Fruktansvärd ”omprövning” i måndags! Har också på mail fått förnedrande "kompletterande" frågor...

Det blogginlägget kommer vara mycket personligt. Jag skriver vad jag känner i hjärtat och  kommer berätta om en del mycket privata saker som man normalt sett aldrig skulle komma på tanken att skriva om offentligt. Syftet med den här bloggen är emellertid bland annat att även berätta hur mitt liv med personlig assistans är. Därför är det en självklarhet för mig att berätta om hur man blir behandlad av myndighetssverige när man vill kunna leva som andra. Det är berättelser som måste bli offentliga om vi ska få bort avarterna och bli behandlade med värdighet vid omprövningarna. Ofta går det inflation i ordet kränkt men i det här fallet känner jag mig verkligen kränkt.

Måndagen 18 september 2017 var det återigen dags för omprövning av rätten till personlig assistans – det blev en hemsk upplevelse. Innan vi går vidare berättar jag lite bakgrund.

Alla som följer mig på Facebook samt den här bloggen vet att jag har personlig assistans dygnet runt. 2013 gick jag igenom vad jag då kallade ”helvetesundersökningen”. Som för alla andra vändes mitt liv ut och in, inklusive hur ofta och hur lång tid jag tillbringar på toaletten… Det var när det begav sig den mest obehagliga upplevelse jag varit med om (vad gäller rätten till hjälp från svenska staten). Jag hade ändå tur som fick alla timmar jag behövde och en liten tröst var i alla fall att handläggaren sa att vid kommande tvåårsomprövningar inte kommer att bli så omfattande.

Och 2015 stämde det, den omprövningen var mycket mildare, egentligen bara en avstämning som ”på den gamla goda tiden”. Men det har återigen gått åt det sämre hållet och det med besked. Inför hembesöket räknade jag med en hel del frågor men inte att de skulle vända ut och in på mitt liv ännu grundligare än 2013. Det var en två timmar lång mardröm som aldrig ville ta slut. Man kände sig som det var en rättegång som pågick och jag skulle bevisa att jag var oskyldig. Ska här sammanfatta en del av det som utspelade sig i min bostad.

Förflyttningar. Jag behöver hjälp vid samtliga förflyttningar ändå fick jag påpeka det säkert 7-8 gånger. Det blev också en ”premiär” för att visa hur en förflyttning från rullstol till toalettstol går till, dock utan neddragna byxor (vilket jag totalvägrat om de begärt det).

Personlig hygien. Tidsåtgång för toalettbesök och duschning blev mycket noggrant kartlagt.

De s.k. övriga behoven. Vi gick igenom område efter område. Behoven är oförändrade vilket jag upprepade gång på gång. Det räckte givetvis inte, de ville ha en noggrann beskrivning av tidsåtgången av allt  - städning, bäddning, tvättning, matlagning, inköp av mat och kläder, handräckning fritidsaktiviteter av alla slag, engagemanget i föreningslivet etcetera.

Dubbelassistans behöver jag ibland för att kunna resa, delta i konferenser, göra längre utflykter. Är sedan tidigare beviljad dubbelassistans.. Nu kräver de emellertid ett intyg från en arbetsterapeut som beskriver varför jag behöver dubbelassistans. Det var som att få en stenhård högerkrok rätt in i magen. Dessutom fick jag i mailboxen några ”kompletterande frågor” som lyder så här:'

I vilka situationer behövs två assistenter (när du är på semester eller utflykter). Vad gör den ena och vad gör den andra?

Hur går toabesök samt duschhygien till när du inte är hemma?

Behövs 2 personer vid dusch eller toabesök när du inte är hemma? Vad gör den ena och vad gör den andra?

Egentligen vill jag vägra att svara på det men samtidigt inser jag att vill jag ha dubbelassistans måste jag svara på eländet. Mardrömmen fortsätter…

Vilken medelsvensson som helst skulle hålla med om att det är förnedrande att bland annat:

·  Uppge hur många gånger och hur lång tid man går på toa, duschar, klipper naglarna etcetera.

·   Att gång på gång trycka på att jag faktiskt inte kan flytta mig själv från rullstolen.

·  Tvingas uppge exakt hur livet ser ut och dessutom tvingas införskaffa både ett intyg och svara på nya kränkande frågor för att ha möjlighet att få nödvändig dubbelassistans.

Allt detta trots att F-kassan redan VET att jag är rullstolsburen livet ut och de VET REDAN ALLT om hur mina behov ser ut.

Allteftersom förnedringen fortsatte sa jag också följande till handläggaren:

·  Det är verkligen hemskt att behöva svara på allt det här

· Det är ett fundamentalt systemfel när alla som är beviljade PA är livrädda för omprövningar.

Jag blir ursinnig på att höra flosklerna från regeringen och myndighetshåll att ”vi vill göra rättssäkra bedömningar så varje person får rätt antal beviljade timmar”. Jag vägrar kalla det jag gick (och fortfarande går igenom) för en behovsbedömning med målet att ge assistans efter behov! Det enda syftet med ”omprövningen” var och är att vända på varenda sten för att om möjligt kunna minska antalet beviljade timmar! 

Jag vägrar att bli behandlad som en tredjeklassens medborgare. Jag önskar verkligen att hela brukarrörelsen med övrig funkisrörelse som support kunde gå samman och protestera mot häxjakten mot oss. Vi måste visa lite stolthet och verkligen visa att vi inte under några omständigheter accepterar att bli förnedrade för att kunna få rätt att leva som andra. Jag kommer att göra vad jag kan med stenhård kritik i den här bloggen, podinspelningar och dra i de politiska kontakter jag har. Jag har fått nog av denna förnedring och det måste alla andra visa med.

Det är inte handläggaren min vrede riktas mot. Handläggaren var helt OK, inget arrogant bemötande och det märktes att hen inte gillade jobbet. Det är systemet som ska kritiseras:

 F-kassans vidriga ”behovsbedömningsinstrument”, jurister i HFD som fattar förödande beslut utan någon som helst kunskap om vad PA och LSS handlar om och vad som krävs för att lagen ska fungera i praktiken. Och så givetvis en regering som till varje pris vill stoppa den  påstått ”skenande kostnaden” för personlig assistans och av allt att döma ta bort den ur statsbudgeten och flytta notan till kommuner och anhöriga.

Innan ”omprövningen” var jag trots viss oro ändå ganska säker på att få behålla mina timmar, nu känns det mer osäkert. Mindre antal beviljade timmar är ju det regeringen strävar efter. Det står t.om i regleringsbrev till FK.

*  Det nuvarande systemet vid omprövningarna måste bara bort – de är inhumana och har ingenting att göra med det LSS står för. Samtidigt måste vi själva trycka på med alternativ. Jag har skrivit om hur det skulle kunna gå till i ett tidigare blogginlägg. I korta drag handlar det om att omdefiniera de grundläggande behoven, ta bort delmomenten och ta bort de integritetskränkande frågorna i samband med bland annat personlig hygien. 

Vidare ska tvåårsomprövningarna för vi med livslånga behov ( dv s stora flertalet av oss och FK vet vilka dessa personer är) att återgå till det de en gång var – avstämningar av läget. Är det så att hjälpbehoven är av den karaktären att det är uppenbart att det kommer att minska efterhand är det befogat med en större kontroll. Ingen ska emellertid behöva bli utsatt för det jag går igenom nu.