Det råder brist på politiker på hög nivå som tar LSS och övrig funktionshinderpolitik på riktigt allvar.

Det är mycket prat idag om att LSS ska vi värna, ett tillgängligt samhälle är en självklarhet etcetera, i praktiken vet vi hur det ser ut. Tittar vi tillbaka finns det emellertid  exempel på politiker på regeringsnivå som verkligen intresserat sig för våra frågor. Hur mycket Bengt Westerberg betytt för att LSS blev verklighet vet vi alla.

 Före "Bengan" fanns det emellertid en annan Bengt - Bengt Lindqvist (född 1936) som var vice socialminister på 1980-talet och ansvarade för handikappolitiken.

Socialdemokraternas Bengt är för flertalet inte lika känd som Folkpartiets dito men han har också betytt mycket för att LSS blev verklighet. Under 1980-talet kom han, liksom Bengt Westerberg i kontakt med STIL och deras Independent Living ideologi. Han tog definitivt frågan på allvar och tillsatte 1989 den stora Handikapputredningen som i sina slutsatser föreslog rätten till personlig assistans. Socialdemokraterna hade inte visat något större engagemang tidigare. Emellertid har Bengt Lindqvist själv en stor funktionsvariation - han är blind och var/är således "en av oss".

Förutom sina insatser som politiker har Bengt Lindqvist varit mycket aktiv i den svenska handikapprörelsen och bland annat varit ordförande i Synskadades  riksförbund.

Senare jobbade Bengt Lindkvist för FN i frågor som rör rättigheter för vi med funktionsvariationer. 2013 blev han, tillsammans med Bengt Westerberg utsedda till hedersmedlemmar i DHR. Det var de väl värda tycker jag. Angående "statusen" för den svenska handikapprörelsen har Bengt Lindqvist  sagt följande:

Vi ska vara politiska men politiskt obundna. Rörelsen verkar ha stannat upp och sneglar på partierna för att inte stöta sig. Vi måste hela tiden ligga i frontlinjen och inte bara bevara det vi uppnått!

* Efter Bengt Westerberg har det emellertid varit mycket skralt med regeringsmedlemmar som tagit våra frågor på allvar - ja, jag påstår att det inte funnits en enda medlem i regeringen efter "Bengans" tid som brunnit för frågorna. Epoken Maria Larson drar jag ett streck över och Åsa Regnér har en hel del att bevisa.

Är lösningen på problemet att införa en ministerpost som ägnar sig åt enbart funkisfrågor? Själv säger jag så här:

Jag är inte motståndare till idén - de finns långt över en miljon personer i Sverige med någon form av funktionsvariation, vi är en stor grupp i samhället. Det känns dock inte givet att det i praktiken skulle bli en förbättring. Om vi nu får en minister som basar över ett helt departement och inte vara underställd socialministern vad har vi egentligen vunnit om ansvarig minister är lika oengagerad som Maria Larsson mfl? Det är bristen på intresse för frågan som är det största problemet tycker jag.

När det funnits politiker i regeringen som tagit frågorna på allvar har det ju faktiskt hänt en hel del. Kanske är det bättre att våra frågor klart och tydligt förs in under socialministerns -( ingen "sidominister som idag")  ansvar men det är bara egna funderingar. Det allra bästa hade givetvis varit om vi får en socialminister som, liksom Bengt Lindqvist själv har en omfattande funktionsvariation.

Det är regering och riksdag som har makten att rätta till missförhållandena, vår roll är att trycka på dem