Sedan några veckor tillbaka har det pågått en intensiv debatt om risken för krig i Sverige och om svensk beredskap. Tyckte själv det var obehagligt att höra vad Ulf Kristersson hade att säga i Folk och försvar konferensen men när jag tänkt lite närmare – är jag rädd för ett nära förestående krig i Sverige? Och nej, jag tror verkligen inte Sveriges militära ledning drömmer om krig.
Svaret är nej, det är jag inte alls rädd för krig i
närtid. Ska inte gå in på djupet är men Vladimir Putin har fullt upp i Ukraina
nu – all logik säger att han saknar resurser för att sätta igång ett
anfallskrig till i närtid. Däremot kan Rysslands störa Sverige med diverse
påverkansoperationer och det är allvarligt nog.
Något som däremot skrämmer mig är den djupt
odemokratiska och superkonservativa ideologi med supermaktsdrömmar som bär fram
Rysslands president och som samlar allt från stalinister till nynazister. På
längre sikt då, hur ser stort är krigshotet då? Ja, den kompetensen saknar jag
att bedöma seriöst men troligen ökar
risken för andra länder om Ukraina besegras och det måste naturligtvis varje
regering beakta. Jag tycker det är naivt
och säga att det är uteslutet att Ryssland i framtiden attackerar Sverige.
På hemmaplan är det inte ovanligt att det svänger
snabbt i inrikes och utrikespolitiken. Nato är ett tydligt exempel På några
månader gick vi från en stor
riksdagsmajoritet mot medlemskap till motsatsen och därmed närmar vi oss
rubriken för blogginlägget.
Putins krig har lett till att det finns en bred, bred
riksdagsmajoritet för kraftigt höjda försvarsanslag= att försvarsmaktens budget
ökar med väldigt många miljarder kr. Poängteras ska att satsningen på försvaret det skulle genomföras med eller utan Natomedlemskap
och vem som än är statsminister. Jag
har listat en lång rad hot mot assistansreformen, ett av dem (och en av de
allra största) är omvärldsläget. Assistansreformen och annan
funktionsrättspolitik är aldrig högt prioriterad, vi har aldrig haft en
engagerad statsminister. Och att läget är som det är med blodbad i Ukrainakriget
och Gazaremsan gör sannerligen inte att sannolikheten för större engagemang
ökar. Tvärtom ser jag en stor risk för att vi hamnar ännu längre ner på
regeringens prioritetslista.
Det är som sagt väldigt många miljarder kr som ska
tillföras försvarsmakten, konkurrensen om resurserna blir allt tuffare. Och
rent krasst – när Sveriges säkerhet ställs mot våra frågor – ja då är det givet att i inte bara vi, utan stort
sett allt annat får lägre prioritet. Detta, oavsett om en moderat eller
socialdemokratisk politiker bor i Sagerska palatset. Och om jag hypotetiskt
varit statsminister hade jag varit tvungen att göra samma sak.
Obs! Jobbet som statsminister, att leda vårt land är verkligen
inget jobb jag skulle vilja ha. Förutom att det är otacksamt, min hälsa mm. Har
inte den cynism och hårdhet som jobbet som regeringschef kräver när det gäller
att fatta svåra beslut som obevekligen sätter olika viktiga behov emot
varandra.
Det är inte bara försvaret som ska få mer pengar. Kampen
mot gängen är hårt prioriterad av både regering och socialdemokraterna vilket
framöver till kraftigt ökade budgetanslag till polisen och rättsväsendet. I en
lång DN artikel för någon vecka sedan som handlade om uppluckrat ramverk för
statliga utgifter listades också utöver försvar och rättsväsende en rad områden
till med stora behov - däribland, övriga välfärdssektorn, upprustning av
elnätet, stöd till gröna investeringar med mera.
Vad ska vi göra då? Givetvis kan vi inte sitta stilla i båten och acceptera
fortsatta försämringar som jag påpekat flera gånger. Assistansanvändares och andra funkisars behov minskar inte för att
Vladimir Putin krigar i Ukraina, Gazakriget fortsätter, Huthirebeller
attackerar fraktfartyg i Röda havet, gängkrigen fortsätter, el nätet,
sjukvården blöder o s v. Vi måste fortsätta att ställa krav på regeringen att
vi ska ha en rättighetslag som fungerar enligt intentionerna, punkt!
Finns det inget ljus i tunneln, inget som pekar åt
rätt håll ”i kampen om resurserna” i de kärva tider som råder”? Jo, kanske gör
det, trots allt det. Det kan som sagt svänga snabbt i svensk politik, ”heliga
kor” kan offras snabbt om läget anser att det är nödvändigt. Under senhösten
skrev jag om hur det s.k. finanspolitiska ramverket som sätter livrem och
hängslen på statens möjligheter att göra stora satsningar. I praktiken har LSS
under nästan hela sin existens inte
varit den rättighetslag alla tror den är, utan en budgetpost i mängden.
Detta ramverk har sedan 90-talskrisen varit en sådan
”helig ko”. Försvarad av såväl socialdemokrater som högeroppositionen. Visst
har opinionsbildarera till vänster kritiserat den hårt men på högsta politiska
nivån har stödet varit mycket, mycket stort med stor uppbackning från
nationalekonomerna och högersinnade ledarskribenter Men plötsligt (senaste
veckorna) har det uppstått en livlig debatt att regelverket måste luckras upp, den förändringen såg i alla fall inte jag
komma. Ledande ekonomer har också uttalat sig att det är ingen fara för
svensk ekonomi om vi lånar mer pengar.
Uppenbart inser både moderater och socialdemokrater
att vi aldrig får fram nödvändiga pengar till försvaret, rättsväsendet, annan
välfärd, upprustning av elnätet, järnvägar mm om inte finanspolitiska
regelverket luckras upp. Någon form av lättnad av regelverket kommer det bli,
frågan är hur det kommer se ut (emellertid aktuellt först om några år) och vad
som finns över när försvaret och rättsväsendet har fått sitt? Jag tycker ändå
det är en ljusning i synen på hur hårt staten ska hålla i pengarna som vi måste
försöka utnyttja när vi kräver vår rätt. För utan mer pengar spelar det ingen
roll vad som står i lagtexten eller hur FK tillämpar lagen. Tusentals människor
får ändå inte tillbaka rätten till full samhällsgemenskap och ännu fler
anhöriga får ingen avlastning i sina liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar