Vi måste skydda rätten till personlig assistans och samtidigt bekämpa kriminalitet

 Vi måste säkra rätten till personlig assistans och samtidigt bekämpa kriminalitet. Debatt om omfattningen på fusk och kriminalitet måste utgå från fakta och inte vilda spekulationer. Expressens Anna Dahlberg har återigen riktad hård kritik mot assistansreformen och en åklagare har i en debattartikel på oerhört lösa grunder hävdat att hälften av all assistansersättning hamnar hos kriminella.

När den akuta fasen i pandemin nu är över gick det inte lång tid innan mycket stort fokus i samhällsdebatten återigen riktades mot den mycket allvarliga gängkriminaliteten och bedrägerier mot välfärdsstaten kopplade till organiserad kriminalitet. Att fusk och kriminalitet återigen skulle hamna i rampljuset i assistansdebatten var för mig helt väntat.

Hur stort är fusket och kriminaliteten i assistansbranschen? 

Jag vill själv ha en seriös debatt om kriminalitetens och fuskets omfattning och den måste utgå ifrån vad som faktiskt går att belägga. Om vi inte ägnar oss åt vilda spekulationer och tittar på befintlig statistik, hur ser det ut då? Jag har tittat på lite statistik hur mycket pengar Försäkringskassan krävt tillbaka respektive stoppade utbetalningar. För år 2018 och 2019 ser det ut så här:

2018

Återkrav/skadestånd	Felaktiga utbetalningar	Summa
103,5 miljoner kr	170,0 miljoner kr	273,5 miljoner kr

 

2019 (tom 21 oktober)

Återkrav/skadestånd	Felaktiga utbetalningar	Summa
95,2 miljoner kr	50,9 miljoner kr	146,1 miljoner kr

 

Försäkringskassan ökade antalet polisanmälningar från 38 2015 till 184 2018

Källa: Assistanskoll.se

2018 går det alltså att belägga fusk och kriminalitet på drygt en procent av all utbetald assistansersättning. Däremot sker det, även om hela 2019 saknas, en kraftig nedgång i kolumnen felaktiga utbetalningar. Den stora ökningen i antalet polisanmälningar tolkar jag som att Försäkringskassan intensifierade jakten på fuskare och kriminella.

Allt över dessa summor är gissningar. Jag förnekar inte problemen med svarta löner, fejkade anställningar med mera som inte syns i Försäkringskassans statistik men låt oss föra en debatt angående omfattningen som inte ägnar sig åt vilda gissningar utan bättre bakgrundsinformation. Jag tycker också vi ska skilja på rena bedrägerier mot LSS och skattefusk, svarta löner, skenanställningar etcetera. Båda har visserligen samma mål, d.v.s. tjäna pengar på olaglig väg men har olika karaktär. De senare har ”bara” indirekt koppling till själva LSS, det är en brottslighet som också finns i många andra samhällssektorer som alltid ska bekämpas.

Har organiserad brottslighet tagit sig in i assistansbranschen är det, vem som än utför den oerhört allvarligt, och detta berör inte bara assistansen utan även andra delar i välfärdssektorn. Det skadar också assistansreformen oerhört och annan skattefinansierad välfärd. Denna typ av kriminalitet måste bekämpas med kraft. Ytterst drabbar också denna brottslighet oss själva.

Jakten på kriminalitet och fusk får emellertid aldrig bli en ursäkt för att attackera själva assistansreformens grunder. Det måste gå att samtidigt säkra rättigheterna för vi som behöver assistansen och samtidigt framgångsrikt bekämpa de kriminella, oavsett vilka det är.

Hur kommer vi åt den kriminalitet som bevisligen finns? Det är uppenbart att kontrollsystemet har brustit, frågan är var någonstans det fallerar?  Ska vi komma tillrätta med problemen måste vi gå till botten med var bristerna finns. Det handlar också om så otrevliga saker som att grundligt undersöka om den organiserade brottsligheten även nästlat sig in i statens myndigheter på jakt efter pengar. Jag har vid det här laget läst en hel del om den organiserade kriminaliteten i Sverige och det råder ingen tvekan att ”kreativiteten” för att gagna sina egna syften är oerhört stor.

Anna Dahlberg har i snart ett decennium skrivit en lång rad ledare artiklar som riktar hård kritik mot assistansreformen. Den här gången ligger fokus på en statlig rapport som berör kriminalitet och där ledare artikeln flitigt hänvisar till det som kallas ”brukarimport” (nytt ord för mig innan Dahlberg i en annan artikel nämnde det för några månader sedan), även arbetskraftsexploatering, svarta löner med mera. DNs Henne Kjöller har också skrivit en artikel med samma tema.

Media har all rätt i världen att granska och även kritisera de avarter som bevisligen finns. Problemet med Anna Dahlberg är att hon och många andra som riktar kritik mot vår frihetsreform helt ignorerar det personlig assistans verkligen handlar om – fulla demokratiska rättigheter för att vi ska kunna leva självständiga/självbestämda liv enligt lagens intentioner och Funktionsrättskonventionens artikel 19.

 Att Anna Dahlberg inte har något som helst intresse att värna assistansreformens verkliga intentioner märks gång på gång. I den nu aktuella artikeln kritiserar hon hårt att det dröjt så läng tid innan Gunilla Malmborgs LSS utredning från jan 2019 nu gått ut på remiss samt att flera för oss förödande förslag är borttagna. Det är svårt att dra någon annan slutsats att Anna Dahlberg verkligen ogillar den personliga assistansen och helst vill avskaffa den - åtminstone så som den är tänkt att fungera.  Anna Dahlberg använder också på ett mycket otrevligt sätt problem med organiserad kriminalitet som ett medel för att attackera vår frihetsreform.

Någon vecka efter Anna Dahlbergs senaste inlägg skrev en åklagare som heter Björn Rosenlöf en debattartikel, också i Expressen. Björn Rosenlöf som har stor drivit flera fall som handlar om brott i assistansbranschen hävdade att åtminstone 50 % av all utbetald assistansersättning hamnar hos kriminella. Ingen har tidigare antytt siffror som ens är i närheten. Jag tycker det är högst anmärkningsvärt att Björn Rosenlöf på uppenbart oerhört lösa grunder riktar så allvarliga anklagelser om kriminalitet och fusk. En seriös debattartikel ska inte göra uppskattningar som bygger på rena spekulationer.

Varifrån har Björn Rosenlöf fått siffran 50 %? Antagligen har han utifrån egna erfarenheter gjort uselt underbyggda antaganden att det under vattenytan finns ett jättelikt mörkertal med kriminalitet och fusk som staten inte kommer åt.

Jag avslutar den här krönikan med ett citat från Arbetets Martin Klepke som, till skillnad från Anna Dahlberg och Hanne Kjöller skrivit en nyanserad ledare artikel som belyser båda sidorna av myntet:

Få politiska beslut har inneburit en så stor förbättring för personer med funktionsnedsättningar som LSS. Lagen infördes 1994 på initiativ av dåvarande folkpartiledaren och socialministern Bengt Westerberg. Utgångspunkten var den självklart humanistiska, att personer med fysiska eller psykiska handikapp ska ges möjlighet att leva fullvärdiga liv.