Gästbloggare: I huvudet på en före detta LSS-handläggare

När jag pluggade handikappvetenskap vid Högskolan i Jönköping på tidigt 90-tal berättade vår kursledare följande:

”Det var en gång ett hem för funktionsnedsatta barn som var lämnade och bortglömda. Denna institution fanns ute i Europa. Barnen bodde i en stor sal med järnsängar mitt emot varandra. De var apatiska och utan språk. Några gånger i veckan kom en äldre kvinna och städade salen. Hon började alltid att städa till vänster. När hon kom till slutet av salen satte hon sig ner på en av barnens sängar, för att vila ryggen innan hon fortsatte sitt arbete. Staten gjorde en årlig kontroll över att allt stod rätt till på barnhemmet. Men det staten inte kunde begripa, var att barnen i slutet av salen hade utvecklat ett språk. De kommunicerade genom några ord, jollrade eller nynnade på en sång.”¨

När den äldre kvinnan satte sig ner för att vila sin rygg pratade hon med barnen och sjöng för dem.” Den här berättelsen har satt ett djupt intryck i mitt huvud, om människors olika livsvillkor i samhället. Anstaltsvården är inte så långt borta i svensk historia. En historia som vi till varje pris vill förtränga och som vi skulle behöva hålla levande i samhället.

Humanistiskt perspektiv

Jag började arbeta som handläggare för LSS hösten 1993. Anledningen till denna lag var insikten om att personer med omfattande funktionshinder hade sämre levnadsvillkor än de flesta andra och sämre möjligheter att bestämma över sina egna liv. Det kom in nya begrepp såsom ”stöd och service” allt för ett mer jämlikt tänk och begreppen vård och omsorg skulle fasas ut. 

Jag och företrädare från försäkringskassan och kommunens hemtjänst gjorde hembesök. En uppsökande verksamhet. Personer som enligt lagens intentioner kunde tillhöra personkrets 3. Allt för att kartläggningen skulle vara klar till januari-94. Vi som LSS-handläggare skulle sätta den enskilde i centrum. Om vi var tveksam skulle vi tänka oss in i personens livssituation, hur vi skulle vilja ha det. Allt för att uppnå ”goda levnadsvillkor” Ett humanistiskt tänk. Där politikerna var överens om att LSS inte hade en prislapp. LSS skulle också ersätta lagen om särskilda omsorger för personer med utvecklingsstörning. För nu skulle alla bli fullvärdiga kommunmedborgare. 

Kommunaliseringen av omsorgerna skedde i januari- 96. En skatteväxling mellan dåvarande landsting och kommun.

Lyxlag?

Det fanns konstiga värderingar ifrån äldreomsorgspersonal. Jag satt med i en kommunal ledningsgrupp med chefer från äldreomsorgen och jag representerade dåvarande handikappomsorg. Där kom det ofta upp att LSS var en lyxlag och att det var en orättvisa mot de äldre. Till mitt försvar körde jag med följande: Att Pelle på 25 år ska ha rätt verktyg för att titta in i framrutan. Beda på 90 år behöver kanske ha hjälp med att titta in i backspegeln(minnas).

Bidrog lagen till en falsk trygghet?

De flesta trodde att lagen skulle möjliggöra bättre levnadsvillkor för människor med olika livsvillkor i samhället. Tanken var god med en särlagstiftning men risken stor att man vaggades in i en falsk trygghet. Med lagen stannade allt reformarbete. Och inga nya visioner finns i sikte. Då ska vi också komma ihåg att många personer med funktionsnedsättning inte har tillgång till LSS. Flertalet har kastats ut i från lagen.        I nuläget är det oroväckande när kompetensen brister över olika funktionsnedsättningar i samhället.

Alltjämt förnedring!

Brist på kompetens, kostnadsperspektiv och människosyn hänger ihop.

När kompetensen urholkas tar nya värderingar plats i samhället. Det kanske är gamla värderingar som dammas av. Nu har vi klistrat prislappar på vissa människor. Vi ställer grupper mot varandra. Assistans och sjukersättning mot en humanare flyktingpolitik. Vi brister i människosyn. Det som var goda levnadsvillkor 1994 är möjligen skäliga levnadsvillkor idag. Det har fått allvarliga och negativa konsekvenser för de personer som tidigare hade stöd enligt omsorgslagen. Där tror jag att de som företräder personer med utvecklingsstörning, idag ifrågasätter kommunaliseringen. Jag bedömer att dessa personer hade ett starkare rättighetsperspektiv under landstingets ansvar och lagen om särskilda omsorger.

Jag blev riktigt mörkrädd när Socialstyrelsen 2019 släppte sin skämslista över kommuner som struntade i statsbidraget som var riktat till habiliteringsersättning vid dagliga verksamheter enligt LSS. Total brist på människosyn! När har kommuner missat ett statsbidrag?

Personer som inte kan få eller ta ett arbete och uppbär sjuk/aktivitetsersättning är fångad i fattigdom. Ersättningen har inte följt kostnadsutvecklingen i samhället.

Nu börjar regioner tidigare landsting ta ut avgifter för hjälpmedel, en abonnemangsavgift. Hjälpmedel som personer med funktionsnedsättningar behöver i ett helt liv.

En lag i förfall

Vi har en lag som åker in och ut i våra domstolar. En lag som är insnärjd i juridiken. Det som var rätt igår är fel idag. Där människors framtid avgörs och raseras eller vid omprövningar av beslut behöver vara livrädda för att få sina rättigheter reducerade.

Med facit i hand, har Sverige motsvarande en generation och LSS-lagens livslängd, förlorat kompetensen över människors olika livsvillkor i samhället. Med stöd av juridiken genomfördes dolda besparingar på personer med funktionsnedsättning. Som fick förödande konsekvenser och som ingen kunde förutse i ett demokratiskt land. Nu vill våra folkvalda politiker kunna sova gott på kudden. Vad gör man då? Brandkårsutryckningar för att lappa och laga lagen.

Sverige skrev under FN:s konvention för över tio år sedan om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Konventionen används inte av myndigheter och domstolar för att tolka rättigheter. En konvention som inte hålls levande varken på lokal, regional eller nationell nivå. När det inte finns en engagerad drivkraft vet vi alla vad det blir, en skrivbordsprodukt.

Står vi upp för människors lika värde?¨

När vi inte respektera människors olika livsvillkor i samhället är mitt svar nej.

I ett demokratiskt samhälle lever människor tillsammans med förståelse för varandras livsvillkor. Där måste det humanistiska tänket genomsyra samhällets värderingar. När Sverige gick ifrån ett humanistiskt tänk till ett kostnadsperspektiv fick det förödande konsekvenser. Mänskligt lidande finns det ingen prislapp på.
Har man inte makten över sitt liv, har man ingen framtidstro. Får man in rättighetsperspektivet enligt funktionsrättskonventionen blir maktbalansen jämnare.

Samhället behöver tänka om.

Står vi upp för människors lika värde så har vi förståelse för varandras livsvillkor. Då behöver vi inte ge frihet till behövande. Rättighetsperspektivet gör människor till rättighetsbärare.

Funktionsrättspolitiken behöver utvecklas och reformeras!

Nu är det hög tid att damma av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och göra funktionsrättskonventionen till lag!

I huvudet på en före detta LSS-handläggare/ Yvonne Malmgren