Idag är Magdalena Andersson den enda finansminister som öppet sagt (2015) att regeringen vill spara pengar på statlig assistansersättning. I praktiken har emellertid finansministrarna, både röda och blå alltid (om än inte lika öppet som Magdalena Andersson) ifrågasatt statens nota för assistansersättningen. Historien förskräcker, finansministrar och personlig assistans är en riktigt dålig kombination…
Förra veckan lyssnade jag på ett flera år gammalt
reportage i Sveriges Radio om hur assistansreformen blev verklighet. Där
framgår tydligt att det fanns starka krafter i den borgerliga regeringen
1991-1994 som av kostnadsskäl var mycket skeptiska till reformen. Inte så att
Moderaterna, Centern och Moderaterna var emot idén i sig – men det fick inte
kosta för mycket... Statsminister Carl Bildt ska enligt programmet sagt – ”de
handikappade får vänta när ekonomin är så dålig”. Finansminister och Bengt
Westerbergs partikollega Ann Wibble kunde tydligen på sin höjd acceptera en
nedbantad version av Bengt Westerbergs stora reform och ifrågasatte den
beräknade kostnaden på drygt 2 miljarder kr.
Hur mycket
”assistansen får kosta” var alltså en het fråga innan reformen ens blev
verklighet. Bengt Westerberg stod emellertid på sig och till slut gav Ann
Wibble med sig, emellertid med ett viktigt
förbehåll. Redan efter ett år skulle kostnaden för assistansreformen utvärderas
och det skrevs t.om in i den proposition som låg till grund för LSS skulle
kostnaden utvärderas redan efter så kort tid. Detta var okänd fakta för mig.
Med tanke på det starka motstånd som fanns måste det
betraktas som ett mirakel att det överhuvudtaget blev en rättighetslag och
assistansreform. Jag vågar med stor sannolikhet säga att utan Bengt Westerberg
hade det aldrig gått.
Hur assistansreformen blev verklighet
När ett år förflutit efter att LSS trädde i kraft 1994
hade Sverige fått en ny regering och finansminister Göran Persson inledde en
hårdhänt och osentimental hårdbantning av statens utgifter för att ”sanera” Sveriges
ekonomi. Utgifterna för Assistansreformen hade blivit betydligt dyrare än Bengt
Westerberg beräknat så det var givet att den nyfödda reformen hamnade i
skottgluggen. Följden blev en utredning som föreslog mycket stora försämringar,
bland annat kommunalisering. Vad hade resultatet blivit med en fortsatt
borgerlig regering? Kom ihåg – kostnaden
skulle ju utvärderas efter ett år men rimligen hade Bengt Westerberg
protesterat högt mot stora försämringar. Efter stora protester drogs de allra
flesta besparingsförslagen tillbaka men en ”nymodighet introducerades – grundläggande behov. Detta visade sig
många år senare få stor betydelse när framtida finansministrar ville skära i
utgifterna.
Tioårsperioden 1997-2007 var emellertid hyffsat lugna.
Visst diskuterades kostnaden och det kom förslag om besparingar men som helhet
fungerade lagen ganska bra. Om jag minns rätt föreslogs det ändå att maxtaket
för kommande utgifter skulle sättas till 20 miljarder kr. I slutet av perioden
intensifierades kostnads och fuskdebatten. 2007 får betraktas som en
vattendelare, efter det började det gå åt fel håll men vad hände egentligen
2007?
2006 fick vi en ny regering med Fredrik Reinfeldt som
statsminister och Anders Borg blev finansminister. Det som hände 2007 var att
Försäkringskassan introducerade ett nytt begrepp ”integritetsnära hjälpbehov”.
Därmed skulle det bli svårare att bli beviljad assistansersättning. 2008-2009
drabbades världen av den svåra finanskrisen och skatteintäkterna sjönk snabbt.
Mycket ”lägligt” kom så den oerhört viktiga domen Regeringsrätten (målnummer
5321-07) som bekräftade FK-s nya tolkning av grundläggande behov. Alla
försämringar som skett efter det bygger vidare på denna dom, den är helt
central. Fram tills valförlusten 2014 gjorde regeringen Reinfeldt ingenting för
att rätta till den numer verklighetsfrånvända tolkningen av vad som är ett
grundläggande behov. Parallellt tog fusk och kostnadsdebatten mer fart och
regeringen med Försäkringskassan som främsta språkrör deltog gärna.
Heja Olika har gjort en mycket gedigen sammanställning
av vad som hänt i assistansvärlden i jakten på fusk och besparingar från 2010 till nutid. Några exempel från
perioden 2010-2014.
2011 Mest spektakulära har brotten inom personlig assistans varit. Fejkade
funktionsnedsättningar eller felaktiga fakturor i kombination med falska
anställningar har renderat mycket höga ersättningar skriver dåvarande Socialförsäkringsminister
och kommande statsminister Ulf Kristersson i en debattartikel i DN.
Försäkringskassan hävdar att fusket 2010 uppgick till 1-2 miljarder kr.
2012 Susanne Billum presenterar sin s.k. fuskutredning och hävdar att 9-15 %
av all utbetald assistansersättning är fusk. Utredningen föreslår en rad
åtgärder för att stävja fusk och ”överutnyttjande”. Ett av de mest långtgående
förslagen är ett stopp för anhöriga och gode män att vara assistenter”. Hade i
praktiken saboterat hela reformen men regeringen säger ändå nej. Däremot ges
möjlighet att göra oanmälda hembesök. Kritiken är massiv men regeringen backar
inte.
¨
2013-2014 Folkpartiet säger att jakten på fuskare och kriminella har gått för
långt men i regeringens politik märks ingen skillnad. 2014 inleds också en lång
rad år där schablonersättningen understiger 2 % och där schablonökningen inte räcker till löneökningarna.
Källa Assistanskoll.se
Regeringen får p.g.a.
besparingar i assistansen kritik från FN. Ansvarig Minister i alliansregeringen
Maria Larsson avfärdar kritiken helt och hållet. I september efterträds
alliansregeringen av en regering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet.
Efter 2014
2015 Magdalena
Andersson meddelar att regeringen ska spara pengar på assistansersättning och
sjukpenning
Nytt
regleringsbrev till Försäkringskassan med direktiv att ”bryta kostnadsutvecklingen
i assistansersättningen”. I klartext – krav på sänkta kostnader
2016-2017.
En massiv och djupt osmaklig kampanj ytterst styrd från regeringen om skenande
kostnader och mycket omfattande kriminalitet. Till följd av besparingarna förlorar
flera tusen personer statlig assistansersättning. Stopp på tvåårsomprövningarna
hösten 2017.
2020
För första gången sedan 2014 täcker ökningen i timmschablonen löneökningarna.
2022
Regeringen avfärdar tilläggsdirektivet från Riksdagen att även utreda
förändrande behovsbedömningar. ”För ”komplicerat” hävdar socialminister Lena
Hallengren. Underförstått – det skulle kosta för mycket…
Anm:
Rent formellt om än motbjudande begår regeringen inget lagbrott då den enligt
Regeringsformen har två år på sig att återkoppla till Riksdagen.
Sammanfattningsvis
tycker jag det löper en röd tråd från reformens tillkomst till nutid. Ingen ifrågasätter
själva assistansreformens existens men att faktiskt betala för den – ja då blir
det riktigt jobbigt vem som än styr finansdepartementet. Assistansen är bra men
någon annan får betala…
Kommande regering och
finansminister
När
Ulf Kristersson blir statsminister kommer Elisabeth Svantesson bli
finansminister. Med tanke på hur finansministrar brukar behandla
assistansreformen, det ekonomiska läget mm finns få, om än några anledningar
till optimism.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar