Tillämpningen av assistansreformen är mycket långt långt ifrån FN-s syn på vad som är personlig assistans

Alla som aktivt jobbar för att försvara rätten till personlig assistans känner till artikel 19 i Funktionsrättskonventionen. De allmänna kommentarerna till de olika artiklarna i konventionen är inte lika kända men är oerhört viktiga då de innehåller viktiga förtydliganden. I kommentarerna till artikel 19 beskrivs bland annat kriterierna för vad som är personlig assistans, att alla delmoment måste ingå i behovsbedömningen och vad som kännetecknar institutioner eller institutionsliknande förhållanden. Tillämpningen av assistansreformen har skärmat sig mycket långt från FN-s kriterier med allt mer institutionsliknande tankegångar i myndighetsutövningen.

Funktionsrättskonventionen artikel 19 handlar om rätten till ett självständigt liv, personlig assistans och Full delaktighet i samhället. De allmänna kommentarerna till i artikel 19 (engelsk beteckning General comment on living independently and being included in the community) beskriver noggrant vad som krävs för att artikel 19 ska förverkligas. I dag är tyvärr tillämpningen av LSS olika insatser mycket långt från att uppfylla artikel 19 och allra tydligast tycker jag det är i tillämpningen av assistansreformen.

Hur illa är situationen i Sverige idag?  För att få en rättvis bild måste vi utgå ifrån hur FN definierar självständigt liv i de allmänna kommentarerna. Ett självständigt liv enligt FN handlar enkelt uttryckt om att ha fullt självbestämmande över alla aspekter i vardagen. Rätten till ett självständigt liv är en mänsklig rättighet eftersom det omfattar hela mänskligheten. För att förverkliga ett självständigt liv ska vi ha rätt till personlig assistans. FN slår också fast att enbart personlig assistans inte räcker för att förverkliga ett självständigt liv. Det krävs också att samhället görs tillgängligt i alla avseenden, att vi har åtminstone hyfsad ekonomisk standard med mera.

 Ingen ska heller nekas rätten till ett självständigt liv p.g.a. diagnos, hjälpbehovets omfattning med mera. I de allmänna kommentarerna framgår t.ex. på sid 6 att personer med utvecklingsstörning (använder den benämning FUB använder) är särskilt utsatta. Runt om i världen anses det vara en självklarhet att berörda personer hänvisas till institutioner utan möjligheter till självständigt liv. FN slår tydligt fast att denna syn på personer med utvecklingsstörningar är oförenliga med artikel 19. Kriterierna för vad som krävs för att insatsen ska kallas personlig assistans fastställer FN på sid 5 i de allmänna kommentarerna. På sid 2-3 räknas också en lång rad exempel på vad som kännetecknar institutioner eller åtminstone institutionsliknande miljöer. Ett av dessa kriterier är ett tydligt ovanifrån/vi vet vad som är bäst för dig perspektiv.

FN betonar alltså starkt att ett självständigt liv inte handlar om vård, välgörenhet eller att vissa grupper ska exkluderas p.g.a. fel diagnos eller att hen ”kostar för mycket”. Det som räknas är de faktiska behoven av hjälp och stöd för att förverkliga ett självständigt liv. Trots att Funktionsrättskonventionen är ratificerad i Sverige sedan ett decennium ser vi alltmer fokus på diagnoser istället för faktiska behov. Gång på gång ifrågasätts vad som är goda levnadsvillkor, vad assistansen ska få användas till, vem vi ska få anställa som personliga assistenter o s v. Allt detta är helt oförenligt med hur FN definierar vad personlig assistans är.  Här är också viktigt och påpeka att enligt FN-s definition på institutioner uppstår institutionsliknande förhållanden så fort kriterierna för ett självständigt liv inte uppfylls. Även personlig assistans som inte uppfyller kriterierna på sid 5 i de allmänna kommentarerna innebär att berörda personer hamnar i en institutionsliknande miljö.

 Alla dessa ifrågasättande och märkliga tillämpningar sker trots att FN-s kriterier för vad som är ett självständigt liv är allt annat än luddiga. Hela tankesättet från staten och kommunerna hur vi har rätt att leva har alltmer antagit ett ”ovanifrån/vi vet vad som är bäst perspektiv”,     d v s samma synsätt som dominerade före LSS tid och som är oförenligt med rätten till ett självständigt liv och personlig assistans enligt FN.

Hur ovanifrån perspektivet idag kan gestalta sig visar sig tydligt när vi läser om Jonas Frankssons livssituation när hemkommunen nu vill införa mycket starka begränsningar i Jonas möjligheter att leva ett självständigt liv. I korta drag handlar det om att kommunen vill skära ner antalet beviljade timmar med ca 50 % och endast bevilja symboliska en timme/vecka för att Jonas ska kunna sköta sitt jobb för STIL. Kommunen vill också bestämma vilket färdsätt som ska användas vid arbetsresor. Ovanför/ vi vet som är bäst för dig perspektivet är mycket tydligt.

Det Jonas hemkommun ägnar sig åt har ingenting att göra med artikel 19 och de allmänna kommentarerna. Kriterierna för personlig assistans är inte ens i närheten av att uppfyllas om kommunens beslut förverkligas.

Det finns troligen tusentals liknande fall runt om i landet som inte uppmärksammas, alla har det gemensamt att de som bedömer hjälp/servicebehoven (gäller både Försäkringskassan och de flesta kommunerna) inte är det minsta intresserade av de verkliga behoven utan istället ger sig tolkningsföreträde vad som är goda levnadsvillkor där riktlinjerna i praktiken handlar om skäliga levnadsvillkor som i Socialtjänstlagen, inte goda levnadsvillkor enligt LSS. Resultatet för de som drabbas är institutionsliknande livssituationer – allt enligt FN-s egna definitioner.

Frågan som tyvärr måste ställas är följande. Om vi utgår från FN-s kriterier för vad som är personlig assistans och jämför med kriterierna idag för att bli beviljad statlig assistansersättning och behovsbedömningarna – har en enda person idag personlig assistans så som insatsen och rätten till den definieras av FN? Ser vi till själva behovsbedömningen blir mitt svar nej. Bland annat därför att FN är mycket tydlig med att hela hjälpbehovet ska bedömas. Det finns vidare inte utrymme för åldersbegränsningar, ”integritetsnära hjälpbehov” eller avgränsningar att vissa kategorier med funktionsvariationer inte har rätt till ett självständigt liv med hjälp av personlig assistans.

I en uppdaterad LSS lag måste det mycket tydligt framgå att hela hjälpbehoven ska bedömas, 65 årsgränsen för att kunna bli beviljad assistansersättning stryks och personer med alla kategorier av funktionsvariationer (fysiska, psykiska, intellektuella) har rätt till insatsen personlig assistans. Det betyder också att den nuvarande personkretsindelningen (LSS § 1) måste ändras där två av tre personkretsar är baserad på diagnoser.