Sammanfattning av STIL-s seminarium i Jönköping 20 januari

Jag har varit aktiv i STIL i drygt fyra år nu och anställd som talesperson för STIL i Jönköping och STIL-aktivister i ett år nu. Vid STIL-s senaste årsmöte fick jag, lite oväntat veta att STIL-s Jönköpingsavdelning är, vid sidan av huvudkontoret med Jonas Franksson, Jessica Smaaland, Bengt Elmén m.fl. den mest aktiva delen i föreningen. En av uppgifterna för Jönköpingsgänget är att med stöd av huvudkontoret anordna olika evenemang/seminarier för att lyfta fram IL rörelsens hjärtefrågor.

Efter lite ”brainstorming” i höstas bestämde vi oss för att anordna ett seminarium som lyfter fram Funktionsrättskonventionen. Vi ville lyfta fram det faktum att konventionen varit ratificerad i över ett decennium nu samtidigt som situationen för funkisar i Sverige bara försämrats och vem som har ansvaret för det.

Hela konventionen är för omfattande för att gå igenom i ett enda seminarium därför bestämde vi oss för att lyfta fram tre centrala artiklar:

1 Artikel 4 – staternas åtagande

2 Kapitel 9 – ett tillgängligt samhälle

3 Artikel 19 – ett självständigt/självbestämt liv, personlig assistans.

och full delaktighet i samhället/samhällsgemenskapen.

Tanken var att Thomas Hammarberg som är oerhört kunnig i MR (mänskliga rättigheter) skulle föreläsa om artikel 4 men tyvärr blev Thomas sjuk och tvingades lämna återbud. Ola Linder som är jurist och jobbar på Independent Living institutet ersatte med kort varsel -tack Ola.

Ola Linder gjorde mycket tydligt att Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar (CRPD) är en av ett flertal konventioner som förtydligar att MR även gäller olika minoriteter och grupper i samhället. Han beskrev konventionen som mycket långtgående när det gäller rättigheterna för alla människor där funktionsvariationerna orsakar betydande problem i det dagliga livet. När det gäller ansvar är det mycket tydligt att det är staten och ingen annan som har ansvar för att konventionen efterlevs, d v s att lagarna anpassas och tillämpas utifrån vad Funktionsrättskonventionens artiklar föreskriver. 

Även om staten via lagstiftning delegerar mycket av genomförande av funktionsrättspolitiken till lokal eller regional nivå så har ändå staten det yttersta ansvaret och kan därför inte frånsäga sig ansvar även om en kommun eller region (landsting) har ekonomiska problem. Temporära försämringar får endast ske vid akuta kriser och där befinner sig inte Sverige, alltså är nedskärningarna inte förenliga med svenska statens åtaganden.

Johan Steirud, tillgänglighetsinventerare från Funktionsrätt Jönköpings län berättade om vad konventionen säger om tillgänglighet och hur väl eller inte väl lagstiftningen lever upp till konventionen samt hur det ser ut i verkligheten. Johan berättade också mycket om hur hans arbete ser ut.

Susanne Berg från STIL och egen företagare berättade om den centrala artikel 19 om ett självständigt/självbestämt liv, personlig assistans och Full delaktighet i samhällsgemenskapen. Vi fick bland annat veta att den svenska översättningen av artikel 19 är mycket undermålig och är inte förenlig med det artikel 19 föreskriver i den engelska originalversionen. Susanne menar också att vi ska tala om ett självbestämt liv, inte självständigt liv när vi hänvisar till artikel 19. Det är också viktigt och veta att FN mycket tydligt påpekar att artikel 19 är central för att uppfylla konventionens andra artiklar.

Efter föreläsningarna var det dags för debattpanel som bestod av föreläsarna, mig själv som STIL representant och riksdagspolitiker från Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Centern. Maj Karlsson var upptagen från vänsterpartiet och representerades istället av Björn Häll-Källerman, välkänd funkisaktivist och lokalpolitiker från Stockholm. STIL-s ordförande Jonas Franksson var moderator tillsammans med Erika Wermeling.

Mycket av diskussionen handlade om varför Sverige inte lever upp till Funktionsrättskonventionen, varför utvecklingen bara gått bakåt sedan ratificeringen 2008? Jonas bad politikerna förklara sig och gav inga glasklara besked tycker jag i alla fall. Visst uttrycktes lite självkritik men ingen djupare förklaring till förfallet. Pia Steensland från Kristdemokraternas talesperson vars engagemang jag inte ifrågasätter på något sätt hänvisade till de fall om fusk och kriminalitet som uppdagades andra halvan av 00-talet. Pia menade att det behövdes hårdare kontroller men att kontrollverksamheten och behovsbedömningarna gått på tok för långt. Susanne Berg var inte imponerad av svaret.

Som bekant gillar jag att debattera men i en debattpanel får man aldrig utrymme att säga allt man vill. Jag fokuserade på att både S-MP regeringen men även alliansregeringen innan den varit för tafatta att agera, ett stort underkännande helt enkelt. Jag nämnde också domen från Regeringsrätten 2009 som är central (målnummer 5321-07) och att politiker gång på gång hänvisat till en dom som punkt efter punkt bryter mot funktionsrättskonventionens artiklar. Bland mycket annat domens stora fokus på diagnos istället för faktiska behov. Berörd person ansågs nämligen inte behöva personlig assistans p.g.a. att hen jobbade deltid som forskare. 

I slutet påpekade jag för riksdagspolitikerna att alla försämringar vi bevittnat inte bara handlar om assistansen, det berör praktiskt taget alla delar samhällets olika hjälp och stödsystem både fysiska och ekonomiska. Allt är oförenligt med Funktionsrättskonventionen.

Bild: Hela debattpanelen samlad. Jag sitter fyra från vänster mellan Susanne Berg och Pia Steensland.

* Vi skrev även en debattartikel som publicerades i Jönköpings-Posten med titeln

Funktionsrättskonventionen som lag- nu!

Vi avslutade artikeln med ett vad STIL anser behöver göras:

· FN konventionen ska skrivas in i den svenska lagstiftningen.

· Nödvändiga lagändringar görs i LSS i enlighet med konventionens artiklar

·  Staten blir ensam huvudman för den personliga assistansen.

·       Assistansbehov ska ses i sin helhet

Angående varför utvecklingen gått bakåt sedan 2009 blir det ämnet i nästa blogginlägg.