Sammanfattning och tankar av och om mina erfarenheter att gå igenom en pandemi

 Av hälsoskäl har jag tagit en lång och mycket välbehövlig ledighet, nu mår jag bra igen och återupptar nu mitt bloggande. Som vanligt finns det väldigt mycket att skriva om. I mitt första inlägg under ”höstsäsongen 2021” ska jag sammanfatta mina erfarenheter av pandemin och hur den har påverkat mig.

20 maj tog jag min andra spruta. Det var en enorm lättnad, biverkningarna av vaccineringen har varit relativt milda. Den värsta delen av pandemin är nu över och jag har inte drabbats av Covid 19. Däremot tog min fysiska och psykiska hälsa mer stryk än jag trodde fram tills våren. Mer om detta strax. När pandemin drog in över Sverige senvintern 2020 trodde jag aldrig att jag skulle leva i isolering i över ett år. När jag tänker efter, är det inte klokt/svårt att ta in. Jag och många med mig levde i isolering i över ett års tid! Det kan låta som ett dåligt skämt men det är det inte. Under denna tid träffade jag i princip bara mina assistenter och närmast anhöriga – inga kompisar, inga vardagsnöjen som t.ex. biobesök med mera.

Nu ska sägas att jag har inget alternativ till isolering för riskgrupper under en pandemi men det som skaver rejält i mig är att det (med all rätt) debatterades flitigt vad långvarig isolering skulle leda till för våra pensionärer, hur barnen skulle påverkas om skolorna stängdes? Vad händer med demokratin om demonstrationsfriheten inskränks? Vad händer i samhället om alla restauranger, biografer, idrottsanläggningar etcetera stängdes för att stoppa smittspridningen? Funkisars situation, vad isoleringen gör med oss nämndes inte alls och det känns inte bra. Det känns som vi inte fanns, att våra uppoffringar inte var värda någonting.

Ja, det gäller även vår assistenter. De har också gjort uppoffringar. Självklart har vårdpersonalen på sjukhusen slitet oerhört (delvis beroende på kraftiga besparingar som pågått i flera decennier) och är värda mycket högre lön. Men vem i det offentliga Sverige har uppmärksammat uppemot 100 000 personliga assistenter?

 I grunden finns det en sympatisk tanke med den svenska strategin. Mer eget ansvar och mindre förbud än i flertalet andra länder. I praktiken fungerar den dåligt i en demokrati då många inte kommer att bry sig. Dessutom finns det en klassdimension som debatterats på tok för lite. Folkhälsomyndighetens mantra var ”jobba hemifrån så mycket som det bara går”. Jag förstår det men det finns faktiskt många som faktiskt inte kan jobba hemifrån som måste gå till jobbet och därmed utsättas för mer risker. I de allra flesta fallen handlar det om låglönegrupper. Och vad gäller vi som har personlig assistans är det ännu svårare att ”hålla avstånden”, ja det går faktiskt inte.

* Och så min egen situation, över ett år i isolering, hur har det påverkat min hälsostatus? Det säger sig självt att ingen mår bra av att inte delta i samhällslivet, inte träffa andra människor. Ja, uppenbart tog jag mycket mer stryk av den än vad jag trodde fram till våren. Under senvåren började jag må riktigt dåligt. Vill inte gå in på detaljer men under ca tre veckor var min s.k. arbetsförmåga noll %. Därför blev det en lång ledighet fram tills v 32, d v s nutid. Det blev också ett snabbt besök på sjukhuset och min neurolog läkare var ganska säker på att min långa isolering var en bidragande orsak till mitt usla hälsotillstånd

Och så har vi Zoom, ett utmärkt substitut när fysiska möten inte var möjliga men jag mådde inte bra av dem. Jag är helt övertygad om att Zoom spelade en viktig roll för den försämrade

 För att förtydliga. Inledningsvis var det inga problem men redan under hösten kände jag att de började bli jobbiga. Därför satte jag en gräns på max 2 möten per vecka. Under våren blev det snabbt sämre. Jag mådde allt sämre efter dem och satte en gräns på max ett möte/vecka. När vi kom fram till maj orkade jag knappt med det heller och räknade med ned hur många träffar som var kvar till sommaren. Slutligen ställde jag in flera möten helt och hållet p.g.a. hälsostatusen.

Efter flera månaders vila mår jag bra nu. Jag är sugen på en nystart men vill minimera antalet Zoom möten under hösten. Tack och lov är hela STIL gänget i Jönköping och kollegorna i Funktionsrätt vaccinerade så nu är det äntligen fysiska möten som gäller igen. Troligen har överansträngning bidragit också så jag kommer ta det lugnare framöver men planerar att hålla igång bloggen som vanligt samt övriga åtaganden

 

Varför mådde jag efterhand så dåligt av Zoom mötena? Jag och min läkare tror att det hänger samman med min epilepsi. De krävde mer koncentration än ”vanligt surfande” vilket innebar att hjärnan fick anstränga sig mer. Det är nog bara och konstatera att Zoom eller andra program för videomöten via internet inte fungerar för alla. Det gäller definitivt mig – åtminstone intensivt under en längre tid. Efterlyser en debatt om lösningar för de som inte mår bra av för mycket videomöten.

Min förhoppning är att vi aldrig mer drabbas av en pandemi under min livstid men det är inte realistiskt, tyvärr. Pandemin är inte över men jag är inte rädd för att bli allvarligt sjuk längre. Vad gäller framtiden utgår jag ifrån att jag får ta en tredje spruta, senast våren 2022.