Det måste bli stopp på tvåårsomprövningarna!

Jag och tusentals andra personer med statlig assistansersättning är tills vidare räddade. I måndags fick jag det definitiva beskedet att min omprövning är fryst. Nu kommer det vara lugnt åtminstone en bra bit in på 2019 för vi som är ”inne i systemet. LSS utredningen ska presenteras i oktober 2018 (kommer med så gott som 100 % säkerhet få mycket kritik), sen ska det ut på remiss vilket tar en hel del tid.

Assistansreformen befann sig i en akut kris som verkligen hotade dess existens, i sista stund genomförde regeringen ett antal åtgärder som stoppar den akuta krisen – men hjälper inte de som redan förlorat statlig PA eller söker personlig assistans just nu. Många i funktionsrättsrörelsen har gjort ett jättejobb tillsammans visade vi att funktionsrättsrörelsen accepterar inte att assistansreformen  och vår rätt till full delaktighet i samhället monteras ner. Stödet från vänligt sinnade politiker i riksdagen som Emma Henriksson, Bengt Eliasson och Maj Karlsson har varit ovärderligt och de är värda ett stort tack! Några faktorer till tror jag har spelat en stor roll till att regeringen, om än halvhjärtat vidtog åtgärder:

·   Justitierådet Thomas Bull gick ut och kritiserade offentligt FK-s långtgående tolkning av domen och menade bestämt  att HFD tog aldrig upp väntetid överhuvudtaget. Därmed hamnade FK och juristchefen Eva Nordkvist i en nästan omöjlig situation även om hon officiellt fortfarande hävdade att ”vi kunde inte tolka domen på ett annat sätt” än vi gjorde.

·  Kommunerna har garanterat utövat påtryckningar i bakgrunden. Givetvis livrädda för att med kort varsel få ta hand om tusentals personer som förlorat statlig assistansersättning.

·  Vi kan nog också utgå från att domstolsväsendet också agerat som insåg att de ”skulle översvämmas med överklagningar.

Kampen är emellertid långt ifrån över. Effekterna av HFD domen i somras kommer undanröjas av de akuta lagändringarna  men läget kommer även efter att efter de planerade akuta lagändringarna (som väntas träda i kraft under våren 2018) att vara mycket allvarligt. Egenvård enligt FK-s definitioner kommer fortfarande inte ge rätt till assistans, ta av/på ytterkläder kommer fortfarande inte att vara ett grundläggande behov och det femte grundläggande behovet, ingående kunskap om brukaren kommer fortfarande (efter dom i HFD 2015) att i princip bara omfatta personer med intellektuella funktionsvariationer.

Utöver det visade Åsa Regner under presskonferensen förra veckan inga som helst tecken ´på att vilja släppa fokus på kostnaden för rätten till full delaktighet i samhället. Några planer på att ändra direktiven till LSS utredningen finns inte heller. Regeringen har alltså inte ändrat grundinställning till vår frihetsreform. Så länge inte direktiven till LSS utredningen skrivs om kvarstår det faktum att regeringens mål är att sänka notan för PA.

Jag har skrivit mycket om lagändringar tidigare och det finns mycket mer att ta upp. En sak som jag verkligen brinner för nu är att en gång för alla ta bort tvåårsomprövningarna för oss som har livslånga hjälp och stödbehov. En kvalificerad gissning är att åtminstone 75-80 % av alla personer som är beviljade assistansersättning har livslånga hjälpbehov. Det är fullständigt absurt att alla personer med CP-skador, diverse muskel och skelettsjukdomar, olika intellektuella funktionsvariationer etcetera riskerar att förlora rätten till PA vartannat år, trots att hjälpbehoven aldrig kommer minska, i många fall istället öka allteftersom åren går.

Tvåårsomprövningarna är inskrivna i Socialförsäkringsbalken kapitel 51 § 12 men lagtexten har ingenting att göra med hur omprövningarna tillämpas i praktiken:

 Rätten till assistansersättning ska omprövas sedan två år förflutit från senaste prövningen och vid väsentligt ändrade förhållanden.

Lämnas assistansersättning till en försäkrad som har fyllt 65 år får omprövning ske endast vid väsentligt ändrade förhållanden.

Här framgår att omprövningar verkligen ska ske samt om förhållanden ändras. Men det står ingenting om att FK  ska vända ut och in på våra liv vartannat år med enda syfte att minska eller helt strypa assistansersättningen. Mycket skulle faktiskt vara vunnet med en mycket enkel ändring i denna viktiga paragraf:

För alla assistansberättigade med dokumenterat livslånga hjälpbehov ska endast avstämningar av läget göras vartannat år. Inga minskningar i antalet beviljade timmar får göras vid en sådan avstämning.

Faktum är att det i en väl fungerande assistansreform faktiskt hade räckt med att FK gör ett ställningstagande – vi går tillbaka till de rutiner vi hade fram till 2011-2012 då omprövningarna faktiskt bara var avstämningar av läget (FK var dessutom allt annat än strikta med tvåårsintervallen). De gamla omprövningarna/avstämningarna var inget problem för mig. Ser vi tillbaka på historien hur tvåårsomprövningarna utvecklat sig råder det emellertid ingen tvekan att det krävs ett mycket starkare skydd än ett ställningstagande från FK. § 12 måste omformuleras markant. I realiteten räcker det inte med den formulering jag skissat på ovan – här måste även finnas ett starkt skydd mot att nya prejudicerande domar inte på något sätt ska påverka rätten till assistans vid avstämningar. Det allra säkraste är antagligen att för den stora majoriteten assistansberättigade där hjälpbehoven aldrig kommer att minska inte ska behöva genomgå avstämningar heller. Beslutet om rätten till assistansersättning gäller livet ut, punkt!

Förra veckan var jag med om assistansanvändares motsvarighet till en nära döden upplevelse. Ingen med stora hjälpbehov ska behöva hamna i en sådan situation. Jag accepterar aldrig dessa ”omprövningar” vars enda syfte är att försöka få ner de grundläggande behoven under 20 timmar/vecka får fortsätta även efter omfattande lagändringar.

* 21 november lyssnade jag också på riksdagsdebatten om personlig assistans. Sammanfattar kort vad de olika aktörerna framförde.

Regeringen tycker den gör tillräckligt vilket i praktiken är långt ifrån tillräckligt för att återupprätta intentionerna. Socialdemokraternas regeringskollega Miljöpartiet visar (liksom i tidigare riksdagsdebatter) upp en förfärande passivitet, uppenbart livrädda för att stöta sig med regeringens besparingspolitik. Fortfarande inga signaler från regeringen att ändra direktiven till LSS utredningen.

På allianssidan + Vänsterpartiet råder enighet om att reformens intentioner har urholkats totalt. Här råder även enighet om att lagändringar behövs. Moderaterna är uppenbart det Alliansparti som ligger närmast regeringen i synen på assistansreformen. Även M anser emellertid att dagens situation är oacceptabel men vill gå fram i långsammare takt än allianskollegorna. Ett udda samarbete mellan Alliansen och Vänsterpartiet verkar dock avlägset.

Sammantaget tycker jag det finns förutsättningar för att assistansreformen ska kunna bli en valfråga. Det är emellertid vårt, d v s funktionsrättsrörelsens ansvar att se till att det blir så genom att agera blåslampa.