Statens ansvar att leva upp till Funktionsrättskonventionen

Vi var många som blev mörkrädda när vi såg de mycket grava missförhållanden i ett LSS boende där huvudpersonen Robins ”hem” i alla avseende är en institution enligt FN-s kriterier. Hur utbrett är dessa grova övertramp i LSS boende på de rättigheter vi har? Det trista svaret blir nog att de är mycket vanligare än många tror. Hur vanligt missförhållandena är fick fick jag/vi ytterligare en  redan i tisdags där lokal media i Trelleborg rapporterade om grava missförhållanden i ett LSS boende. IVO (Inspektionen för vård och omsorg) hade gjort en undersökning och konstaterade bland annat:

Miljön i boendet är generellt rensad från stimuli och föremål. Flera rum saknar eller har få möbler:

miljön på boendet som ”institutionslik” trots att den enligt lagen ska vara så hemlik som möjligt.

Statens skyldigheter att förverkliga konventionen regleras i artikel 4 och den allmänna kommentaren artikel 19. Artikel 4 inleds med att konvensstaterna åtar sig att främja, säkerställa och utan inskränkningar eller diskriminering förverkliga mänskliga rättigheter för personer med alla typer av funktionsnedsättningar. Där räknas ett stort antal åtaganden, en av dessa är:

Skyldigheten att säkerställa att myndigheter och offentliga institutioner handlar i enlighet med konventionen. Sveriges regering har alltså det yttersta ansvaret för att konventionen efterlevs. Att det yttersta ansvaret för att tolka och förverkliga konventionen inte få delegeras ner till regional, delstatlig eller lokal nivå framgår också bland annat av detta:

Bestämmelserna ska omfatta alla delar av federala stater (USA och Tyskland är exempel på federala stater), utan inskränkningar eller undantag.

Statens ansvar enligt artikel 19 (finns nu i svensk översättning)

Artikel 19 handlar som bekant om rätten till ett självständigt/självbestämt liv, personlig assistans och full inkludering i samhällsgemenskapen. Artikeln är mycket omfattande och så viktig att FN själva skriver att artikel 19 är fundamental för att uppfylla övriga artiklar, d v s rättigheterna i artikel 19 är nära sammanflätad med övriga artiklar i Funktionsrättskonventionen. Detta medför många skyldigheter för staten som beskrivs närmare i den allmänna kommentaren till artikel 19. Några viktiga exempel (sid 20-22, 38-39)

För att uppnå ett successivt förverkligande av ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter måste konventionsstaterna vidta åtgärder med utnyttjande till det yttersta av sina tillgängliga resurser[1]. Dessa åtgärder måste vidtas omedelbart eller inom en rimlig tidsrymd.

Upphäva alla lagar som hindrar en person med funktionsnedsättning, oavsett typ av nedsättning, att välja var, med vem och hur en bor, inklusive rätten att inte bli inlåst på grund av en funktionsnedsättning.

Anta och tillämpa lagar, standarder och andra åtgärder i syfte att göra närsamhällen och omgivningen, såväl information som kommunikation, tillgängliga för alla personer med funktionsnedsättning.

Säkerställa att sociala trygghetsprogram tillgodoser behoven hos ett brett spektrum av personer med funktionsnedsättning på jämlika villkor som för andra.

Införa principen om universell utformning för såväl fysiska som virtuella rum, i politik, lagstiftning, standarder och andra åtgärder, inklusive i övervakning av genomförandet/implementeringen av åtagandena

Anta tydliga och riktade strategier för av institutionalisering, med specificerade tidsramar och adekvata budgetar för att undanröja alla former av isolering, segregering och institutionalisering av personer med funktionsnedsättning. 

Särskild uppmärksamhet bör ägnas personer med psykosociala och/eller intellektuella funktionsnedsättningar samt barn med funktionsnedsättning, som för närvarande är på institution.

Utforma heltäckande politik och juridiska riktlinjer och fördela ekonomiska resurser för byggandet av ekonomiskt överkomliga och tillgängliga bostäder, byggd miljö, allmänna platser och transporter, tillsammans med en lämplig tidsram för deras implementering samt sanktioner som är effektiva, avskräckande och proportionella för överträdelser av offentliga eller privata ansvariga.

Som framgår ovan råder totalförbud mot att låsa in personer och att ingen, oavsett diagnos eller hjälpbehov ska hamna på en institution. Eventuella kvarstående institutioner enligt FN-s kriterier ska avvecklas

Genom lagstiftning har staten delegerat ner ansvaret för utförandet av 9 av 10 LSS insatser på kommunerna eller regionerna (f.d. landstingen) men som det framgår ovan har ändå staten det yttersta ansvaret för att konventionen efterlevs. Om nu Gnosjö eller andra kommuner har allvarliga ekonomiska bekymmer och verkligen inte kan avsätta tillräckligt med resurser är det regeringens skyldighet att både se till att de får nödvändiga resurserna. Det är också regeringens skyldighet att upprätta planer för att förverkliga konventionen samt avsätta nödvändiga ekonomiska medel

 Inte mycket av  allt jag räknat upp har fungerat senaste decenniet och som framgår ovan bryter Gnosjö kommun och många andra, inklusive Försäkringskassan gravt mot de åtagande Sverige har gjort. 

Avslutar detta blogginlägg med att lista några av FN-s många kriterier för institution som i alla avseenden är uppfyllda i Robins fall och uppenbart boendet i Trelleborg som IVO kritiserat och som därmed är grova brott mot konventionen och som ytterst regeringen är skyldig att åtgärda för alla berörda. (sid 12 övers.)

*Tydlig makthierarki som leder till en underordnad ställning med bland annat våld eller hot om våld.

* Segregering från ett självständigt liv i samhällsgemenskapen

* Brist på kontroll över vardagslivet

* Avsaknad av flexibilitet i val av aktiviteter utifrån berörd persons intressen etcetera.

* Övervakning av boendesituationen

* Storlek på verksamheten ointressant för att definiera institution.

---