Fremia som är Sveriges största arbetsgivareorganisation för assistansanordnare har tillsammans med kooperativet JAG och opinionsinstitutet Verian (tidigare Sifo) gjort en undersökning för att kartlägga Sveriges befolkning inställning till personlig assistans. Drygt 2000 personer har intervjuats av Verian. På det stora hela visar undersökningen att det finns brett stöd för assistansreformen hos svenska befolkningen. Några viktiga punkter:
- 90 procent anser i stor utsträckning att personlig assistans är viktigt för att personer med funktionsnedsättning ska kunna leva ett självständigt liv.
- 88 procent anser att insatsen är avgörande för möjligheten att kunna bo kvar i sitt eget hem.
- 65 procent upplever att människor med omfattande behov inte alltid får den assistans de faktiskt behöver för att leva som andra.
Dessutom tror 70 procent av svenskarna tror att vem som helst kan hamna i en situation där personlig assistans blir nödvändig. Det är viktigt, en klar majoritet tror alltså att vem som helst kan hamna i situationer där livet kräver personlig assistans.
Fremia
kommenterar vidare:
Vår
undersökning visar ett mycket starkt stöd för personlig assistans och
människors rätt till självbestämmande och ett självständigt liv. När så många
också ser att insatsen inte alltid räcker till måste politiken ta ansvar för en
långsiktigt hållbar personlig assistans
Själv
är jag inte överraskad av de positiva resultaten. Välfärdsstaten som en viktig
del av samhället har ett mycket starkt stöd hos befolkningen på båda sidor
blockgränsen. Inget riksdagsparti kan gå till val på att montera ner det mesta
– det är ”politiskt självmord”. Visst finns det skillnader i ambitionsnivå
mellan höger och vänster, det är sant. Men det absolut fundamentala är faktiskt
såväl röda som blåa partier överens om – välfärdsstaten finansierar vi
gemensamt via skatter. Konflikterna handlar istället primärt om storleken på
ersättningar (jobb vs bidragslinjen) och hur mycket eller lite av välfärden som
ska utföras av privata aktörer.
Hur
ser då svenskarna på kriminalitet och fusk i assistansbranschen? Här finns en
tydlig skillnad mellan vänster och högerväljare.
- 70 procent av Tidöväljarna anser att det förekommer
mycket fusk och missbruk inom assistansen, jämfört med 38 procent
av oppositionsväljarna.
- 64 procent av oppositionsväljarna vill se ökade utgifter till assistans, medan enbart 37 procent av Tidöväljarna vill satsa mer resurser.
Högerväljare
oroar sig alltså mer för omfattningen av kriminalitet än vänstersinnade väljare
och är mindre benägna att vilja tillföra mer pengar. Även det tycker jag är
väntat resultat. Överlag brukar acceptansen för ”svinn” i välfärdsstaten och i
synnerhet då kriminalitet i välfärden vara betydligt mindre till höger än
vänster. Så att det även gäller personlig assistans förvånar inte.
Rapporten
är omfattande men ska vi sammanfatta resultaten tycker jag det är positiva
siffror för vår del. Jag oroar mig inte alls för att det i den här valrörelsen
eller nästa kommer skarpa förslag om att avveckla frihetsreformen i sin helhet.
Det fungerar helt enkelt inte i Sverige, inte för partier som har
regeringsambitioner i alla fall (vilket alla större partier har) Fast vi som
följer utvecklingen av assistansreformen vet ju att, oavsett stöd från
befolkningen - det går att de facto demolera ursprungliga intentionerna utan
att ens ändra i den befintliga lagtexten. Eller, i högsta grad aktuellt nu.
Svälta ut frihetsreformen genom att inte finansiera den. Underfinansieringen
på gått nu i ett decennium med både röda och blåa regeringar.
Och
situationen för anordnarna börjar bli kritisk vilket jag verkligen fick
bekräftat vid Fremias assistansdagar i våras. Anordnarna vill inte ha fler
utredningar. De behöver högre ersättning från staten NU!
Assistanskoll sammanfattar rapporten
* Snart är det riksdagsval och det är dags att kort sammanfatta 4 år med Tidö regering och Ulf Kristersson som statsminister och ytterst ansvarig för assistansreformen.
Efter åtta
med S-MP regeringen och en assistansreform på gränsen till kollaps hösten 2017
märkte jag att det hos många i olika Facebook grupper fanns en stor optimism om
förbättringar med ny regering. För egen del var mina förhoppningar mycket
låga vad gäller assistansreformen. Varför har jag bloggat om flera gånger
men kortfattat - det fanns inga uttalande från vare sig Ulf Kristersson eller
skrivelse Tidöavtalet som ens antydde en radikal förändring. Men hur blev
utfallet i verkligheten? Ser vi enbart till mina mycket låga förväntningar är
det en ok insats från regeringen. Ungefär som jag väntade mig.
Däremot, ser vi till det som faktiskt
behöver göras blir betyget en solklar 1-a på en femgradig skala. Jag ser
ingen verklig vilja att ta tag i behovsbedömningarna – finns efter mycket kritik
till slut en utredning som kommer dröja till 2028(!) med högst osäkert innehåll
och förstatligandet är flyttat (troligen p g a ekonomiska skäl) till en
troligen obestämd framtid. Det riktigt stora sorgebarnet är ändå schablonersättningen
som nu är så vanskött att hela reformens existens återigen är hotad - nu pg a
brist på pengar. Trodde faktiskt trots allt länge att det skulle bli en
indexering men av det blev ingenting. Däremot desto mer ilska och frustration
hos både undertecknad och hela funktionsrättsrörelsen.
S Mp
regeringen sjösatte visserligen efter massor med berättigad kritik och
totalkrisen 2016–2017 förändringar genom det som kallades stärkt personlig
assistans. På papperet var det faktiskt avsevärda steg i rätt riktning men
slutresultatet är tyvärr mycket magert. Grundläggande orsaken menar jag är att
reformerna (som beräknades ge ca 2000 personer statlig assistansersättning)
inte gick till botten med en reformens grundläggande problem -
BEHOVSBEDÖMNINGARNA.
Tidö
regeringen har nu haft fyra år på sig att fixa behovsbedömningarna men inget
konkret hände under mandatperioden som ändrar förutsättningarna för behovsbedömningar
på riktigt vilket cementerar mitt bottenbetyg.
Oavsett
vem som vinner valet får vi i bästa fall nya behovsbedömningar 2029
(remisstider beredningar mm kommer dra ut på tiden). Vad gäller schablonersättningen
måste kravet från oss vara absolut. Assistansersättningen ska indexeras och
det så fort som möjligt, punkt!
Reformens
framtid som vi känner den står på spel utan kraftig höjd schablonersättning!
