Funktionsrättskonventionen är tydlig – staten och ingen annan är ytterst ansvarig att konventionen efterlevs

”Vi har inte ändrat lagen, vi har inte gett order till FK eller domstolarna vare sig skriftligt eller muntligt att skärpa tillämpningen av assistansreformen”, vi är ”oskyldiga… Så har det låtit gång på när regeringen försökt försvara sig när assistansreformen steg för steg urholkats. I det här blogginlägget ska vi granska att det är en otagbar ursäkt.

En viktig princip i Funktionsrättskonventionen är att uppnådda rättigheter inte får försämras, istället ska arbetet hela tiden utgå från situationen ska förbättras. Konventionen kräver däremot inte att samtliga länder som skrivit på omedelbart uppfyller konventionen. Hänsyn måste tas till den ekonomiska nivå respektive land befinner sig i. Låt oss ta ett valfritt fattigt land i Afrika och jämför med Sverige. Så som konventionen är utformad ställs större krav på Sverige än det afrikanska landet därför att vårt land har helt andra möjligheter att möjliggöra personlig assistans, god ekonomi, utbildning, tillgänglighet etcetera. Både Sverige och ett fattigt land har emellertid samma skyldigheter när det gäller att driva utvecklingen i positiv riktning – förbättringar steg för steg. I de allmänna kommentarerna till artikel 19 formuleras det så här:

The right to live independently and be included in the community can only be realized if all economic, civil, social and cultural rights enshrined in this norm are fulfilled. International human rights law imposes obligations which are of immediate effect and others which may be realized progressively (sid 2)

Fri översättning. Rätten till ett självständigt liv och full delaktighet i samhället kan bara förverkligas om alla ekonomiska, civila och sociala rättigheter som beskrivs här förverkligas. Internationella lagar om mänskliga rättigheter medför skyldigheter som träder i kraft med omedelbar verkan medan andra kan förverkligas progressivt (stegvis).

 Uppnådda rättigheter får alltså inte försämras men det finns ett undantag. Befinner sig ett land i allvarlig ekonomisk kris är besparingar/försämringar tillåtna men endast temporärt. När ekonomin förbättrats måste försämringarna återkallas så fort som möjligt. Här listar jag några saker hur FN definierar som acceptabla åtgärder.

Det är en tillfällig åtgärd som gäller endast genom krisperioden

Åtgärden anses nödvändig och proportionerlig, i den mening att antagande av vilken annan policy eller misslyckande att agera vore mer skadligt för de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna;

Att policyn inte är diskriminerande samt innehåller alla tänkbara åtgärder inklusive skatteåtgärder, som stödjer transfereringar i syfte att mildra den ojämlikhet som kan växa i tider av kris, och garantera att missgynnade och marginaliserade individer och gruppers rättigheter inte påverkas oproportionerligt;

Susanne Berg skriver om att anmäla svenska staten för brott mot artikel 19

Med utgångspunkt från ovanstående punkter. Finns det en ekonomisk kris i Sverige som motsvarar de förödande försämringarna? Den utlösande faktorn till Magdalena Anderssons uttalande där våra behov ställdes mot desperata flyktingar hösten 2015 och det påföljande regleringsbrevet var troligen att det av riksdagen fastställda utgiftstaket riskerade att spricka. Vi måste hålla ”god budgetdisciplin för att ge den ekonomiska politiken trovärdighet” är en av många kodbeteckningar som används av regeringar till både höger och vänster när det ska sparas pengar.

Svenska statens ekonomi hamnade emellertid inte i fritt fall efter 2015. Bara två år senare meddelade en mycket nöjd finansminister att Sveriges ekonomi är urstark med ett budgetöverskott på 80 miljarder, 80 000 miljoner kr.  Samtidigt fortsatte statsskulden att sjunka som andel av BNP och är idag betydligt lägre än genomsnittet i EU-s medlemsländer. Det fanns knappast någon brist på pengar hos finansdepartementet år 2017 och gör det inte nu heller. Så pass sent som 5 september meddelade vice statsminister Isabella Lövin på Twitter att ”Sveriges ekonomi är urstark”. Mot bakgrund av detta finns det ingenting som motiverar försämringarna utifrån de kriterier som FN anser acceptabla. Den här meningen tolkar jag som att av riksdagen i förhand fastställda utgiftstaktak är underordnat statens skyldighet att uppfylla konventionens artiklar

Att policyn inte är diskriminerande samt innehåller alla tänkbara åtgärder inklusive skatteåtgärder, som stödjer transfereringar i syfte att mildra den ojämlikhet som kan växa i tider av kris

I händelse av svår ekonomisk kris är alltså svenska staten skyldig att så långt som möjligt vidta åtgärder som hindrar försämringar innan försämringar införs

Pengar ja, regeringen har spenderat väldigt mycket pengar i olika sektorer i välfärden och andra områden. Vissa bra saker, andra med mer tvivelaktig prioritering Två utsatta grupper har däremot utmålats som alltför kostnadskrävande, dels vi med personlig assistans och dels sjukskrivna.

 Många kommuner dålig eller tom usel ekonomi, i en del fall skulle FN troligen uttrycka stor oro vid en granskning av ekonomin i de aktuella kommunernas fall. Att staten via lagstiftning delegerat ner utförandet av stora delar av LSS och övrig funktionshinderpolitik till kommunerna och Regionerna (Landstingen) innebär INTE att staten har avsvurit sig ansvar för att konventionen uppfylls. Det yttersta ansvaret att konventionen uppfylls har ändå regeringen och ytterst statsministern själv. Allt annat är inte giltiga bortförklaringar som ”det är någon annans ansvar”. Ska vi uppfylla konventionen är det regeringens skyldighet och se till att den statliga assistansen fungerar, FK-s andra stödsystem och verksamheterna i kommunerna.¨

Jag brukar inte ge mig in i diskussioner i bloggen om hela LSS ska förstatligas men det är värt att notera att de allmänna kommentarerna till artikel 19 starkt avråder från att decentralisera den hjälp som behövs för att uppfylla artikel 19. Faktum är att det ses som ett stort hinder mot att uppfylla rätten till ett självständigt liv enligt artikel 19.

Inappropriate decentralization, resulting in disparities between local authorities and unequal chances of living independently within the community in a State party (Allmänna kommentarer artikel 19 (sid 4)

Fri översättning: Olämplig decentralisering leder till ojämlikheter mellan lokala myndigheter och ojämlika chanser att leva självständigt i samhället i staten

Så det är bara och sätta igång uppe i Rosenbad och regeringens stödpartier. Se till att assistansen få de resurser som krävs och kommunerna det stöd som de behöver för att den kommunala välfärden ska fungera. Finns inga undanflykter vad gäller ansvarsfrågan. Att uppfylla konventioner är faktiskt viktigare än avskaffad värnskatt, nya RUT och ROT avdrag etcetera.