Vi är rättslösa!

Jag väntar fortfarande på besked från min omprövning. Känner jag oro? Ja, det gör jag verkligen. Det som borde ha varit en formalitet har utvecklats till en mardröm, en mardröm som blir ännu plågsammare efter beskeden från FK angående deras syn på domen från HFD i somras. Det värsta är den totala ovissheten, jag har inte en aning om vad jag får för beslut. Det kan bli allt från helt indragen assistans till endast mindre försämringar, jag vet ingenting.

Det sägs att alla är lika inför lagen. Det är inte det minsta sant. Vi som är helt beroende av samhället är helt utlämnade till en likgiltig regerings välvilja (som är ytterst ansvarig, ingen enkel handläggare) samt HFD-s och FK-s nycker. Vi kan inte ställa vare sig regeringen (åtminstone mycket, mycket svårt) eller HFD till svars och vi har ingen möjlighet att få FK-s tolkning av HFD-s minst sagt märkliga domar överprövade.

 FK har (på regeringens order) med god hjälp av HFD gett sig själva makt att bestämma hur mycket hjälp vi behöver inte efter behov utan vad regeringen anser är ”acceptabel kostnad” för vår rätt till full delaktighet i samhället vilken regeringen helst vill att ”någon annan” finansierar. Vi må ha familjer, barn, jobba, studera ha framtidsdrömmar men det spelar ingen roll. Med ett enda beslut kan staten via FK dra undan matten för oss och indirekt säga – vi har total makt över era liv, allt ni önskar göra av era liv är helt och hållet upp till om vi anser det är rimligt.

Med den nya domen och tillämpningen från FK är vår frihetsreform nära kollaps. Varför tycks det vara så kontroversiellt att vi ska kunna leva som andra?

Ja, vi är sannerligen rättslösa

Det handlar inte bara om mina egna bekymmer med omprövningen, det handlar om alla som är i samma situation och alla som om olyckan är framme kan behöva samma hjälp i morgon. Och det handlar ytterst om vilket samhälle vi vill ha. Vill vi ha ett mjukt och humanistiskt samhälle med empati och förståelse för den som behöver hjälp från samhället. Ett samhälle där det är en självklarhet att även personer med hjälpbehov ska ha rätt till full delaktighet i samhället. Eller ska vi ha ett kallt och hårt samhälle med en nästan quasi fascistisk människosyn mot personer som behöver mycket stöd från samhället, där vi bara ses som allt för tung budgetpost utan rätt att delta i samhällslivet på lika villkor?

 Detta är inget samhälle jag vill ha i alla fall. Ingen som säger sig värna alla människors lika värde kan omöjligt acceptera ett sådant samhälle. Ändå är det just det som håller på att ske i vårt land. Det råder en djup, djup lågkonjunktur för alla som behöver hjälp från samhället. Den nu akuta krisen för assistansreformen är bara ett av många exempel på detta.

* Undertecknad döljer dagligen följer debatten på facebook märker att det verkligen jäser ute i landet, vi är alla, oavsett partibok ursinniga på regeringens cyniska, otäcka politik mot vi som behöver assistans. Det är på alla sätt totalt ovärdigt både vårt land och en skamfläck för en regering som säger sig vilja bygga ”ett Sverige för alla”. Nya facebook grupper startas i rask takt och nu har det även lanserats ett nytt parti – Assistanspartiet. Givetvis förstår jag frustrationen och ilskan bakom initiativet men jag tror inte det är rätt väg att gå. Enfrågepartier är inte lösningen på assistanskrisen. Bristerna till trots är ändå bättre att verka inom det befintliga partiväsendet.

Vad som däremot behövs från vår sida är en akut, låt oss kalla det kriskommission där alla viktiga aktörer i funktionsrättsrörelsen är representerade. Den bör ledas av Funktionsrätt Sverige och ska arbeta ihop en plan på hur assistansen och LSS ska räddas. Gäller allt från opinionsarbete, krav på lagändringar, behovsbedömningar och ställningstagande för huvudmannaskap mm.

Tydligen verkar ett samarbete vara på väg nu vilket verkligen är välkommet. Funktionsrätt Sverige, DHR och Lika Unika Federationen har haft inledande samtal – Ifa, IL-Kooperativen, RBU, Neuro m.fl. måste också vara självklara medlemmar. Vi fixar inte det här utan samarbete mellan alla tunga aktörer i funktionsrättsrörelsen.

Kampen om assistansreformens framtid måste bli en valfråga. Den här regeringen ska bara inte få komma undan det här med att bara hänvisa till utredningar och lögner att de värnar vår rätt till självbestämmande. Det här handlar om ett krig om vårt människovärde.

* Vad är ett "kvalificerat hjälpbehov"? Den termen finns i  målnummer 1206-16 och Försäkringskassans ställningstagande Vad betyder det "? Inte ens F-kassan vet vad det innebär. Det enda som verkar klart är att "dötid" för assistenterna aldrig kan betyda "kvalificerad hjälp". Konsekvenserna är katastrofala för en personlig assistans enligt intentionerna om leva som andra, självbestämmande och goda levnadsvillkor (LSS § 5-7)

Tidigare fanns det "grundläggande behov" och "övriga behov". Nu har HFD själva konstruerat ett nytt begrepp som aldrig använts av FK - kvalificerade hjälpbehov (Ok, står omnämnt på nått ställe i LSS men har ingenting att göra med LSS § 5-7). Utrymmet för godtyckliga tolkningar blir mycket, mycket stort. Och det fjärmar sig totalt från de ursprungliga intentionerna med lagen. Tillämpar FK att hjälpen ska ha en direkt och konkret koppling till ett individuellt behov" innebär det i värsta fall att assistansen förvandlas till punktinsatser. Och då finns den inte längre.