" När lokalpolitiker pratar om att det
blivit budgetunderskott i LSS-verksamheten ”glömmer” man berätta att det
egentligen handlar om man avsatt för lite pengar".
Citatet är hämtat
från ett inlägg på FUB-s reclaimlss blogg. Inlägget sätter fingret på en konflikt
som funnits ända sedan STIL började arbeta för personlig assistans för 30 år
sedan - kommunerna har ALLTID sett inte bara den personliga assistansen utan
hela LSS som en kostnadsbörda som tar resurser från skola, äldreomsorg
etcetera. När den kommande LSS lagen gick ut på remiss i början av 1990-talet
var kommunerna uttalade motståndare. Man hänvisade givetvis inte direkt till
kostnaden utan gömde sig bakom argument som att:
· LSS är en rättighetslag
· Det kommunala självstyret inskränks
Det verkliga skälen
till motståndet var givetvis PENGAR och att LSS försköt makt från kommunerna
till vi som behövde hjälp, d v s maktbalansen förändrades till vår fördel.
Tack och lov blev
aldrig den personliga assistansen en kommunal angelägenhet. De övriga LSS
insatserna blev emellertid kommunernas ansvar. Assistansen är emellertid inte
helt finansierad av staten. Idag står kommunerna för ca 20 % av
assistanskostnaden. Att gränsen för att få statlig assistansersättning sattes
vid 20 timmar/vecka i grundläggande behov berodde på att man ansåg det rimligt
att kommunerna tog ansvar för en del av assistanskostnaden. Starka krafter
ville emellertid (och vill än idag) att även att den personliga assistansen
skulle skötas av kommunerna.
I media är det
framförallt neddragningarna i assistansen som uppmärksammas men neddragningarna
drabbar även de kommunala LSS insatserna. För de som förlorar den personliga
assistansen via FK kan söka via kommunerna (drygt 4000 personer är idag
beviljade assistans från kommunerna) men de är minst lika restriktiva som
Försäkringskassan vid behovsdömningarna.
I den bästa av
världar skulle det aldrig bli någon konflikt mellan kommunerna och vi som behöver
stöd från samhället, det finns ju även en fantastisk lag som ska garantera
hjälp för oss med stora hjälpbehov. Hjälp efter behov, punkt slut! Verkligheten
ser dock annorlunda ut, varför?
· Tyvärr ser vi en samhällsutveckling där vår
rätt att leva som andra ifrågasätts alltmer. Det påverkar i sin tur synen på
LSS som rättighetslag.
· Vi som får hjälp via LSS är en minoritet i
samhället som ska "konkurrera" om majoritetens behov - skola,
äldreomsorg, dagis, bibliotek etcetera.
· LSS blev dyrare än beräknat, även för
kommunerna. Att det pågår en "kostnadsexplosion" är emellertid
rejält överdrivet men kostnadsökningen blir tyvärr med automatik ett
viktigt argument för "besparingsivrarna".
· I en kommunal budget är LSS en av många olika
poster. Ekonomicheferna i en hyfsad stor kommun kollar på intäktssidan (låt oss
säga 4 miljarder kr) som ska finansiera alla kommunens verksamheter. Om
kostnaden för LSS, andelen av budgeten ökar är det därför (åtminstone i den
tidsanda som råder med ständiga besparingar) ofrånkomligt att LSS hamnar i
skottgluggen. Budgeten måste ju hållas! Att LSS andel av kommunbudgeten inte är
särskilt stor spelar ingen roll. Det sambandet blir extra tydligt vid tider med
hög arbetslöshet. Hög arbetslöshet = lägre skatteintäkter till vår
"gemensamma kaka" = "större konkurrens" över befintliga
resurser = större besparingspress på minoriteternas behov .
· Jag hävdar också bestämt att många
ledarskribenter på många av landets tidningar (både på riksnivå och lokalnivå)
har ett betydande ansvar för utvecklingen. Ledareskribenterna har indirekt en
mycket stor makt över samhällsdebatten
och därmed den politik som förs på både riksnivå och i kommunerna. Jag
talar inte bara om de som gång på gång klagar på att personlig assistans är
"för dyr" utan även alla de ledareartiklar om trummar ut följande
budskap när det ska sparas pengar på skola, äldreomsorg, sjukvård,
funktionshinderpolitik eller något annat inom välfärdssektorn :
"Visst är det
smärtsamt att göra dessa besparingar men vi måste komma ihåg att resurserna
inte är obegränsade. Behoven kommer alltid vara större än resurserna, man
måste prioritera.".
När den typen av åsikter som ställer grupper mot
varandra gång på gång framförs i landets tidningar (utan ett enda konkret
förslag på hur vi ska skapa resurser så det räcker till allas behov) bidrar det tyvärr till mycket negativa
konsekvenser för samhällets attityder mot personer som behöver hjälp och stöd
och det spiller tyvärr över även när kommunerna ska "hålla budgeten". Dessutom får vi "slaggprodukter" i
form av KommunLex, Paragrafen M Bankel mfl som ska lära kommunerna "hur
slipstenen ska dras" när pengar ska sparas
Så hur ska man lösa
denna motsättning? I "min värld" kommer kommunerna tyvärr aldrig
att ändra sig självmant. Det behövs en genomgripande förändring. Själv vill jag
se en rejäl intern debatt i funkisrörelsen hur vi i praktiken ska bryta det
destruktiva mönstret där kommunalt självstyre, "hålla budgeten till varje
pris" mm sätts före de faktiska hjälpbehoven och viktiga rättsprinciper.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar