med mycket makt har således
alltid tagit sig friheten att själva sätta ramarna för levnadsvillkoren för samhällsinvånarna
med låg status. För oss har det historiskt runt om i världen inneburit att vi
inte har ansetts vara en del av samhällsgemenskapen. Resultatet har blivit att
vi förvisades till institutioner där våra önskemål alltid åsidosattes vilket
resulterade i extremt skeva maktförhållanden med våld, hot om våld, vanvård
etcetera. I Nazityskland utfördes även ett glömt folkmord med hundratusentals
dödsoffer. Ännu idag lever våra vänner i de allra flesta länder på jordklotet i
en förfärlig misär som är svår att förstå. Jag
har själv sett en liten del av detta när jag rest i länder utanför Europa.
Efterhand stängdes de stora institutionerna i Sverige
men ända fram till LSS tillkomst hade vi även i Sverige obefintligt inflytande
över hur vi ville forma våra liv – allt bestämdes av handläggare i
socialtjänsten där självbestämmandet var obefintligt. Nära kopplat till dessa
fanns ett koppel med diverse experter som ansåg sig veta vad som var bäst för
oss. Därmed bestod en mycket ojämn maktbalans.
Införandet av LSS och LASS (Lagen om
Assistansersättning) var en mycket ambitiös satsning från samhället för att
försöka jämna ut den ojämna maktbalansen till vår fördel. Diverse experter,
byråkrater och politiker blev därmed ”förlorare” i den meningen att deras makt
över att styra hur våra liv skulle se ut minskade markant.
Jag är övertygad om att detta är en viktig pusselbit
om vi ska förstå varför staten och kommunerna anser det vara en självklarhet att vi ska förnedras för att få hjälp från
samhället. Starka krafter i samhället ogillar helt enkelt grundfundamenten
i LSS – leva som andra, självbestämmande och goda levnadsvillkor. Vi har,
krasst uttryckt fått för mycket makt
över våra liv. De bakåtsträvande krafterna vill ”återställa” åtminstone en
del av den tidigare groteskt ojämna maktbalansen, d v s det är staten eller
kommunerna som ska bestämma vad vi ska få hjälp med och hur mycket och ja – då
får vi minsann finna oss i att förödmjukas. I praktiken betyder det att skruva
tillbaka klockan åtminstone 30-40 år.
När vi pratar
om ändrad maktbalans så är det viktigt och komma ihåg att kommunerna var
motståndare till LSS redan på remisstadiet. Ett av argumenten var att det ”inskränkte
det kommunala självstyret”. En
omskrivning för vad det verkligen handlade om:
Kommunerna
ogillade att deras makt över hur våra liv skulle se ut minskade – rejält…
Bristande
legitimitet
Nära kopplat
till låg status, maktbalansen och i bästa fall skepsis mot LSS riktiga
intentioner är det faktum att vår rättighetslag aldrig haft samma
legitimitet som andra mycket viktiga delar i välfärdsstaten som t.ex.
skattefinansierad sjuk och äldrevård, utbildning, föräldraförsäkring,
pensioner. Detta har gjort vår rättighetslag mycket sårbar för både oegentligheter och ”höga kostnader”, mycket
mer sårbar än vad vi någonsin föreställde oss 1994. Fusk och ”höga kostnader” ger
i nästa steg tyvärr ännu mer ”ammunition” till bakåtsträvarna till att
återställa den gamla maktordningen. FK och kommunerna hittar noll fuskare med
att förnedra oss för att få rätt till och behålla personlig assistans men
jakten på både en hord med påstådda
fuskare och sänkta kostnader
fungerar utmärkt som ”alibi” för det inte officiellt uttalade målet att
inskränka vår frihet.
Har vi minsta stolthet ska vi aldrig finna oss i
detta. Det är definitivt motiverat att göra omprövningar om personen som har
assistans efterhand blir bättre – skidåkaren Anna Holmlund är ett exempel. Men
för de allra, allra flesta med behov av personlig assistans eller som är
beviljade andra LSS insatser är behovet av stöd och hjälp livslångt, vi kommer
aldrig att bli bättre, snarare tvärtom. Detta
vet givetvis både regeringen och Försäkringskassan.
Avstämning av läget som
det var fram till 2010-talets inledning är helt OK för mig. Däremot accepterar
jag aldrig ett system där staten tar sig friheten (utan något lagstöd) att regelbundet
vända ut och in på våra liv med enda syfte att neka mig och alla andra i samma
situation rätten till personlig assistans.
Kom ihåg. Det står inte i någon lagtext att staten har
rätt att klocka våra toalettbesök i sekunder eller kartlägga våra vardagsliv i minsta detalj.
Läs också Nora Eklövs krönika i Assistanskoll – In på skinnet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar