Allt hade varit oerhört mycket bättre om de tre personkretsarna i LSS tolkats som det var tänkt

 För att bli beviljad hjälp enligt LSS måste vi höra till någon av tre följande s.k. personkretsar enligt LSS 

§ 1:

1 utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd,

2. med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom, eller

3. med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.

 

Jag har åtskilliga gånger skrivit om att personkretsindelningen måste göras om. Orsaken är att den måste göras brukar jag uppge är att indelningen inte följer Funktionsrättskonventionen som inte bryr sig om diagnoser alls - det är bara de faktiska behovet av stöd och hjälp/service som är viktiga. Det betyder att Funktionsrättskonventionen är mycket tydlig - rätten till ett självständigt/självbestämt liv gäller alla, ingen få nekas den rätten p.g.a. ”fel diagnos”.

Tittar vi på LSS ser vi snabbt att två av tre personkretsar bygger på diagnoser vilket inte är förenligt med konventionen. LSS saknar också kriterier som måste vara uppfyllda för att vara riktig personlig assistans, 65 årsgränsen för att kunna bli beviljad personlig assistans saknar stöd i Funktionsrättskonventionen. En kraftigt uppdaterad LSS lag/ny lag måste åtgärda luckor som utnyttjas när osthyveln tas fram.

 Men hur stort problem är egentligen personkretsindelningen? Ja, så som lagen tillämpas är de definitivt ett problem men det var inte tanken att lagen skulle tillämpas extremt strikt från början. Lagstiftaren utgick från att lagen skulle tolkas brett/ generöst. Det kan jag också bekräfta från en facebook vän som är f.d. LSS handläggare och som var med från starten 1994. Då var direktiven klara – syftet med lagen och handläggarnas uppgift var att bevilja hjälp och stöd efter faktiska behov – inte leta efter kryphål för att ge avslag. Angående personkretsindelningen. Låt oss titta lite närmare på personkrets 3 som lyder:

 med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.

 Här finns ingen begränsning av diagnoser- det som krävs är att funktionsvariationerna är så pass omfattande att de leder till betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.

 Detta tycker jag är mycket likt Funktionsrättskonventionens artikel 19 definitioner av vem som har rätt till hjälp från samhället för att leva ett självständigt/självbestämt liv. Summerar man vilka som omfattas av de tre personkretsarna enligt lagtexten är det tydligt att lagen som helhet är tänkt att tillämpas för personer med en lång rad olika bakomliggande orsaker till behovet av stöd och hjälp. Ja diagnoser är betydelselösa i personkrets 3. Om än, kanske inte lika tydligt som Funktionsrättskonventionen har alla funkisar i Sverige, enligt LSS rätt till stöd från samhället för att möjliggöra ett självständigt liv om hjälp om behovet av stöd och service är omfattande. Dock med det viktiga undantaget för att bli beviljad LSS insatsen personlig assistans måste du vara under 65 år för att få PA beviljad av samhället.

Ser vi emellertid till själva personkretsindelningen i § 1 (åldersgränsen finns i § 9 b) skulle den inte behöva vara något problem om LSS tillämpades efter behov som var tänkt från början. Så var det också, första 10-15 åren var det relativt lätt att bli beviljad personlig assistans eller andra LSS insatser. Införandet av de grundläggande behoven för att få statlig assistansersättning orsakade, åtminstone för de allra, allra flesta inga problem, det var inte svårt att komma över 20 timmarsgränsen. Så pass sent som 2010 när jag skulle flytta hemifrån och behövde mer timmar var det inga som helst problem att få mer timmar och jag kände att FK verkligen tog stor hänsyn till de behov jag faktiskt har.

 Men ungefär samtidigt bestämdes bakvägen, d v s utan ny lagstiftning att lagen inte alls skulle tillämpas generöst. Nu startade en destruktiv utveckling som gick allt fortare. För oss med statlig personlig assistans var det hittills värst hösten 2017, då nästan alla var nära att förlora den. Sedan dess har vi rätten till självbestämt liv på nåder medan läget är hopplöst för alla som redan förlorat den. För personer med personlig assistans beviljad av hemkommunen är läget ännu mer utsatt eftersom de inte skyddas av stoppet på tvåårsomprövningar.

 Jag ser inga som helst möjligheter att lagen återupprättas till den rättighetslag den var tänkt att vara utan omfattande lagändringar eller helst en ny LSS lag eftersom det är uppenbart att FK har inte några egna planer på att ändra tillämpningen. i STIL har gett förslaget på ny lag ”arbetsnamnet” LSS 2.0 och då måste även personkretsindelningen ändras i linje med Funktionsrättskonventionens artikel 19. Den måste på ett mycket tydligare sätt än idag vilken rätt till insatser vi har, vem som omfattas och vilka kriterier som måste vara uppfyllda för att kallas personlig assistans.

 

Hade lagen tolkats och tillämpats som det var tänkt hade det inte behövts men erfarenheterna senaste decenniet avskräcker. Utan någon lagändring bestämdes att lagen inte alls ska tillämpas enligt intentionerna vilket ur demokratisynvinkel är en jätteskandal.