Beviset att ambitionerna i Funktionsrättspolitiken har sänkts

Tror du på bilden av att Sveriges ekonomi blivit allt mer pressad av ökande kostnader för personer med funktionsnedsättning och sjukdom? I så fall har du blivit grundlurad.

Heja Olika 26 juni 2019

För snart 2 månader sedan presenterade Heja Olika en artikel som visade att i relation till landets totala BNP (Bruttonationalprodukt) har statens utgifter minskat rejält sedan slutet av 1980-talet. Vi ser en tydlig utveckling där statens ambitioner när det gäller socialförsäkringarna stadigt har minskat sedan slutet av 1980-talet. Om vi symboliserar Sveriges totala BNP under ett år med en hundralapp så spenderade staten för 30 år sedan nästan 7 kr på socialförsäkringarna. 2018 var siffran nere i 4,7/kr/hundralapp.

Regeringen, oavsett färg skulle givetvis som försvar säga att staten i absoluta tal spenderar mycket större belopp idag än 1989. Det är visserligen sant men ambitionsnivån måste mätas utifrån hur mycket pengar som spenderas av de befintliga resurserna, ytterst hur stor Sveriges BNP är och i andra hand hur mycket skatt vi ska betala och hur de skattepengarna ska fördelas. Det spelar ingen roll vad Magdalena Andersson, Anders Borg, riksbankschefen eller någon annan person med stor ekonomisk makt säger – den faktiska ambitionsnivån har sänkts, mindre del av BNP spenderas idag på ekonomiskt stöd till sjukskrivna människor och olika stöd till personer med funktionsvariationer än i slutet av 1980-talet.

Vi ser alltså en kraftig sänkning i ambitionsnivån. Det blir extra tydligt när vi granskar utgiftskurvan i diagrammet (se länk nedan) som är uppdelad i följande utgiftsposter:¨

·       Sjukdom och Funktionsnedsättning

·       Familjer och barn

·       Annan utbetalning

Allt mindre resurser satsas på socialförsäkringar

Det är mycket tydligt att den i särklass största minskningen har skett inom kategorin sjukdom och Funktionsnedsättning. När det gäller övriga utgiftsposter är skillnaden på sin höjd marginell.

Det är med den bakgrunden vi måste se alla besparingar inom assistansen - den är en del av generell sänkning på ambitionsnivån inom socialpolitiken allmänt och funkisområdet i synnerhet.  Detta är HELT OFÖRENLIGT med Funktionsrättskonventionen som uttryckligen förbjuder besparingar om det inte råder akut ekonomisk kris men de besparingarna får i så fall endast vara temporära.

Min följdfråga blir – varför har så stora besparingar skett inom funkisområdet och sjuka människor? Varför har våra grupper fått ta den i särklass största smällen när staten sänkt ambitionerna när det gäller de stöd som Försäkringskassan ansvarar för? Det går inte bara att skylla på skattesänkningar för det finns ingenting som ens närmar sig en rättvis fördelning mellan de olika grupperna. Funkisar och sjukskrivna är de som ska ta smällen när staten tycker att välfärden ”kostar för mycket”. Ingen finansminister vare sig socialdemokrat eller allianspolitiker skulle naturligtvis medge detta men faktum är att både Anders Borg och Magdalena Andersson i mer eller mindre dåligt kodade budskap sagt att sjuka och personer med funktionsvariationer kostar för mycket och har det för bra.

I Anders Borgs fall handlade det om att trumpeta ut ett budskap om ”jobb vs bidragslinjen” där det måste bli mer lönsamt att arbete. Morötterna för detta är sänkta inkomstskatter i form av jobbskatteavdrag och sänkta bidrag för personer som inte kan försörja sig själva. Att många faktiskt inte kan jobba av orsaker vi inte rår över kom helt i skymundan när mantrat om jobb vs bidragslinjen skulle hamras in i befolkningen. Underförstått – dessa grupper har det för bra! Glöm inte bort att även Maria Larsson gärna pratade om fusk och kostnader inom assistansen om än inte med samma intensitet som Åsa Regnér.

När staten fick stora oväntade utgifter i samband med att drygt 160 000 desperata flyktingar tog sig till Sverige 2015 pekade Magdalena Andersson på ett obehagligt sätt ut assistansanvändare och sjukskrivna som prioriterade besparingsområden. Resultatet vet vi nu. Det är svårare än någonsin att bli beviljad assistansersättning eller sjukpenning. Alltså för några de grupper som behöver mest stöd från samhället verkar det i när 2010-talet går mot sitt slut inte spela någon större roll vem som styr landet, vi kostar för mycket, punkt.

Svaret från mig att vi hamnat här är att det finns många delförklaringar. Det handlar delvis om utsatta grupper med små ekonomiska resurser, unkna attityder mot oss, cyniska partipolitiska överväganden och ökat förakt i samhället för ”svaghet”, d v s personer som är beroende av stöd från samhället. Följden blir mindre solidaritet med utsatta grupper.

 När det gäller den sistnämnda blir det allt mer uppenbart att globala krafter med enorma resurser som vill driva hela västvärlden i starkt auktoritär och antitolerant riktning har mycket stort inflytande bakom kulisserna. Jag läser mycket om detta och det är mycket tydligt att det runt om i världen finns mycket starka band mellan aggressiv höger nationalism, kristna extremister och djupt förakt för ”svaghet” och fattigdom.