Den ”bortglömda” paragraf 4 LSS är en plus lag - sju år sen LSS 20 i Riksdagen

 När vi pratar om LSS, nämns i första hand paragraf 1 som handlar om de tre personkretsarna, paragraf 5-7 som handlar om målsättningarna med lagen – leva som andra, ett självständigt liv och goda levnadsvillkor, § 9 som beskriver vilka 10 insatser som ingår i lagen. För oss med personlig assistans givetvis även § 9a som beskriver de grundläggande behoven och är helt avgörande om vi ska få statlig assistansersättning eller inte. I det här blogginlägget ska vi titta lite närmare på en annan paragraf som också är mycket viktig men som sällan nämns, nämligen paragraf 4. Den är mycket viktig för den styr vilka rättigheter vi som är beviljad hjälp enligt LSS jämtemot andra lagar.

Själva paragrafen är kort och lyder så här:

4 § Denna lag innebär ingen inskränkning i de rättigheter som den enskilde kan ha enligt någon annan lag.

Alltså, vi som är beviljade någon av LSS 10 insatser har samma rätt till andra enligt hälso och sjukvårdslagen, SoL (Socialtjänstlagen) färdtjänst, hjälpmedel, ekonomiskt stöd mm. LSS är en s.k. plus lag, d v s en rättighetslagstiftning som tillkommit för att också tillgodose behov som tidigare lagar inte gör. Tillhör vi någon av de tre personkretsarna har vi dock rätt att söka hjälp enligt SoL om vi vill. Dock är som bekant ambitionsnivån i SoL mycket lägre än i LSS men det är inte så ovanligt att de ca 80 000 personer som är beviljade någon av de LSS 10 insatserna får hjälp även från Sol. Antalet personer beviljade personlig assistans är drygt 19000, knappt 14 000 via FK, resten hemkommunen. Den största LSS insatsen, mätt efter antalet personer som är beviljade insatsen är Daglig verksamhet

När LSS trädde i kraft finns ingen funktionsrättskonvention, lagen innebar enorma förbättringar. Samhällets ambitionsnivå för berörda personer höjdes kraftigt och en tidigare oerhört ojämn maktbalans mellan kommuner och berörda personer jämnades ut avsevärt. Lagstiftarna insåg att lagen måste bli en rättighetslag för säkerställa rättigheterna i lagen och den personliga assistansen finansierades i huvudsak av staten. Pluslags tanken är, anser jag helt i linje med en mycket grundläggande princip i Funktionsrättskonventionen – att hela tiden jobba för förbättringar.

Hur fungerar då den ursprungliga idén med LSS som en plus lag? Mycket dåligt, tyvärr. Försämringar sker överallt och då inte enbart LSS i allmänhet. Försämringarna drabbar praktiskt taget alla former av stöd till personer med funktionsvariationer – inte bara vi med personlig assistans eller annan LSS insats utan ALLA. Det handlar om ekonomiskt stöd, hjälpmedel, bostadsanpassning, bilanpassning, färdtjänst med mera. Allting är rakt emot den grundläggande principen i Funktionsrättskonventionen att uppnådda rättigheter inte får försämras. Därmed urholkas också idén med LSS som en plus lag. För att tala ”klarspråk”:

Vad har alla som drabbas av försämringarna för nytta av en plus lag som inte ger oss den rätt till hjälp hen behöver, samtidigt som andra rättigheter också urholkas? Allting som jag nämnde ovan måste fungera för att vi verkligen ska kunna leva självständigt i samhället.

* Åren går fort, det har nu gått nästan exakt 7 år sedan jag deltog i det stora LSS seminariet LSS20 i Riksdagen som Veronica Hedenmark tog initiativ till. Vid det laget hade jag bloggat i drygt ett halvår och jag var ordförande i VIMPA. I samband med seminariet träffade jag Jonas Franksson vilket blev startskottet för ett allt djupare engagemang i STIL. Sammanfattar här några punkter från ett blogginlägg som hamnade om seminariet:

Vi fick lyssna på Thomas Hammarberg, expert på frågor som rör mänskliga rättigheter och FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter, funktionshinderforskaren Barbro Lewin m.fl. Anna Hallberg berättade hur det är att vara förälder, samtidigt ha personlig assistans och hur viktig assistansen är för att tillvaron ska fungera. Elaine Johansson, Eva Nordin-Olsson och Sören Olsson berättade ur lite olika perspektiv hur det är att vara förälder till barn med stora funktionsnedsättningar och vad LSS betyder för dem. Och då inte bara den personliga assistansen utan även de andra stödformerna inom ramen för LSS-lagen. Sist ut av föreläsarna var Theresé Karlberg, verksamhetschef för personlig assistans på Försäkringskassan som mest talade om hur FK ska bli bättre i kontakterna med brukarna mm.

 

LSS20 avslutades med paneldebatten där jag var en av deltagarna, för min del var det debut för att sitta i en debattpanel. Nu skulle debuten ske i riksdagen så det var ju ingen mjukstart precis... Men jag kände mig aldrig särskilt nervös. Själv tycker jag det gick väldigt bra och jag fick fram det viktigaste - att om nu politikerna säger sig värna LSS krävs det handling inte bara vackra ord. Det är ni som sitter på makten att ändra lagen så att LSS intentioner återupprättas.

I övrigt blev det naturligtvis mycket fokus på Försäkringskassan. När Theresé Karlberg skulle förklara och försvara de allt hårdare bedömningarna hänvisade hon föga överraskande från domen i regeringsrätten 2009 som skapat ett prejudikat. Försäkringskassan måste som statlig myndighet följa ny rättspraxis hur lagen ska tolkas och tillämpas.  Barbro Lewin invände mot detta resonemang och menade att det visst finns utrymme för FK att tillämpa lagen generösare än vad man gör. Barbro menar bland annat att man inte kan använda en enda dom sedan tillämpa den på alla assistansberättigade eftersom det finns så många olika  funktionsnedsättningar.

 

 

Bild: Hela gänget som deltog i LSS 20 år samlade. Jag sitter tvåa från vänster. 

Slutligen Även om utvecklingen gick åt fel håll redan 2014 trodde jag verkligen inte att hela assistansreformen bara 3 ½ år senare skulle vara på gränsen till kollaps när jag satt i debattpanelen.