Den ständiga konflikten mellan behoven och kommunernas strävan att "hålla budgeten"

" När lokalpolitiker pratar om att det blivit budgetunderskott i LSS-verksamheten ”glömmer” man berätta att det egentligen handlar om man avsatt för lite pengar".

Citatet är hämtat från ett inlägg på FUB-s reclaimlss blogg. Inlägget sätter fingret på en konflikt som funnits ända sedan STIL började arbeta för personlig assistans för 30 år sedan - kommunerna har ALLTID sett inte bara den personliga assistansen utan hela LSS som en kostnadsbörda som tar resurser från skola, äldreomsorg etcetera. När den kommande LSS lagen gick ut på remiss i början av 1990-talet var kommunerna uttalade motståndare. Man hänvisade givetvis inte direkt till kostnaden utan gömde sig bakom argument som att:

·       LSS är en rättighetslag

·       Det kommunala självstyret inskränks

Det verkliga skälen till motståndet var givetvis PENGAR och att LSS försköt makt från kommunerna till vi som behövde hjälp, d v s maktbalansen förändrades till vår fördel.

Tack och lov blev aldrig den personliga assistansen en kommunal angelägenhet. De övriga LSS insatserna blev emellertid kommunernas ansvar. Assistansen är emellertid inte helt finansierad av staten. Idag står kommunerna för ca 20 % av assistanskostnaden. Att gränsen för att få statlig assistansersättning sattes vid 20 timmar/vecka i grundläggande behov berodde på att man ansåg det rimligt att kommunerna tog ansvar för en del av assistanskostnaden. Starka krafter ville emellertid (och vill än idag) att även att den personliga assistansen skulle skötas av kommunerna.

I media är det framförallt neddragningarna i assistansen som uppmärksammas men neddragningarna drabbar även de kommunala LSS insatserna. För de som förlorar den personliga assistansen via FK kan söka via kommunerna (drygt 4000 personer är idag beviljade assistans från kommunerna) men de är minst lika restriktiva som Försäkringskassan vid behovsdömningarna.

I den bästa av världar skulle det aldrig bli någon konflikt mellan kommunerna och vi som behöver stöd från samhället, det finns ju även en fantastisk lag som ska garantera hjälp för oss med stora hjälpbehov. Hjälp efter behov, punkt slut! Verkligheten ser dock annorlunda ut, varför?

·       Tyvärr ser vi en samhällsutveckling där vår rätt att leva som andra ifrågasätts alltmer. Det påverkar i sin tur synen på LSS som rättighetslag.

·  Vi som får hjälp via LSS är en minoritet i samhället som ska "konkurrera" om majoritetens behov - skola, äldreomsorg, dagis, bibliotek etcetera.

·  LSS blev dyrare än beräknat, även för kommunerna. Att det pågår en "kostnadsexplosion" är emellertid rejält överdrivet men kostnadsökningen blir tyvärr med automatik ett viktigt argument för "besparingsivrarna".

·   I en kommunal budget är LSS en av många olika poster. Ekonomicheferna i en hyfsad stor kommun kollar på intäktssidan (låt oss säga 4 miljarder kr) som ska finansiera alla kommunens verksamheter. Om kostnaden för LSS, andelen av budgeten ökar är det därför (åtminstone i den tidsanda som råder med ständiga besparingar) ofrånkomligt att LSS hamnar i skottgluggen. Budgeten måste ju hållas! Att LSS andel av kommunbudgeten inte är särskilt stor spelar ingen roll. Det sambandet blir extra tydligt vid tider med hög arbetslöshet. Hög arbetslöshet = lägre skatteintäkter till vår "gemensamma kaka" = "större konkurrens" över befintliga resurser = större besparingspress på minoriteternas behov .

·   Jag hävdar också bestämt att många ledarskribenter på många av landets tidningar (både på riksnivå och lokalnivå) har ett betydande ansvar för utvecklingen. Ledareskribenterna har indirekt en mycket stor makt över samhällsdebatten  och därmed den politik som förs på både riksnivå och i kommunerna. Jag talar inte bara om de som gång på gång klagar på att personlig assistans är "för dyr" utan även alla de ledareartiklar om trummar ut följande budskap när det ska sparas pengar på skola, äldreomsorg, sjukvård, funktionshinderpolitik eller något annat inom välfärdssektorn :

"Visst är det smärtsamt att göra dessa besparingar men vi måste komma ihåg att resurserna inte är obegränsade. Behoven kommer alltid vara större än resurserna, man måste prioritera.". 

När den  typen av åsikter som ställer grupper mot varandra gång på gång framförs i landets tidningar (utan ett enda konkret förslag på hur vi ska skapa resurser så det räcker till allas behov) bidrar det tyvärr till mycket negativa konsekvenser för samhällets attityder mot personer som behöver hjälp och stöd och det spiller tyvärr över även när kommunerna ska "hålla budgeten".   Dessutom får vi "slaggprodukter" i form av KommunLex, Paragrafen M Bankel mfl som ska lära kommunerna "hur slipstenen ska dras" när pengar ska sparas

Så hur ska man lösa denna motsättning? I "min värld" kommer  kommunerna tyvärr aldrig att ändra sig självmant. Det behövs en genomgripande förändring. Själv vill jag se en rejäl intern debatt i funkisrörelsen hur vi i praktiken ska bryta det destruktiva mönstret där kommunalt självstyre, "hålla budgeten till varje pris" mm sätts före de faktiska hjälpbehoven och viktiga rättsprinciper.