Många tycker hösten är en härlig tid på året när träden
skiftar färg. Visst kan det vara riktigt sköna dagar om det vill sig väl långt
in i oktober (här definierat som dagstemperatur över 15 grader), i sällsynta
fall ända till slutet av oktober. Visst kan jag hålla med om att höstfärgerna
är vackra men jag har ändå svart att glädjas. För mig förebådar detta och de
allt mörkare kvällarna bara en sak vintern
och med den snö och kyla är i antågande. Allteftersom jag blivit äldre har
jag fått allt lättare och frysa och i takt med det har jag bara blivit alltmer
”anti vinter”.
Förutom mörkret och kylan följer andra problem som
slask (riktigt vita vintrar är numer sällsynta i södra Sverige) men om det ändå
kommer snö blir det stora problem att ta sig fram med permobil. Värsta för mig
är ändå kylan. Jag avskyr verkligen kyla! Likväl, det går inte som björnarna
att gå ide. Även om det är snålblåst, råkallt med temperatur runt nollan med
nordanvindar från Vättern eller under minus 10 grader måste man ut emellanåt ut
även om det tar emot.
Jag tror inte jag är ensam bland funkisar att ogilla
vintern av samma anledningar som jag nämnt. Sitter man stilla fryser man mycket
lättare och de problemen brukar bli värre ju äldre man blir. En del som läser
det här tycker kanske jag bara ägnar mig åt välfärdsgnäll, det är väl bara att
ta på sig ordentligt med kläder! Delvis är det sant så klart. Men bortsett från
att det är massa extra jobb att ta på termobyxor (mycket jobbigare än för en
inte rullstolsburen person”) mm är det enligt svenska staten ingen självklarhet
att vi har rätt att ta på sig varma ytterkläder, inklusive tjocka vinterkängor.
I LSS, närmare bestämt § LSS 9-a framgår att av/påklädning grundläggande behov
men enligt svenska staten, här
representerad av Försäkringskassan är det inget grundläggande behov att ta på
sig ytterkläder. Att i vårt fall få assistanstimmar för att ta på oss varma
kläder så vi inte behöver frysa så mycket i alla fall ger alltså inte personlig
assistans som grundläggande behov. Det spelar ingen roll om du bor i Trelleborg
eller Kiruna långt upp i norr där temperaturen kan sjunka under 40 minusgrader
på vintern.
Hur har det kunnat bli så tokigt? Jag skriver ofta om
domen i Regeringsrätten 2009 som är roten till den helt verklighetsfrånvända
tillämpningen av det grundläggande behovet av/på klädning men nödvändig att ”ha
i bagaget” om vi ska försöka förstå FK-s agerande och hur dåvarande
Regeringsrätten köpte FK-s nya begrepp med ”integritetsnära behov”. Märk väl,
FK har tolkat domen så strängt som möjligt. I domen står ingenstans att det inte är ett grundläggande behov att ta på sig
ytterkläder. Det är enbart ett resultat av en absurd tolkning från ansvarig
myndighet som inte har någonting att göra med verkliga hjälpbehov.
Min spontana fråga till FK-s jurister, tycker ni det
är ett grundläggande behov att ta på sig
ytterkläder för egen del? Om svaret är ja (vilket det blir med minst 99,9 %
säkerhet), hur i hela friden har ni kunnat komma fram till att det inte är ett
grundläggande behov för oss? Är funkisar med behov av personlig assistans de
enda människorna som inte behöver ytterkläder om det är kallt ute, skydda oss
mot väta när det regnar eller som behöver skor eller sandaler även på sommaren.
Kom inte och hänvisa till domen 2009 för där står ingenting om att det inte är
ett grundläggande behov att skydda sig mot kyla, vind, regn etcetera. Och vad
gäller svenska myndigheters bibel, WHO mallen ICF (International
Classification of Functioning, Disability and Health) hittar ni inget stöd
heller. Och i synnerhet inte i Funktionsrättskonventionen heller som Sverige
har ratificerat vilket innebär att er tillämpning av i det här fallet LSS måste
följa konventionens artiklar!
Jag
viker mig inte en mm här. Den här tillämpningen av lagen har
inget som helst stöd i vare sig LSS verkliga intentioner eller
Funktionsrättskonventionen, sistnämnda nämner inte ens grundläggande behov.
Därmed har begreppet ”integritetsnära behov” NOLL existensberättigande i
tillämpningen av LSS. Fast när detta skrivs måndagen 8 mars 2019 finns
fortfarande inget förslag från regeringen på att ta bort det lagvidriga och
förnedrande begreppet integritetsnära hjälpbehov.
Nu är det vår och vi går mot varmare tider men det
spelar ingen roll. Fortfarande anser svenska staten att det inte är ett
grundläggande behov att ta på sig andra kläder än det vi har allra närmast
kroppen. Skulle (tack och lov är sannolikheten mycket låg) tvåårsomprövningarna
återupptas framåt hösten och Tompa omprövas igen, tja då får jag och tusentals andra
drabbade NOLL minuter beviljad assistans som grundläggande behov för att ta på
ytterkläder. Och eftersom domarna i sin helhet 2009, 2012, 2015 och delvis 2017
ligger kvar kommer jag och tusentals medmänniskor till inte att vara nära att
nå 20 timmar i grundläggande behov. Vad gäller domen 2017 beviljar FK fortfarande
ingen assistans för transporter från punkt A till B om det inte finns ett ”kvalificerat
hjälpbehov” under resan.¨
* Lite positivt i alla fall. Revisorn i Jönköping
riktade kritik mot Socialnämnden i Jönköping när budgeten 2018 visade ett
kraftigt underskott. Främsta orsaken var en oväntad kraftig utgiftsökning för
personlig assistans när kommuninvånare förlorade statlig assistansersättning i
rasande takt hösten 2017 – jag var som bekant bara en hårsmån från att bli
drabbad själv. Tack och lov segrade förnuftet när kommunfullmäktige valde att
inte gå vidare med kritiken. Istället för kritik ska Socialnämnden ha en stor eloge
för att man inte följde den normalt
sett heliga regeln i offentligt förvaltning – håll budgeten till varje pris!
Regeringen vill ge extra anslag till assistansen i
vårbudgeten, 150 miljoner kr. Givetvis långt, långt ifrån tillräckligt men ändå
ett litet steg i rätt riktning. Det gäller för oss att ligga på tills vi har en
lag som fungerar enligt intentionerna igen och som är mycket bättre skyddad mot
framtida övergrepp (100 % skydd är nog, tyvärr omöjligt att nå)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar