Olustkänslan att ha assistans på nåder

11 november 2017 fick jag besked från FK (s.k. kommunicering) att myndigheten övervägde att dra in all min assistansersättning, från dygnet runt assistans för en rullstolsburen 41 åring med inte funktionell vänster hand/arm till NOLL timmar. Bara tre dagar senare blev den pågående omprövningen fryst. Jag hade verkligen en enorm tur, jag befann mig hängande över klippkanten men räddades precis innan jag trillade ner.

Det var en enorm lättnad, visserligen framgick det snabbt att de planerade lagändringarna som skulle göra domen 2017 irrelevant bara var tillfälliga. Med tanke på att utredningen skulle presenteras hösten 2018 med (så gott som 100 % säkerhet kraftig kritik) och remissrundor så räknade man ju med att det blir lugnt ett tag in på 2019 i alla fall. Nu har det gått ett antal månader, lättnaden och glädjen över att jag fick behålla rätten till Full delaktighet i samhället börjar bytas ut mot oro för framtiden.

Regeringen har ju varit glasklar med att lagändringarna är temporära och att tvåårsomprövningarna ska återupptas så snart förutsättningarna finns. Regeringen visar inga tecken på att vilja ändra de hårda besparingsdirektiven till LSS utredningen och den har inte lyft ett finger för att hjälpa alla de personer som förlorat statlig assistansersättning eller att ta bort effekterna av domarna i Regeringsrätten och HFD 2009, 2012, 2015 vilket betyder att det fortfarande inte är ett grundläggande behov att andas, få sondmatning med mera, FK avslår 90 % av nyansökningarna.

Förra veckan följde jag frågestunden i Riksdagen. LSS utredaren Gunilla Malmborg deltog medan regeringen representerades av statssekreteraren Madeleine Harby Samuelsson (Åsa Regnér deltog inte). På plats fanns även FK-s generaldirektör Ann-Marie Begler och FK-s chefsjurist Eva Nordqvist. FK hävdade som väntat att de måste följa rättspraxis, att de inte bryter mot gynnande besluts negativa rättskraft – beviljade hjälp och stödinsatser får inte försämras om inte hjälpbehoven ändras markant.

Madeleine Harby Samuelsson fick en rad frågor varför regeringen inte gör något för att åtgärda domarna 2009, 2015 och 2015. Svaren var mycket luddiga och innehöll oerhört lite konkret information. Mellan raderna framgår emellertid klart och tydligt att:

1. Regeringen har inga planer på att ändra besparingsdirektiven till LSS utredningen.

2.  Det finns inga planer på att vidta några åtgärder mot domarna 2009, 2012 och 2015.

Ja efter beskeden/brist på besked i frågestunden kan jag inte dra någon annan slutsats än att jag och knappt 15 000 medmänniskor till har vår personliga assistans just på nåder och jag lider med alla som förlorat den Jag ska vara helt uppriktig här, jag är rädd för att tvåårsomprövningarna kommer att återupptas någon gång under 2019 och att min rätt till Full Delaktighet och självbestämmande kommer ryka all världens väg. Jag tär tämligen säker på att vi är tusentals, förmodligen tiotusentals personer med anhöriga som känner likadant.

Jag fick också en förfrågan från Assistanskoll att skriva en sammanfattning av frågestunden som ni kan läsa i länken nedan:

Sammanfattning av utfrågningen i Riksdagen

* Förra veckan presenterades också ny statistik vad gäller antalet personer som förlorat statlig assistansersättning runt om i landet 2015-2017. I Jönköpings län är förfallet förfärligt, vi intar en föga hedrande första plats när det gäller andelen indragningar vid omprövningar. Från januari 2015 till december 2017 minskade antalet personer från 615 personer till 470, en minskning med nästan 24 %. Det är en enorm överrepresentation jämfört med hela landet med ett snitt på ca 8 %.

Varför denna enorma överrepresentation? Finns ingen som helst logisk förklaring mer än att FK är extremt hårda i mina hemtrakter, de har verkligen tagit ordern från regeringen på blodigt allvar. För när jag tänker tillbaka på hur jag själv behandlades hösten 2017 blir jag sorgligt nog inte överraskad. Den enorma överrepresentationen blir lättförståelig när man själv gick igenom en ”omprövning” där handläggaren var totalt ointresserad av mina verkliga behov. Jag är fortfarande 99 % säker på att FK i länet hade bestämt att jag skulle förlora PA innan ”omprövningen” ens var gjord.

Hur rimmar detta med FK-s så omhuldade ”rättssäkerhet” när vi i mina hemtrakter tydligen löper tre gånger större risk att förlora PA vid omprövningar än riksgenomsnittet?  Mitt svar är att det går inte ihop överhuvudtaget. Det eviga tjatet om ”rättssäkra bedömningar” är för övrigt bara floskler för att nödtorftigt försöka dölja de verkliga avsikterna – sänka antalet assistansberättigade.

Antalet assistansberättigade sjunker snabbt i Jönköpings län