Det är jobbigt att så ofta få höra att vi "kostar för mycket pengar"

Jag anser själv att jag inte är en lättkränkt person. Det finns åtskilliga exempel på negativa artiklar som inte berört mig alls personligen - framförallt de artiklar som berört de riktigt allvarliga missförhållandena som ändå finns i assistansbranschen. Samtidigt finns det emellertid några områden kopplad till personlig assistans och mina hjälpbehov generellt där jag definitivt är en ganska känslig person och det är dessa:

·  Att så ofta få höra och läsa artiklar där budskapet från arga debattörer är att personlig assistans och därmed jag själv och alla andra i samma livssituation "kostar för mycket pengar".

·  När man som Jonas Reinholdsson raljerar  över våra hjälpbehov.

Om vi börjar med den första punkten:

Jag föddes med en hjärnskada som gjort att jag kommer vara rullstolsburen livet ut och i behov av hjälp dygnet runt. En del av alla vi som har personlig assistans har som jag själv medfödd skada, andra som har har personlig assistans har fått det p g a sjukdomar eller skador senare i livet. Alla har vi gemensamt att vi rår inte över det faktum att vi behöver hjälp. Ingen av oss kräver heller att staten ska finansiera något lyxliv och allt som följer med det. Vi begär bara att vi ska få så mycket stöd från samhället så att vi ska kunna leva ett liv som andra med eget hem, bilda familj, göra spontana aktiviteter etcetera. Något alla tar för givet.

Allas lika värde pratar alla (bortsett från en del extremister) om, ändå får man stå ut med att så ofta höra att assistansen  kostar alldeles för mycket pengar, att assistansen och därmed indirekt jag och drygt 19000 personer till "tar pengar från andra grupper i samhället".  Det tycker jag själv är mycket jobbigt. Trots alla fina ord - uppenbart är det långt ifrån någon självklarhet att allas lika värde även omfattar personer med stora funktionsvariationer.

Den andra punkten handlar som sagt när personer som Jonas Reinholdsson och andra raljerar om våra hjälpbehov. I sådana fall tar jag mycket illa vid mig, ja det sårar mig verkligen. Hur hade dessa personer reagerat om de varit i vår livssituation eller haft en nära anhörig som behövt mycket hjälp? Ja, jag är faktiskt helt säker på att J. Reinholdsson, Margareta B. Persborn och andra likasinnade också tagit  illa vid sig. Frågan som måste ställas är:

Vad har vi egentligen för samhälle där det uppenbart är okontroversiellt att framställa oss som gigantiska pengaslukare som inte tillför samhället någonting eller att skattemedel finansierar föreläsare med så nedlåtande attityder mot personer med stora hjälpbehov? 

Det är jobbigt att så ofta få höra och läsa att "vi är en kostnadsbelastning för samhället".

GLAD PÅSK till alla mina läsare!