Allas lika värde innebär förpliktelser från samhället

Allas lika värde är inskrivet i FN-s konvention om de mänskliga rättigheterna för alla människor på jorden. Det är också en grundbult i varje demokratisk stat - alla människor har samma värde. Sverige torde tillhöra de stater i världen som talar mest om mänskliga rättigheter , likväl finns det mängder med exempel på att vi bryter mot dem. Det drabbar oss med  funktionsvariationer men även många andra grupper som behöver stöd från samhället.

Här ska jag inte i första hand fokusera på de ekonomiska aspekter som ofta sätter käppar i hjulet för att rättigheterna förverkligas för alla i vårt land utan att  om man verkligen menar allvar med allas lika värde kräver det en del helhjärtade  åtagande från samhället.

Det finns många lagar i vårt samhälle som utan tvekan talar om allas lika värde - från regeringsformen till LSS mm - LSS var den kom en unik lag som sa att även personer med stora funktionsnedsättningar har rätt att leva som andra. Det är fantastiskt fina ord och LSS införande innebar att samhället verkligen ville satsa på att förverkliga MR även för vår grupp.

Sedan  2008-2009 har det emellertid skett mycket som gör att utvecklingen för vår grupp går åt fel håll igen. Det handlar inte bara om urholkningen av rätten till personlig assistans - försämringarna drabbar även de andra 9 LSS insatserna och praktiskt taget all annan verksamhet som på något sätt handlar om offentligt stöd från samhället till funktionsnedsatta. Exemplen kan göras många, som exempel tar jag tillgänglighetsdebatten och LSS.

Rätten till ett tillgängligt samhälle för alla är inskriven i regeringens officiella mål och FN-konventionen om MR för personer med funktionsnedsättningar. Likväl har det varit förtvivlat svårt från samhällets sida att verkligen förverkliga ambitionen om ett tillgängligt samhälle. Handikapprörelsen fick slåss med näbbar och klor för att få igenom i lagstiftningen att tillgänglighet är en form av diskriminering och då finns det ändå stora undantag. I den här frågan har flera politiker på hög nivå visat upp attityder som gör att man verkligen kan ifrågasätta deras syn på allas lika värde. Ett mycket trist exempel är KD politikern Penilla Gunther som sagt följande:

"Man ska inte gå till överdrift, och ibland får man helt enkelt välja annan tandläkare eller mataffär. Själv har jag pälsallergi och kan inte gå vart jag vill"

Uttalande som detta tycker jag i bästa fall visar total oförståelse om vad frågan handlar om.

Ingen säger det rakt ut så klart. Tvärtom säger ju våra politiker att det är behoven som ska styra rätten till hjälp, vi har inte satt något kostnadstak för rätten  till hjälp.  I praktiken är det ändå det man gör när man gång på gång drar igång utredningar med det uttalade målet att dämpa kostnadsutvecklingen för personlig assistans, när kommunerna vänder och bänder på LSS för att hitta kryphål,  när man ifrågasätter om det är ekonomiskt försvarbart att skärpa tillgänglighetslagen. Man vill helt enkelt sätta ett inofficiellt tak på hur mycket samhället eller företagen ska betala för vår rätt till full delaktighet i samhället.

Utöver det har man alla arga debattörer som talar om framförallt personlig assistans som en "kostnadsexplosion som måste hejdas", vi har företrädare för näringslivet som hotar med en ekonomisk katastrof" för småföretagare om undantagen i tillgänglighetslagen tas bort etcetera. Rättigheterna i svensk lagstiftning och internationella konventioner förbigås med tystnad.

Slutsatsen av detta blir att på papperet anser staten att de mänskliga rättigheterna även gäller oss, i praktiken är det emellertid långt ifrån en självklarhet. Och ute i samhället finns definitivt strukturer som trycker tillbaka inte bara vi med funktionsnedsättningar utan alla som behöver hjälp/stöd från samhället eller som på något sätt avviker från majoritetsbefolkningen. Man behöver inte leta särskilt länge på internet om man vill innan man stöter på åsikter som de här:

*"Vad gnäller ni handikappade på egentligen, var glada att ni får leva".

* Alla som lever på bidrag är parasiter".

Personer   med så  unken människosyn kommer förmodligen (tyvärr) alltid att finnas men för alla demokratiska krafter från vänster till höger som menar allvar med vad man säger borde tillsammans proklamera följande:

Det är en självklarhet att det är vår/samhällets skyldighet att vidta alla nödvändiga åtgärder för att ambitionerna i lagtexterna och de konventioner Sverige undertecknat om mänskliga rättigheter efterlevs, det har högsta prioritet. Alla har en självklar rättighet att vara en del av samhällsgemenskapen och ingen person i vårt land som behöver stöd och hjälp ska känna sig som eller bli utpekad att vara en kostnadsbörda för samhället.

* Harald Strand, FUB-s ordförande i Stockholms län har skrivit en artikel om samma ämne i Dagens Omsorg, se länk:

Allas lika värde