Vilka kryphål använder sig kommunerna av när de avslår rätten till personlig assistans vid omprövningar?

 Personer beviljade personlig assistans av hemkommunen som förlorar den vid omprövningar blir ett allt allvarligare problem runt om i landet. Ofta handlar det om personer som redan fått avslag från FK omprövningar men som fått ”respit” av hemkommunen. På hemmaplan har Jönköpings-Posten uppmärksammat det oerhört allvarliga problemet i ganska många artiklar. I jakten på att skära ner utgifter för personlig assistans har såväl staten som kommunerna visat sig vara mycket ”kreativa” i grenen ”hitta kryphål i rättighetslagen LSS” för att ge avslag. Kunskap är makt och i det här blogginlägget ska jag granska vad lagen faktiskt säger och vilka kryphål som kommuner runt om i landet antagligen använder.

Till att börja med kan vi konstatera att agerandet i vanlig ordning är allvarliga brott mot bland annat:

·   Den juridiska termen gynnande besluts negativa rättskraft,   d v s att beviljade hjälp och stödinsatser inte får försämras om det inte skett stora förändringar i behovet av hjälp och stöd från samhället.

·  Funktionsrättskonventionens viktiga princip att uppnådda rättigheter inte får försämras

·  Rätten i Funktionsrättskonventionens artikel 19 att vi har rätt att själva välja boendeform och inte tvingas in i t.ex. ett gruppboende mot vår vilja, samt att bara erbjuda gruppboende som alternativ till personlig assistans.

I Jönköpings kommun finns en gräns på 7 timmar/vecka i grundläggande behov för att bli beviljad assistans. Men oerhört viktigt – det är en gräns som kommunen har infört själv. Liknande gränser finns troligen i alla kommuner men de har inget lagstöd, d v s paragraf i LSS för att det måste vara så. En generös kommun skulle därför kunna bevilja personlig assistans om de grundläggande behoven, även enligt nuvarande praxis är mycket lågt.

Så är läget för Hanna som Jönköpings-Posten har skrivit om och som jag berättat om i ett tidigare blogginlägg. Hanna har gått hela vägen. Från att bli beviljad assistans av FK förlora den, bli beviljad assistans av kommunen för att till slut förlora den vid en omprövning. När JP skrev om Hanna framgick att Hanna har stora behov av hjälp vid av/påklädning, personlig hygien och matlagning.

Vad gäller omprövningarna är det i sig inget lagbrott eftersom omprövningsstoppet inte omfattar kommunerna. Däremot finns det inget så vitt jag kan bedöma som hindrar kommunerna att införa obligatoriska omprövningsstopp på egen hand. Något som inte är aktuellt runt om i landet.

 

Att hålla reda på alla paragrafer i LSS och Socialförsäkringsbalken kapitel 51 i huvudet klarar jag inte. Innan jag började skriva det här blogginlägget läste jag igenom de delar av LSS och socialförsäkringsbalken kapitel 51 som är aktuella. Jag tror mig ha hittat kryphålet de använder:

 

Det finns nämligen ingen paragraf som TVINGAR kommunerna att bevilja assistansersättning vid avslag, eller indragen assistans hos FK. Vi har möjlighet att söka visst - men kommunerna har inget KRAV enligt lag på att bevilja just LSS insatsen personlig assistans.

 

Inget lagkrav i LSS på att bevilja just personlig assistans vid avslag. Däremot bryter det givetvis grovt mot den centrala artikel 19 i konventionen. Enligt konventionen är rätten till personlig assistans central. Att t.ex. enbart erbjuda gruppboende som alternativ till personlig assistans vid avslag är helt enkelt inte tillåtet. Tyvärr rundar kommunerna helt enkelt konventionen därför att den inte är lag.

 

Varför finns det då ingen tvingande paragraf för kommunerna att bevilja personlig assistans vid avslag på assistans hos FK och omprövningar där behoven uppenbart är stora? Jag tror det finns flera del svar. Ett av dem är att lagen förutsågs tolkas och tillämpas generöst. Ingen tänkte 1993-94 på att dagens situation skulle uppstå. Ett annat skäl är att det, troligen varit mycket svårt att få in en sådan paragraf i lagen p.g.a. det kommunala självstyrets mycket starka ställning. Det är med stor sannolikhet långt ifrån självklart att det godkänts av lagrådet. Sen vidhåller jag med bestämdhet att det var ett stort misstag (medvetet?) att 2011 avskaffa LASS (Lagen om assistansersättning). Efter det har assistansen inte haft en egen lag utöver LSS utan fått ”samsas” i utrymmet med 9 insatser till i LSS + alla andra kapitel i Socialförsäkringsbalken.

 

Återigen visar det sig att när rättighetslagen LSS och MR ställs mot besparingsiver och det kommunala självstyret väger MR mycket lätt. Eller som en facebook vän skrev som jobbat som LSS handläggare i kommunen.

 Dessa beslut blir sårbara för dessa beslut grundar enbart på kommunens goda vilja. När kommunen måste prioritera om i sin budget vad händer då. Allt som inte är lag reglerat stryks.