Proposition 2 om stärkt personlig assistans är klar

 I våras beslutade regeringen att den proposition som ska ligga till grund när förbättringarna från utredningen Stärkt personlig assistans till barn och personer med utåtagerande beteende/risk för att skada sig själv och andra skulle delas upp i två propositioner istället för en. Nu är proposition två klar som handlar om rätt till assistans för egenvård.

 

Viktiga punkter:

 * Införande av ett nytt grundläggande behov som blir det sjunde:

 Stöd som den enskilde behöver löpande under större delen av dygnet på grund av ett medicinskt tillstånd som innebär att det finns fara för den enskildes liv eller att det annars finns en överhängande och allvarlig risk för hans eller hennes fysiska hälsa”.

 Anm: Påminner att det grundläggande behovet ingående kunskap om brukaren/assistansanvändaren kommer att tas bort.

 

* Det nya grundläggande behovet ska beviljas för t.ex. akut hjälp med hantering av medicinteknisk utrustning eller tillsyn vid risk för grav epilepsi. Det ska vara assistansgrundande i sin helhet och utan avdrag för föräldraansvar.

 

* Dagens egenvårdsförskrifter ersätts av en egenvårdslag.

* Införande av en bestämmelse i Hälso och sjukvårdslagen om att ta särskild hänsyn när vård ges till personer med stora och varaktiga funktionsnedsättningar.

 Lagändringarna träder i kraft 1 januari 2023 och beräknas ge ungefär 2000 personer statlig assistansersättning. Socialminister Lena Hallengren poängterar att 2000 inte är ett maxtak utan en uppskattning av hur många assistansanvändare som berörs.

 

Hur stora resurser avsätter regeringen till detta? Jag har kikat i propositionen och på sidan 55 framgår följande:

 Beräknade utgifter för staten är 351 miljoner kr samtidigt som kommunernas utgifter beräknas minska med 118 miljoner kr.

"Del 1" i Stärkt personlig assistans som handlade om stärkt rätt för assistans till barn och tillsyn vid risk att skada sig själv och andra beräknas kosta 3,3 miljarder kr Totalt sett satsar därmed regeringen ungefär 3,65 miljarder kr på reformen Stärkt personlig assistans.

 

Det är en avsevärd summa men med risk för att ni är trötta på upprepningar:

 

Det här är ett bra steg i rätt riktning men inte alls tillräckligt för att få en assistansreform som fungerar enligt intentionerna. Anledningen är som bekant att ändringarna inte åtgärdar det helt fundamentala problemet med de uppdelade behovsbedömningarna. Så länge inte de bedöms som en helhet har vi inte en fungerande lag. Till det kommer den år efter år usla höjningen av timschablonen vilket sakta men säkert underminerar våra möjligheter att såväl anställa ny personal och behålla den befintliga.

 

Poängteras ska också att även om 2000 personer får tillbaka statlig assistansersättning kommer ändå antalet personer beviljade assistans vara färre än när antalet var som högst – hösten 2015. Lena Hallengren talar om den största reformen sedan assistansreformen blev verklighet. Det är inte sant – det absolut viktigaste som hänt i positiv riktning skedde 2001 när 65 årsgränsen för att få behålla statlig assistansersättning togs bort.

 

Så har vi sorgebarnet behovsbedömningar. Regeringen har visat mycket svalt intresse att göra något åt det. Regeringens inställning var, ihop med Moderaterna bedrövlig när den röstade emot Pia Steenslands förslag på tilläggsdirektiv till utredningen om statligt huvudmannaskap. I samband med att propositionen blev offentlig intervjuades Lena Hallengren av Heja Olika (Funktionsrätt Sveriges ordförande Elisabet Wallenius deltog också) och jag var tja – milt uttryckt inte imponerad av det socialministern hade att säga.

 

Det blev många frågor om behovsbedömningar och funkisrörelsens bestämda åsikter att de måste ändras. Lena Hallengren stängde inte dörren definitivt men att det är en icke prioriterad fråga framgick mycket tydligt. Socialministern listade en rad ”problem” som måste diskuteras och åtgärdas” som kostnad – hur många kommer att beröras? Hon förnekade visserligen att det bara handlar om pengar men slog samtidigt fast att ingen person är seriös om att ändra behovsbedömningarna utan att ta nämnda ”problem” i beaktning. 

Om det är någon som är oseriös i det här sammanhanget så är det Lena Hallengren själv som hävdar att det via lagens förarbeten finns stöd för integritsnära bedömningar eftersom behoven är just – intigretetsnära. Bengt Westerberg har vid åtskilliga tillfällen sagt att det inte alls var tanken. Och det känner givetvis Lena Hallengren till.

Kan också upplysa Lena Hallengren om att bland de personer som idag har statlig assistansersättning uppgår antalet beviljade timmar i mars 2022 till 18,8 timmar/dygn. Eftersom en jourtimme/väntetidstimme motsvarar 0,25 ”vanliga” timmar så ligger genomsnittet i princip på dygnet runt assistans. Antalet beviljade timmar/person kommer därför inte att öka mer än högst marginellt om hela hjälpbehovet bedöms. Sen är det bara att räkna på hur många som förlorat statlig assistansersättning så har vi en ungefärlig nota på hur mycket pengar regeringen måste skjuta till. Ingen raketforskning precis…

Källa: Assistanskoll.se

* Kanske finns det ändå en öppning vad gäller behovsbedömningarna. Lars Lööw som utreder huvudmannaskapet har intervjuats av både Heja Olika och Assistanskoll och där var beskeden oväntat positiva. Utan tilläggsdirektivet håller Lars Lööw ändå på att titta på hur behovsbedömningarna ska se ut efter att assistansreformen får staten som ensam huvudman. Fortfarande är beskedet att kommunalisering inte är aktuell:

Ja vi avser inte att lägga ett skarpt förslag på ett alternativ till statligt huvudmannaskap. Av bl.a. resursskäl kommer vi att fokusera på huvuduppgiften om hur ett statligt huvudmannaskap skulle kunna se ut.

 

Angående framtida behovsbedömningar säger Lars Lööw bland annat följande och beskriver en modell som åtminstone har stora likheter med det vi kräver och regeringen säger nej till:

 Utredningen lutar mot ett annat alternativ för bedömning av rätten till assistans. Ett alternativ som påminner om riksdagens tillkännagivande

En utgångspunkt för denna modell är att personen måste ha behov av regelbundet stöd i något av de grundläggande behoven, men att det sedan görs en helhetsbedömning.

 Är det så att Lars Lööw som har ett förflutet i Funktionsrättsrörelsen faktiskt inser att behovsbedömningarna måste göras om – om inte ett förstatligande ska resultera i katastrof för tusentals personer om behovsbedömningarna återupptas.

Om denna modell blir verklighet skulle det därmed räcka med att vi har behov av regelbundet stöd kopplat till de grundläggande behoven för att dessa ska bedömas i sin helhet. Det skulle vara en mycket stor förbättring jämfört med dagens system. Kommer det ett sådant förslag måste vi ändå vara uppmärksamma på möjliga kryphål och i så fall kritisera dem. Vi kan aldrig och ska aldrig acceptera dagens system! Vi måste dock vara medvetna att vare sig Regeringen eller Moderaterna välkomnar en så pass stor förändring till vår fördel. Ingenting tyder på det i nuläget.

 

Kanske finns det ändå en öppning vad gäller behovsbedömningarna. Lars Lööw som utreder huvudmannaskapet har intervjuats av både Heja Olika och Assistanskoll och där var beskeden oväntat positiva. Utan tilläggsdirektivet håller Lars Lööw ändå på att titta på hur behovsbedömningarna ska se ut efter att assistansreformen får staten som ensam huvudman. Fortfarande är beskedet att kommunalisering inte är aktuell:

Ja vi avser inte att lägga ett skarpt förslag på ett alternativ till statligt huvudmannaskap. Av bl.a. resursskäl kommer vi att fokusera på huvuduppgiften om hur ett statligt huvudmannaskap skulle kunna se ut.

 

Angående framtida behovsbedömningar säger Lars Lööw bland annat följande och beskriver en modell som åtminstone har stora likheter med det vi kräver och regeringen säger nej till:

 

Utredningen lutar mot ett annat alternativ för bedömning av rätten till assistans. Ett alternativ som påminner om riksdagens tillkännagivande

En utgångspunkt för denna modell är att personen måste ha behov av regelbundet stöd i något av de grundläggande behoven, men att det sedan görs en helhetsbedömning.

 

Är det så att Lars Lööw som har ett förflutet i Funktionsrättsrörelsen faktiskt inser att behovsbedömningarna måste göras om – om inte ett förstatligande ska resultera i katastrof för tusentals personer om behovsbedömningarna återupptas.

Om denna modell blir verklighet skulle det därmed räcka med att vi har behov av regelbundet stöd kopplat till de grundläggande behoven för att dessa ska bedömas i sin helhet. Det skulle vara en mycket stor förbättring jämfört med dagens system. Kommer det ett sådant förslag måste vi ändå vara uppmärksamma på möjliga kryphål och i så fall kritisera dem. Vi kan aldrig och ska aldrig acceptera dagens system! Vi måste dock vara medvetna att vare sig Regeringen eller Moderaterna välkomnar en så pass stor förändring till vår fördel. Ingenting tyder på det i nuläget.

Står fast vid att grundläggande behov ska bort helt och hållet men det Lars Lööw skissar på skulle i alla vall vara bra bit på vägen till att börja med.

Heja Olika intervjuar Lars Lööw

Assistanskoll intervjuar Lars Lööw