Det kommunala självstyret har
en stark ställning i vår demokrati och är inskrivet i Regeringsformen.
Självstyrets rötter är urgamla. Redan i tidig medeltid var en självklarhet att
socknarna hade självbestämmande i alla angelägenheter som rörde dem själva som att
bygga en kyrka.
Att frånta kommunerna grundprincipen om självstyre är
oförenligt med grundvalarna i vår demokrati och så länge självstyret handlar om
angelägenheter som berör hela befolkningen eller åtminstone en stor majoritet
funkar det i stora drag bra. Kommunerna ansvarar för stora delar av vår välfärd
som skola, socialtjänsten, äldreomsorgen med mera samt 8 av 10 LSS insatser +
delar av den personliga assistansen. Kommunerna har också det yttersta ansvaret
för kommuninvånarnas välfärd. Trots kommunernas yttersta ansvar orsakar ändå
det kommunala självstyret mycket stora problem för oss, ja det gör faktiskt mer
skada än nytta. Varför är det så?
Ytterst handlar det om hur befintliga resurser ska fördelas. För att finansiera alla sina åtaganden har kommunerna
beskattningsrätt och får också betydande bidrag från staten. Ändå räcker
uppenbart inte resurserna till. Runt om i landet läser vi om besparingar och
ännu mer besparingar. I kommunens prioriteringar över befintliga resurser där de facto den stora majoritetens behov
ställs mot att stora resurser satsas på mindre grupper kommer alltid den
mindre gruppen att komma i kläm. Att vi funkisar alltid varit en lågstatusgrupp
i samhället gör inte utgångsläget bättre.
När det gäller just
assistansen och LSS förvärras dessutom situationen för oss av det faktum att
vår rättighetslag aldrig accepterats fullt ut av kommunerna, den var ifrågasatt
från första början. Mycket beroende på att maktbalansen försköts till
kommunernas nackdel. I jakten på besparingar blir det då lätt att ta till
kommunernas yttersta vapen för att värna sina egna intressen – det kommunala självstyret.
Rätten till
självstyre används flitigt för att tillämpa LSS mer som en ramlag som
Socialtjänstlagen än den rättighetslag den är tänkt att vara. Att kommunerna
skapar sig egna riktlinjer för hur personlig assistans, ledsagning etcetera ska
beviljas saknar stöd i LSS men är helt i
linje med det kommunala självstyrets grundprinciper – kommunerna har rätt att
själva utforma hur hjälpen ska se ut! Ett grundproblem i den befintliga LSS
lagen är att det inte finns ett förbud mot kommunerna att skapa egna riktlinjer
som mer värnar självstyret än våra behov.
Värnandet av det kommunala självstyret och dess
negativa effekter för oss inskränker sig emellertid inte enbart till assistansen
och andra LSS insatser. Det märks
också tydligt när det gäller andra hjälp och stödinsatser som t.ex.
tilldelningen av hjälpmedel som primärt landstingen (även kallade
sekundärkommuner) och kommunerna ansvarar för. Verkligheten är att vilka
hjälpmedel du kan få avgörs i allt större utsträckning vilket landsting/region du
bor i vilket är oacceptabel, det finns också ett tydligt samband mellan hur rik
eller fattigt landstinget/Regionen är. En annan negativ effekt är att självstyret
leder till en extremt krånglig byråkrati som försvårar för företagen att få ut
nya produkter på marknaden vilket DHR uppmärksammat.
Det är ojämlikheten i rätten
till hjälp som är den allvarligaste effekten av att självstyret åberopas och i
praktiken hela tiden används för att urholka såväl LSS som andra lagar. Vissa
kommuner sköter sig, många gör det inte alls. Ett Som ni vet är min dröm att i
LSS skriva in att samtliga paragrafer i denna lag är överordnade det kommunala
självstyret. I praktiken tror jag det är extremt svårt att skriva in en sådan
paragraf, kanske helt omöjligt. Kommunerna skulle givetvis se rött och det är
mycket möjligt att de skulle få rätt av statsvetare och jurister som är
experter på Regeringsformen.
Hur ska vi göra för att
minimera självstyrets negativa effekter för oss? En delåtgärd är givetvis att i
en kraftigt uppdaterad LSS lag försöka täppa till så många kryphål som möjligt.
Funktionsrättskonventionen spelar självfallet en viktig roll också men då måste
konventionen bli inskrivet som svensk lag också och det blir den inte om vi
inte kräver det. Konventionens nuvarande status i praktiken är ungefär – vi har ratificerat konventionen men det är
inte viktigt att följa den… Konventionen som lag skulle också stärka våra rättigheter inom en rad andra lagar vid sidan om LSS som rätten till ett
tillgängligt samhälle, hjälpmedel, bra ekonomisk levnadsstandard etcetera.
* Till stor del i det tysta vid
sidan om de vanliga vänster-högerfrågorna i svensk politik pågår en ganska
brutal samhällsomvandling som med finare ord benämns urbanisering eller
”strukturomvandling”, d v s landsbygd och småstäder avfolkas och befolkningen
koncentreras alltmer till storstäder samtidigt som gammal basindustri läggs ner
och ersätts av högteknologisk dito. För kommuninvånarna i
avfolkningskommuner som är beroende av småkommunernas välfärdstjänster får
utvecklingen mycket allvarliga konsekvenser.
I hela landet ökar utgifterna
snabbt för bland annat äldreomsorgen som kommunerna ansvarar för. Många
kommuner har hamnat i en negativ spiral. Äldre befolkning innebär att
socialnämndernas utgifter stadigt stiger samtidigt som befolkningen minskar,
skattebasen minskar vilket leder till lägre intäkter = hårdare konkurrens om
befintliga resurser. Det är på sikt en ohållbar utveckling som kommer slå allt
hårdare mot grupper som är beroende av samhället. Och då pratar jag inte bara om LSS.
Jag vill inte bara vara en
kritiker som kritiserar kommunerna för allt de gör, Här gäller det att även lägga
mycket kraft på lösningar på allvarliga strukturella problem, att bara sätta
sin tilltro till att konventioner och rättighetslagar räcker inte för
långsiktiga lösningar. Vilka lösningar finns då för framtidens välfärd så
resurserna räcker till alla? Det ska jag fundera på i ett annat blogginlägg. En bra början är att för allt i världen
inte kommunalisera assistansreformen. Tack och lov verkar det inte finnas
stöd för det i Riksdagen.
Temat för nästa blogginlägg blir att kunskap är makt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar