En positiv nyhet men det finns ingen anledning alls att jubla än

I tider när negativa nyheter avlöser varandra och assistansreformens framtid hänger på en skör tråd kom det faktiskt i måndags eftermiddag en nyhet som pekar i positiv riktning. Regeringen säger sig nu vara villiga att ändra LSS.  Det är ett positivt tecken men än är det emellertid på tok för tidigt att jubla. Vi kämpar mot en regering som i åratal ljugit friskt om assistansreformen och vi som är beroende av den. Fram tills nu har regeringen inte visat någon intresse för att ändra lagen.

Varför säger de sig nu vara villiga att ändra lagen? Det är knappast för att regeringen plötsligt bytt fot och ser vår frihetsreform som en prioriterad budgetpost. I så fall hade regeringen reagerat för länge sedan (redan 2015 när domen om det femte grundläggande behovet kom) och föreslagit lagändringar. Sveriges Socialdemokratiska arbetarparti ser sig som det självklara partiet att leda vårt land. Dessutom anser Socialdemokraterna att det är partiet nummer 1 som värnar utsatta grupper, välfärdspartiet nummer 1. 

Nästa år är det riksdagsval och valstrategerna på Sveavägen 68 insåg givetvis att situationen höll på att bli ohållbar när t.om Försäkringskassan varnade regeringen för konsekvenserna. Stefan Lövén skulle ju sakna all trovärdighet i debatterna mot Ulf Kristersson inför valet om han anklagade den historiske ”ärkefienden” Moderaterna för att vilja försämra för sjuka och arbetslösa när han som ytterst ansvarig nyligen i praktiken avskaffat assistansreformen…

Med tanke på kommande valrörelse och massiva protester från vår sida hade regeringen därför inget annat val än att backa. Tänk här också på att beskedet om lagändringar kom nästan fem månader efter själva domslutet. Och det tog över en vecka från Försäkringskassans rättsliga ställningstagande och brev till regeringen samt mycket stora protester innan regeringen tog ett riktigt initiativ. Nej, inställningen till vår rättighetslag har knappast genomgått en förvandling till det bättre.

Hur ska vi agera framöver? Jag tycker vi ska fortsätta att jobba på som om ingenting hänt i Rosenbad. Hittills har ingenting skett mer än att regeringen meddelat att man ska snabbutreda förslag på lagändringar som ska vara klara till julen. Hur de kommer att se ut vet vi inte. Rimligen kommer man göra ändringar som undanröjer effekterna från domen i somras. Åsa Regnér säger också att ”vi ska  även se över effekterna från de andra HFD domarna (2009,2012, 2015) Ett så positivt utfall tror jag är under förutsättning att vi verkligen ligger på, vi får absolut inte luta oss tillbaka. I Gör vi det kommer alltihop att rinna ut i sanden och assistansreformen enligt Bengt Westerbergs intentioner förpassas till historien.

Att upphäva domen från i somras ser jag som en brandkårsutryckning för att undanröja den mest akuta krisen. Jag pratade med Ifa igår om de mest akuta lagändringarna. Naturligtvis måste det med all tydlighet framgå att assistans ska beviljas både för väntetid - beredskap och transporter. Assistans vid transport ska givetvis beviljas oavsett vilket färdmedel vi använder – egen bil, färdtjänst, tåg, flyg, båt… Läget kommer fortfarande att vara mycket allvarligt efter att domen i somras upphävts. Fortfarande kommer ingen assistans att beviljas för egenvård, av och på med ytterkläder kommer fortfarande inte att vara ett grundläggande behov o s v.

Återupprätta assistansreformens intentioner, hur ska vi definiera det? En rimlig utgångspunkt måste vara att även domarna från 2009, 2012 och 2015 upphävs. Vi ska inte nöja oss med mindre. D v s tillämpningen måste tillbaka till hur det såg ut innan domarna i HFD trädde i kraft. Sen finns det också en sak som knappast nämnts än hos oss.  Regeringen tycker fortfarande personlig assistans är för dyrt, FK har besparingskrav från regeringen och så länge de består går inte våra rättigheter säkra vad som än står i en omarbetad LSS lag. Kreativiteten är ju tyvärr mycket stor när det gäller att tänja, vända och bända på lagtexten för att hitta mycket tveksamma kryphål till vår nackdel.

Det finns också ett akut problem på kort sikt som måste lösas – hur ska alla de personer skyddas som riskerar att få nya beslut från FK innan lagändringarna träder i kraft? Enligt regeringen någon gång till våren. Försent säger Lars Ohly – ordförande i Funktionsrätt Sverige och det är bara att instämma.  Anna Barsk Holmbom försöker i sin blogg tona ner oron och tror att max 1000 personer drabbas om lagändringen träder i kraft 1 april 2018. I min värld är det fortfarande 1000 personer för mycket.

 Gång på gång ser man krav på att regeringen ska kräva nödstopp på omprövningsbeslut från FK. Tanken är sympatisk men knappast genomförbar med tanke på förbudet mot ministerstyre, d v s att regeringen inte ska lägga sig i myndigheternas dagliga arbete. Regleringsbreven till FK som i praktiken ger order att sänka antalet beviljade timmar, var inte det ministerstyre undrar många? Själv tycker jag definitivt det men det hjälper inte oss i en ganska hopplös kamp för nödstopp. Man kan tycka att en välvilligt ställd Försäkringskassa självmant skulle skjuta upp beslut tills lagändringarna förhoppningsvis är på plats. Sådana tankar tror jag inte myndighetens ledning har. Jag vet ärligt talat inte om Ann-Marie Begler som generaldirektör själv har befogenhet och beordra att tillfälligt avbryta alla omprövningsbeslut. Samma sak att ge direktiv att alla personer som befinner sig i omprövningar ska få behålla antalet beviljade timmar med tanke på att FK själv varnar för konsekvenserna.

Riksdagen har emellertid möjlighet att med kort varsel stifta tillfälliga lagar om viljan finns. Om nu regeringen säger sig ”värna assistansreformen” är det ett utmärkt exempel att visa det genom att omedelbart ta ett sådant initiativ. Stefan Lövén, Magdalena Andersson, Åsa Regnér och Annika Strandhäll kan i alla fall inte hänvisa till att det inte finns riksdagsmajoritet för det.

Kommunerna har det yttersta ansvaret enligt lagen. Om inte riksdagen kan ta beslut om en tillfällig lag borde de ta ett temporärt ansvar för alla som drabbas med riktade bidrag från staten.

* Assistanskoll har också intervjuat Thomas Bull, ett av justitieråden i HFD som var med och fattade beslutet om den ödesdigra domen i somras. Jag har kritiserat domstolen rejält (med all rätt tycker jag) men i en sak måste vi faktiskt ge HFD rätt. Thomas Bull är mycket noga med att påpeka att HFD tog aldrig upp frågan om rätten till assistans under väntetid och beredskap. Och det stämmer till 100 % om man läser domen. Allt handlar om rätten till assistans vid transporter till och från aktiviteter:

– Vårt avgörande hade inte något med väntetider eller beredskapstider att göra, vi har inte uttalat oss om detta. Huruvida sådana perioder skulle kunna anses utgöra del av en kvalificerad hjälpinsats för den enskilde tar HFD således inte ställning till.

Att personlig assistans inte ska beviljas för väntetid eller beredskap är alltså Försäkringskassans egen mycket snäva tolkning av domen. Egentligen berör inte domen väntetid och beredskap överhuvudtaget.

Jag pratar mycket med mina familjemedlemmar om det aktuella läget. Min mamma som studerat juridik menar att sannolikheten att FK inte kommer att bevilja assistans för väntetid  är mycket låg eftersom domen inte alls berör väntetid något HFD tydligt påpekar i intervjun med Assistanskoll. Själv är jag inte lika övertygad vilket ett reportage i Sveriges Radio bekräftar.

Assistanskoll intervjuar Thomas Bull justieråd HFD

Inslag dom domen i Sveriges Radio