Hur fick grundläggande behov så central roll i nedmonteringen av assistansreformen?

De grundläggande behoven har en nyckelroll i möjligheten att beviljas statlig assistansersättning. Når du inte över 20 timmar/vecka i grundläggande behov får du avslag. Att assistansreformen urholkats så kraftigt beror på att definitionen av vad som är grundläggande behov succesivt urholkats. Det skedde mycket metodiskt, steg för steg blev det allt svårare att bli beviljad statlig assistansersättning.

Om grundläggande behov ska finnas kvar måste de bedömas som en helhet. Uppstyckningen i ”integritetsnära” och inte integritetsnära hjälpbehov har ingenting att göra med verkliga stödbehov.

De finns fem grundläggande behov i LSS § 9a – av/påklädning, personlig hygien, måltider, kommunikation och ingående kunskap om brukaren/assistansanvändaren. Alla som vill återupprätta assistansreformens intentioner är överens om att det behövs omfattande lagändringar vad gäller definitionen i LSS vad som är grundläggande behov. Debatten förs emellertid som att begreppet grundläggande behov måste finnas även i en reformerad LSS lag. Jag menar att det inte alls är hugget i sten att det måste vara så. Faktum är att begreppet inte ens fanns med i den ursprungliga LSS lagstiftningen 1994. Så här står det i propositionen sid 2 1993 som låg till grund för LSS och LASS (Lagen om assistansersättning)

I propositionen föreslås att personer som inte fyllt 65 år och som bor i eget boende, servicehus eller hos familj eller anhörig skall kunna er­ hålla en ny statlig ersättning, s.k. assistansersättning.  Assistansersätt­ning är avsedd att täcka kostnader för personlig assistans  och  skall enligt förslaget kunna lämnas till personer som har behov av personlig assistans för sin dagliga livsföring under i genomsnitt mer än 20 timmar per vecka Uppgiften att handlägga frågor om assistansersättning  föreslås åvila de allmänna försäkringskassorna. I propositionen läggs förslag om en särskild lag om assistansersättning.

Propositionen nämner alltså inte grundläggande behov. För att få statlig assistansersättning krävs att hjälpbehovet överstiger 20 timmar/vecka. Hur och när fick de grundläggande behoven så viktig roll i LSS? Bakgrunden hittar vi en statlig utredning 1995-96 som förslog katastrofala försämringar, bland annat kommunalisering och ingen assistans till barn under 16 år.  Efter mycket stora protester drogs förslagen tillbaka men 1996 infördes en bestående förändring, de fem s.k. grundläggande behoven skrevs in i LSS – för att bli beviljad statlig assistansersättning krävdes nu att de grundläggande behoven översteg 20 timmar/vecka.

Perioden fram till 2007 tolkade emellertid Försäkringskassan begreppet ganska generöst så det var inte så svårt att bli beviljad assistansersättning vilket statistik  visar för perioden 1994 till 2010, då antalet personer med personlig assistans steg ganska snabbt. Åren 2007-2009 inleddes emellertid de stora försämringarna. I ett internmeddelande hos Försäkringskassan 2007 användes begreppet ”integritetsnära hjälpbehov”. Frågan nu var vad som skulle räknas som ett ”integritetsnära hjälpbehov”? Försäkringskassan gjorde slutligen sitt rättsliga ställningstagande efter en dom i Regeringsrätten 2009 (målnummer 5321-07) som fastslog att ett grundläggande behov måste vara ”integritetsnära". Försäkringskassan tolkade domen som att det i princip måste vara kroppskontakt (hud mot hud) mellan assistansanvändaren och den personliga assistenten. Domen har en central roll i alla försämringar som skedde 2009-2017. De prejudicerande domar i HFD som följde fram till 2017 byggde nämligen vidare på domen 2009. Steg för steg blev definitionen av vad ska räknas som grundläggande behov allt snävare i följande ordning.

·       2009- grundläggande behov inskränks generellt

·       2012 – Egenvård är inte längre ett grundläggande behov (tillämpad först 2016)

·       2015 - Det femte grundläggande behovet, ingående kunskap om brukaren/assistansanvändaren anses med några undantag inte omfatta personer med fysiska funktionsvariationer.

2017 – Inskränkning av övriga behov, den s.k. transport domen

Domarna i sig är restriktiva men FK har systematiskt tolkat samtliga domar så snävt som möjligt. I domen 2009 står t.ex. ingenting om att ta på/av ytterkläder inte är ett grundläggande behov eller att toalettbesök ska delas in i ”aktiv och passiv tid”, det är ett resultat av FK-s mycket snäva tolkning av nämnda dom.

Om vi läser den centrala artikel 19 i Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar (CRPD) finns inget som helst stöd för att dela upp hjälpbehoven i integritetsnära och inte integritetsnära hjälpbehov, det nämns faktiskt ingenting om grundläggande behov alls. Med stöd av artikel 19 finns det därför mycket goda skäl och hävda att begreppet integritetsnära hjälpbehov är oförenligt med hur FN definierar hjälp/stödinsatsen personlig assistans. Därmed har begreppet inget existensberättigande i tillämpningen av LSS.

Hur angeläget det är att begreppet integritetsnära hjälpbehov försvinner i en reformerad LSS lag visar den s.k. sondmatningsdomen i Högsta Förvaltningsdomstolen 2018. Domen är egentligen positiv för vår del men FK vände ut och in på domen så den knappt blev värd någonting. Många blev med all rätt upprörda, eftersom det fanns ett kryphål i domen. Det står visserligen att sondmatning är en måltid men för att räknas som ett grundläggande behov måste det bedömas som, just det integritetsnära med hänvisning till domen 2009.

Nu finns ett lagförslag om att sondmatning och andning ska bli grundläggande behov, Även om det är steg i rätt riktning anser jag att lagförslaget är för generellt formulerat. Där finns mycket utrymme för kryphål och tolkningar. Bland annat nämns ingenting om att hela hjälpbehovet ska räknas som grundläggande och det finns inte några förslag som gör den helt centrala domen från 2009 irrelevant heller.

Vårt mål är att återupprätta assistansreformens intentioner, när det gäller framtiden för de grundläggande behoven vill jag helst få bort dem helt men jag är ändå realist och inser att det blir oerhört svårt att få bort grundläggande behov även om CRPD blir svensk lag. Realistiskt att kräva är få bort uppdelningen av de grundläggande behoven i integritetsnära och inte integritetsnära behov och att de grundläggande behoven bedöms som en helhet. 

Jag väljer här det grundläggande behovet måltider som exempel:

Hela hjälpbehovet ska ingå i beräkningen vilket inkluderar inköp av mat, förberedelser, tillagning, själva måltiden och efterarbete, samma princip ska naturligtvis gälla övriga behov, både grundläggande behov och det som kallas övriga behov. Det är inte seriöst och prata om att återupprätta lagens intentioner om ¨ integritetsnära och kvalificerade hjälpbehov" samt uppstyckningen av de grundläggande behoven inte stryks för gott.