Vad är det för samhälle vi håller på att skapa?

Vi svenskar är i regel stolta över det välfärdssamhälle som byggdes upp efter andra världskriget fram till sekelskiftet, den sista riktigt stora välfärdsreformen var införandet av rättighetslagen LSS och den personliga assistansen 1994. Efter det har det mesta gått bakåt med välfärden, mest uppenbart är det inom stödet till funkisar och personer med allvarliga sjukdomar som kräver långtidssjukskrivningar. Det gradvisa förfallet blir också väldigt tydligt inom de delar av välfärden som kommunerna ansvarar för – förutom 8 av 10 LSS insatser, bland annat äldreomsorgen och skolan.

När vi pratar om förfallet för assistansen glömmer vi ofta bort att alla missförhållanden som uppdagas i kommunerna är ett symptom på samma sak – samhället har sänkt sina ambitioner inom välfärden. Jag stödjer till 100 % vår generella välfärdsmodell därför är alla problem för sjukskrivna, i själva sjukvården, äldreomsorgen lika allvarliga som nedmonteringen av assistansen och övriga LSS. Inom ramen för den generella välfärden måste det samtidigt finnas utrymme för stora satsningar på mindre utsatta grupper som vi med behov av personlig assistans – annars har vi ändå ingen riktig generell välfärd.

De höga skatterna i Sverige är nödvändiga för att finansiera den generella välfärden men ju sämre välfärden fungerar desto större kommer missnöjet med höga skatter att bli. Viljan att betala står alltid i proportion till vad man får tillbaka. En allt sämre fungerande välfärd urholkar därför viljan att betala skatt och då raseras hela fundamentet för den svenska välfärdsmodellen. Jag vågar påstå att den generella välfärden faktiskt är en förutsättning för en väl fungerande välfärd även för minoriteter med låt oss kalla det ”större behov än medelsvenssons”. I annat fall ställs olika behov mot varandra på ett sätt som samhället helt enkelt inte mår bra av.

I förra blogginlägget kunde vi se hur samhällets ambitioner sedan 1980-talet sänkts när det gäller socialförsäkringarna som FK ansvarar för. Och att det, var än regeringen eller opposition säger så är det ett obestridligt faktum att de i särklass största besparingarna har skett på funkisar och sjukskrivna personer. Några av de grupper som behöver mest stöd från samhället är de som får ta smällen när staten tycker att välfärden ”kostar för mycket”. Det är en utveckling som måste stoppas och leder tillbaka till frågan i rubriken:

Vilket samhälle håller vi på att skapa? Utan att överdriva är mitt svar att vi definitivt är på väg mot ett allt hårdare samhälle där utsatta grupper allt mer ses som en belastning, där olika utsatta gruppers behov i allt större utsträckning sätts emot varandra.

Nyligen presenterades en studie från Växjö universitet visade att den pågående besparingspolitiken drabbar personer med stora behov av stöd och hjälp. Det står bland annat:

De socialpolitiska mål om goda livsvillkor som finns i lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, förändras när besparingsmål påverkar utredningsarbetet.

Den politiska målsättningen för funktionshindrade sedan 50 år, om delaktighet på lika villkor, byts i praktiken ut mot ekonomiska mål. Det får allvarliga konsekvenser för personer med omfattande funktionsnedsättningar, som riskerar att exkluderas från delaktighet i samhällslivet.

Besluten sätts överlag inte de förhållanden som rör den enskilde i relation till intentionen i lagen. Vägledande argument används som styrande riktlinjer av handläggarna. Slutsatsen av studien blir att de socialpolitiska målen i LSS om goda livsvillkor nu förändras genom en utredningspraktik som istället har ekonomiska besparingsmål som förtecken.

Ulrika Jerksteg- Berggren, docent i socialt arbete

Besparingarna får allvarliga konsekvenser

Studien talar alltså klarspråk, en inkluderande syn på oss har ersatts av ekonomiska mål. Det är inte behoven som styr rättighetslagen LSS längre, det är budgeten. Vi kostar för mycket!

Hade assistansreformen fungerat som det var tänkt hade inte personer som undertecknad med tusentals människor i samma livssituation + ännu fler anhöriga varit livrädda för Försäkringskassan. Vi hade sett myndigheten som garanten för ett kunna leva som andra med fullt självbestämmande, vi hade inte varit minsta rädda för tvåårsomprövningarna om de bara varit avstämningar av läget. I skrivande stund är emellertid läget helt annorlunda. Heja Olika har intervjuat en rad personer som antingen är livrädda för att förlora assistansen eller lika rädda för att söka den med vetskapen att sannolikheten att bli beviljad PA är minimal. D v s förtroendet för att staten ska leverera det stöd vi enligt lagen har rätt till håller på att urholkas på ett förödande sätt.

Fortsätter den nuvarande utvecklingen kommer det finnas två stora förlorare, dels vi som är beroende av att välfärden fungerar som det var tänkt och dels samhället i stort som kommer att skärma sig allt mer från de fina ideal som är inskrivna i Regeringsformen, LSS med mera om allas lika värde. Vinnare kommer däremot att vara starka högernationalistiska och rasistiska krafter som alltid får mycket näring när inte samhället fungerar för den absoluta majoriteten av befolkningen. Det gällde i 30-talets Tyskland, det gäller i dagens USA där kristna extremister, i praktiken fascister med band till vit-makt rörelsen har fått allt starkare stöd och det gäller i övriga västvärlden med inklusive Sverige. Och vad det betyder för minoriteter vet vi, det visar historien på ett förskräckande sätt.