Jag tror det behövs nytänkande i kampen för att rädda assistansreformen och LSS

Att LSS i allmänhet och assistansreformen i synnerhet befinner sig i djup kris vet vi alla. Trots temporära lagändringar är läget mycket, mycket allvarligt och framtiden är verkligen oviss för vår fantastiska reform. Det finns ingen anledning att skönmåla läget – vi har ett jättejobb framför oss för att rädda assistansreformen och LSS.

Kampviljan för att rädda vår rätt till full delaktighet i samhället finns utan tvekan men ska LSS bli en valfråga måste det bli mycket tydligare ledning i frågan än vad som är fallet idag. Återkommer till detta i nästa blogginlägg. I vår interna debatt har det blivit nästan ett mantra att upprepa – ”vi vill återta LSS intentioner”. Jag har gjort det många gånger själv i den här bloggen. Med återta intentionerna brukar avses att föra tillbaka tillämpningen som den fungerade före den tid när FK introducerade begreppet ”integritetsnära hjälpbehov” (2007) och den första domen i HFD (då Regeringsrätten (2009) om grundläggande behov.

De åtgärder som föreslås av alla inblandade har egentligen karaktären av ”lappa och laga” någonting som är mycket svårt skadat p.g.a. ett krig som bedrivs av rad aktörer som alla rundat den folkvalda Riksdagen för att montera ner lagens intentioner. Ytterst ansvarig för detta är statsminister Stefan Lövén och även i viss utsträckning även företrädaren Fredrik Reinfeldt.

Kanske är en bättre långsiktig lösning att börja om på ruta ett med en helt ny Lag, LSS 2.0 för samtliga insatser eller ett helt nytt namn. När det gäller den pågående utredningen litar jag nämligen inte på förhoppningar, jag ser vad det faktiskt står i direktiven. Det kan möjligen bli positivt för andra LSS insatser men för just assistansen är det mycket mörka moln om inte direktiven ändras, kostnaden ska ner, punkt! Det är omöjligt att missförstå och det styr givetvis utredaren Gunilla Malmborg.

Det finns säkert en del negativt som måste övervägas också med en helt ny LSS lag men jag ser utan tvekan även stora fördelar. Med en ny lag kan vi börja om från början med de gamla domarna irrelevanta, både vad gäller assistansen och övriga insatser. Det skulle också tvinga partierna att verkligen bekänna färg var de står. Då skulle det inte hålla för Stefan Löven längre tala osanning i partiledare debatter att ”vi värnar assistansreformen”. Antingen stödjer Socialdemokraterna och de andra partierna lagen eller så gör de inte det (nedlagd röst = tyst nej).  S har knappast råd att säga nej politiskt för då skulle självbilden om ”välfärdspartiet för alla” rämna totalt, trovärdigheten hade varit helt förbrukad. Moderaterna kan knappast säga nej heller då de skulle framstå som något de verkligen inte vill vara i allmänhetens ögon.

Självklart kan även en ny lag skjutas sönder av märkliga HFD domar och det är här skickliga jurister som värnar LSS lagen kommer in. Själv har jag inte juridisk kompetens att formulera de nya målparagraferna men de måste vara skrivna så att det i alla fall blir väldigt, väldigt svårt att göra nya vantolkningar. 100 % skydd går troligen aldrig att få så länge det inte är fullt accepterat att vi har rätt till full delaktighet i samhället.¨

 När det gäller de så förhatliga tvåårsomprövningarna borde det vara relativt enkelt. Skriv in i Socialförsäkringsbalken (eller ersättare för avskaffade LASS) att omprövningar endast får göras om det faktiska hjälpbehovet har ändrats. Alltså är hjälpbehoven livslånga (vilket det är i de allra, allra flesta fall), det ska mycket tydligt framgå att det endast ska göras avstämningar av läget. Regeringen och FK må försöka ljuga om att ”omprövningarna för alla behövs för att säkerställa att personen behöver assistans”. Det är struntprat. FK förfogar nämligen över väldigt många intyg om orsaken till våra funktionsvariationer. Och de vet givetvis att CP-skador, diverse muskelsjukdomar, sjukdomar som leder till svåra andningsproblem, ryggmärgsbråck, intellektuella funktionsvariationer etcetera innebär livslånga hjälp och stödbehov. I många fall är symptomen dessutom progressiva vilket innebär att hjälpbehoven ökar med tiden.¨

Att ta bort den åldersdiskriminerande 65 årsgränsen är lätt om viljan finns, det borde bara vara att skriva in att vi har rätt att bli beviljade assistansersättning även efter 65 årsdagen.

Fram tills 2011 fanns det vid sidan om LSS även LASS (Lagen om Assistansersättning). Om vi ändå ska börja om från början tål det verkligen att fundera på om det bästa inte är att återgå till den ursprungliga ordningen, d v s assistansersättningen regleras i en egen lag. För tittar vi på utvecklingen för assistansreformen har det bara gått bakåt sedan LASS ersattes av Socialförsäkringsbalken kapitel 51.

För att ytterligare öka skyddet för den nya lagen, förutom CRPD konventionen borde vi även titta på diskrimineringslagen och ”koppla ihop” delar av den med en ny LSS lag. Rätt till personlig assistans eller ledsagning för de med lite mindre hjälpbehov är ett måste för att inte bli isolerade och kunna delta i samhällslivet. Beviljas inte nödvändigt stöd för detta ska det alltså jämställas med diskriminering!

Försäkringskassans roll bör övervägas också. Är det optimalt att de sköter behovsbedömningarna av assistansen? Eftersom myndighetens förtroende är kört i botten i brukarrörelsen, borde det inte övervägas i alla fall om inte någon annan myndighet ska sköta detta eller starta en egen myndighet som sköter detta? När FK fick ansvar för att bevilja assistans hade myndigheten så vitt jag vet minimalt med erfarenhet att bevilja hjälp för funkisar i vardagslivet eftersom detta var kommunernas ansvar.

* Jag ska men en liten uträkning att visa Stig Svensson och likasinnade att assistansersättningen inte ger utrymme för att ha 10 assistenter på plats under flera månader, det är oseriöst med enda syftet att framställa oss som ”lyxlirare”.

Stig Svenssons debattartikel handlar egentligen inte om Portugalresorna utan att vi har det för bra i största allmänhet. När allmänheten matas med orimliga uppgifter måste vi också kritiskt granska de uppgifter som presenteras. Många gånger tycker jag vi missar det. Stigs debattartikel är fylld med orimliga påståenden, t.ex. hur en person kan åka iväg 2 månader till Portugal med 8-10 assistenter och finansiera detta med enbart assistansersättningen. För som artikeln är skriven handlar det om -8-10 assistenter som varit i Portugal där samtliga assistenter fått betalt med rese och hotellkostnad, lön, traktamente under samtliga 60-70 dagar. Alltihop finansierat av enbart assistansersättningen.

Stig för att du ska framstå som lite seriös måste det vara på sin plats att du redovisar hur de har kunnat finansiera detta enbart med assistansersättningen för pengarna räcker helt enkelt inte till. Jag har räknat på vad ENBART TRAKTAMENTEN skulle kosta för 10 personer under två månader. Dags traktamentet, skattefritt för Portugal är 432 kr/ dag (källa Skatteverkets hemsida).

Bara traktamentet för 60 dagar kostar 432 kr*10*60 = 259 200 kr.

Bara traktamentet går alltså på drygt en kvarts miljon kr. Mer konkret motsvarar det drygt 13  % av den totala assistansersättningen under ett helt år för en person med dygnet runt assistans utan förhöjd schablon (utan eventuell dubbelassistans).

Om nu någon verkligen har åkt i väg med 10 assistenter på plats samtliga 60-70 dagar (själv tvivlar jag mycket starkt på det) har en stor del INTE finansierats med skattemedel från assistansersättningen. Pengarna räcker som sagt inte till. Och om det till största del finansieras med privata medel, någon fond, lån etcetera så har Stig Svensson eller regeringen inget med det att göra.