Sammanfattning av Lars Lööws utredning om huvudmannaskapet del 1

 Förra veckan presenterades Lars Lööws utredning om det framtida huvudmannaskapet för personlig assistans. Det är mycket som är positivt, t.om bättre än jag väntade mig men det finns även oklarheter kvar som jag återkommer till.

Vi kan nog utgå från att assistansreformen verkligen kommer att förstatligas, kommunalt huvudmannaskap är inte aktuellt överhuvudtaget. I utredningen listas en rad skäl till varför kommunalt huvudmannaskap inte är aktuellt överhuvudtaget, ett av dem är att det inte går att säkerställa likvärdiga bedömningar om kommunerna ansvarar för assistansen. Förstatligandet föreslås enligt tidigare uppgifter som ”läckt” börja genomföras med start 2026.

 

Några viktiga förslag:

·  Staten ska via Försäkringskassan ansvara för utredning, beslut och finansiering av all personlig assistans, kommunerna ska alltså inte vara med som idag som delfinansiärer.

·  Försäkringskassan ska även ansvara för tillfälliga utökningar, och handläggningstiderna bör här följas upp.

• De med kommunal assistans, drygt 5000 personer ska föras över utan prövning av den enskildes rätt till assistansersättning.

• Försäkringskassan får ompröva besluten om det medvetet lämnats oriktiga och vilseledande uppgifter eller om det skett "väsentligt ändrade förhållanden" upp till två år innan överföringen.

• Även personer som är över 65 år ska föras över och hänsyn ska tas till ny lagstiftning om föräldraansvar.

Positivt och mycket välkommet är förutom staten som ensam huvudman att de som idag har kommunal assistansersättning inte ska hamna i kläm i överflyttningen. Det gäller även personer +65 år som förs över från kommunen till staten.

 

Var kommer gränsen att dras för att bli beviljad statlig assistansersättning?

Klart är i alla fall att 20 timmarsgränsen i grundläggande behov kommer att tas bort men var läggs den nya gränsen? Finns två förslag. Ett som utgår från kommunal praxis”, som ligger på 6-8 timmar/vecka i grundläggande behov. Det andra alternativet sätter en gräns på tre timmar/vecka/grundläggande behov + 17 timmar övriga behov, totalt 20 timmar/vecka.

 

Kommunerna kommer vidare även fortsättningsvis ha det yttersta ansvaret för att vi får personlig assistans, däremot föreslås att anordnarna får skyldighet att finansiera sjuklönekostnader. Det är tänkt att finansieras för anordnas del med en schablonhöjning på 4,35 kr jämfört med 2022 års nivå.

Det finns en mycket positiv del som handlar om kvalitet i personlig assistans. Tanken är nu att för första gången faktiskt skriva in kriterier för vad som faktiskt är personlig assistans. Vem vill vi anställa, när ska assistenten jobba, var ska den jobba vad ska göras och hur ska arbetet utföras. Även självbestämmande ska definieras i lagtexten. Detta är påpekar Lars Lööw i linje med funktionsrättskonventionen och något vi i STIL har kämpat hårt för. Avsaknaden i nuvarande LSS av kriterier för vad som är personlig assistans och definition av självbestämmande tror jag är viktiga delförklaringar till att vi hamnat där vi är när frihetsreformens intentioner urholkats.

 

Var finns de oklarheterna? Till att börja med har Lars Lööws utredning inte haft direktiv att granska schablonersättningen mer än ytligt (se ovan om sjukansvar), samma gäller behovsbedömningarna och begreppet ”särskilt ändrade förhållanden” och omprövningar. Regeringen rekommenderas starkt att vidare utreda de frågorna.

 

Visserligen talar utredningen om att hjälpbehovet ska bedömas utifrån en helhetssyn men några faktiska förslag om ändringar inte ingick i direktiven. Det så förhatliga begreppet ”integritetsnära hjälpbehov” kommer därmed finnas kvar tills vidare. Tilläggsdirektivet om att utreda nya hjälpbehov ignorerades ju av den förra S regeringen och den nya högerregeringen har hittills gjort samma sak.

 

Det är i klartext högst oklart hur behovsbedömningarna kommer att fungera år 2026.

Anm: Man kan tycka att båda regeringarna agerar oerhört fult och trotsigt här men rent formellt vill jag ändå påpeka en gång till att formellt har inget lagbrott begåtts än. Regeringen har två år på sig att återkoppla till Riksdagen.

 

Gränsen för att bli beviljad statlig assistansersättning är också oklart. Själv tror jag regeringen kommer att välja förslag ett -det sämre förslaget tycker jag som utgår från ovannämnda kommunala praxis på 6-8 timmar. Därmed kan gränsen avgöras i domstolsbeslut med påföljande praxis. Vi vet inte hur denna praxis kommer att se ut 2026. Alternativ två med fastslagen gräns på tre timmar/vecka i grundläggande behov känns tryggare men är inte en garanti heller för att behovsbedömningarna fungerar enligt intentionerna beroende på hur praxis kommer se ut.

 

Ett stort orosmoment för mig är givetvis fortsättningsvis schablonersättningen men som inte ingick i direktiven. Att kompensera för ansvar för sjuklönekostnader löser inte problemen med den kroniska underfinansieringen på något sätt. Jag vet att jag kan låta tjatig men jag kommer fortsätta att vara det. Hur väl behovsbedömningarna än fungerar, att kriterierna för personlig assistans och självbestämmande skrivs in i lagen så spelar det ingen som helst roll om vi inte har råd att anställa eller behålla våra personliga assistenter! Vi är strandsatta ändå vilket beslut vi än har på papperet. Därför är det oerhört viktigt att schablonen höjs rejält, höjningarna på 1,5 % per år är pinsamt låg.

 

Det finns fler frågetecken och potentiella orosmoln som jag ska belysa i nästa blogginlägg men totalt sett är det ändå som sagt mycket som är positivt i utredningen. Nu får vi se hur regeringen agerar vidare. Fortfarande gäller att enbart förstatligande löser inte alla problemen. Nya behovsbedömningar och mycket högre schablon är en absolut nödvändighet.

Assistanskoll intervjuar Lars Lööw