måndag 1 april 2019

Några exempel på allvarliga problem som det kommunala självstyret orsakar


Det kommunala självstyret har en stark ställning i vår demokrati och är inskrivet i Regeringsformen. Självstyrets rötter är urgamla. Redan i tidig medeltid var en självklarhet att socknarna hade självbestämmande i alla angelägenheter som rörde dem själva som att bygga en kyrka.

Att frånta kommunerna grundprincipen om självstyre är oförenligt med grundvalarna i vår demokrati och så länge självstyret handlar om angelägenheter som berör hela befolkningen eller åtminstone en stor majoritet funkar det i stora drag bra. Kommunerna ansvarar för stora delar av vår välfärd som skola, socialtjänsten, äldreomsorgen med mera samt 8 av 10 LSS insatser + delar av den personliga assistansen. Kommunerna har också det yttersta ansvaret för kommuninvånarnas välfärd. Trots kommunernas yttersta ansvar orsakar ändå det kommunala självstyret mycket stora problem för oss, ja det gör faktiskt mer skada än nytta. Varför är det så?



Ytterst handlar det om hur befintliga resurser ska fördelas. För att finansiera alla sina åtaganden har kommunerna beskattningsrätt och får också betydande bidrag från staten. Ändå räcker uppenbart inte resurserna till. Runt om i landet läser vi om besparingar och ännu mer besparingar. I kommunens prioriteringar över befintliga resurser där de facto den stora majoritetens behov ställs mot att stora resurser satsas på mindre grupper kommer alltid den mindre gruppen att komma i kläm. Att vi funkisar alltid varit en lågstatusgrupp i samhället gör inte utgångsläget bättre.

När det gäller just assistansen och LSS förvärras dessutom situationen för oss av det faktum att vår rättighetslag aldrig accepterats fullt ut av kommunerna, den var ifrågasatt från första början. Mycket beroende på att maktbalansen försköts till kommunernas nackdel. I jakten på besparingar blir det då lätt att ta till kommunernas yttersta vapen för att värna sina egna intressen – det kommunala självstyret. 

Rätten till självstyre används flitigt för att tillämpa LSS mer som en ramlag som Socialtjänstlagen än den rättighetslag den är tänkt att vara. Att kommunerna skapar sig egna riktlinjer för hur personlig assistans, ledsagning etcetera ska beviljas saknar stöd i LSS men är helt i linje med det kommunala självstyrets grundprinciper – kommunerna har rätt att själva utforma hur hjälpen ska se ut! Ett grundproblem i den befintliga LSS lagen är att det inte finns ett förbud mot kommunerna att skapa egna riktlinjer som mer värnar självstyret än våra behov.

Värnandet av det kommunala självstyret och dess negativa effekter för oss inskränker sig emellertid inte enbart till assistansen och andra LSS insatser. Det märks också tydligt när det gäller andra hjälp och stödinsatser som t.ex. tilldelningen av hjälpmedel som primärt landstingen (även kallade sekundärkommuner) och kommunerna ansvarar för. Verkligheten är att vilka hjälpmedel du kan få avgörs i allt större utsträckning vilket landsting/region du bor i vilket är oacceptabel, det finns också ett tydligt samband mellan hur rik eller fattigt landstinget/Regionen är. En annan negativ effekt är att självstyret leder till en extremt krånglig byråkrati som försvårar för företagen att få ut nya produkter på marknaden vilket DHR uppmärksammat.


Det är ojämlikheten i rätten till hjälp som är den allvarligaste effekten av att självstyret åberopas och i praktiken hela tiden används för att urholka såväl LSS som andra lagar. Vissa kommuner sköter sig, många gör det inte alls. Ett Som ni vet är min dröm att i LSS skriva in att samtliga paragrafer i denna lag är överordnade det kommunala självstyret. I praktiken tror jag det är extremt svårt att skriva in en sådan paragraf, kanske helt omöjligt. Kommunerna skulle givetvis se rött och det är mycket möjligt att de skulle få rätt av statsvetare och jurister som är experter på Regeringsformen.


Hur ska vi göra för att minimera självstyrets negativa effekter för oss? En delåtgärd är givetvis att i en kraftigt uppdaterad LSS lag försöka täppa till så många kryphål som möjligt. 

Funktionsrättskonventionen spelar självfallet en viktig roll också men då måste konventionen bli inskrivet som svensk lag också och det blir den inte om vi inte kräver det. Konventionens nuvarande status i praktiken är ungefär – vi har ratificerat konventionen men det är inte viktigt att följa den… Konventionen som lag skulle också stärka våra rättigheter inom en rad andra lagar vid sidan om LSS som rätten till ett tillgängligt samhälle, hjälpmedel, bra ekonomisk levnadsstandard etcetera.





Till stor del i det tysta vid sidan om de vanliga vänster-högerfrågorna i svensk politik pågår en ganska brutal samhällsomvandling som med finare ord benämns urbanisering eller ”strukturomvandling”, d v s landsbygd och småstäder avfolkas och befolkningen koncentreras alltmer till storstäder samtidigt som gammal basindustri läggs ner och ersätts av högteknologisk dito. För kommuninvånarna i avfolkningskommuner som är beroende av småkommunernas välfärdstjänster får utvecklingen mycket allvarliga konsekvenser. 

I hela landet ökar utgifterna snabbt för bland annat äldreomsorgen som kommunerna ansvarar för. Många kommuner har hamnat i en negativ spiral. Äldre befolkning innebär att socialnämndernas utgifter stadigt stiger samtidigt som befolkningen minskar, skattebasen minskar vilket leder till lägre intäkter = hårdare konkurrens om befintliga resurser. Det är på sikt en ohållbar utveckling som kommer slå allt hårdare mot grupper som är beroende av samhället. Och då pratar jag inte bara om LSS.

Jag vill inte bara vara en kritiker som kritiserar kommunerna för allt de gör, Här gäller det att även lägga mycket kraft på lösningar på allvarliga strukturella problem, att bara sätta sin tilltro till att konventioner och rättighetslagar räcker inte för långsiktiga lösningar. Vilka lösningar finns då för framtidens välfärd så resurserna räcker till alla? Det ska jag fundera på i ett annat blogginlägg. En bra början är att för allt i världen inte kommunalisera assistansreformen. Tack och lov verkar det inte finnas stöd för det i Riksdagen.

Temat för nästa blogginlägg blir att kunskap är makt!








Inga kommentarer:

Skicka en kommentar