Alla skyller på varandra utan att någon tar på sig ett huvudansvar

All offentlig makt i Sverige utgår från folket.

Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.

Den offentliga makten utövas under lagarna.

Regeringsformen 1 kap § 1

I ett tidigare blogginlägg skrev jag om hur bristen på en författningsdomstol orsakar stora problem med att ställa politiker till svars. Men det stannar stannar inte bara vid bristen av en författningsdomstol – faktum är att hela systemet är uppbyggt på ett sådant sätt att det blir mycket lätt  att alla berörda delar av statsapparaten skyller på varandra utan att någon tar på sig ett huvudansvar.

·   Regeringen kommenterar inga enskilda fall eller lägger sig i, vårt fall Försäkringskassans dagliga arbete för då blir det ministerstyre som inte är tillåtet.

·  Försäkringskassan hänvisar till prejudicerande domar i Högsta Förvaltningsdomstolen (HFD) som de måste följa.

·  Domstolarna säger att deras uppdrag är att tolka lagen som riksdagen har stiftat och det gör vi efter bästa förmåga.

·  Riksdagen (här syftar jag på hela Riksdagen som demokratins viktigaste institution) hänvisar till att det är regeringens uppgift att verkställa och genomföra de beslut riksdagen fattar. Därefter hänvisar regeringen till att det är myndigheternas uppgift att förverkliga assistansreformens intentioner och att vi inte får tolka  och tillämpa lagen…

·         Slutligen har vi kommunerna som också hänvisar till prejudicerande domar i HFD och tycker (faktiskt med rätta) att staten medvetet flyttar kostnader för personlig assistans till dem utan att de kompenseras.

Under tiden där alla skyller på varandra och ingen tar på sig ansvar förvärras krisen för assistansreformen.

I denna för oss otrevliga miljö där ingen tar på sig ett huvudansvar befinner sig  brukarrörelsen längst bak och pratar om rättighetslag, CRPD konventionen och mänskliga rättigheter utan att någon av alla nämnda aktörer lyssnar nämnvärt. På riksnivå tycker jag att endast Liberalerna och Vänsterpartiet visar ett seriöst intresse för den djupa kris vår fantastiska demokratireform hamnat i. Regeringen har av märkliga anledningar som ur demokratisk synvinkel är svåra att förstå sig på blivit helt fixerad vid att det finns ett mycket utbrett ”fusk” och det ska bekämpas genom att skära ner på utgifterna för personlig assistans. Hur regeringen kommer åt fusk och genom att sänka utgifterna för assistansersättning har Åsa Regnér inte förklarat. Ja inte presenterat några trovärdiga bevis över huvudtaget på att miljardbelopp årligen hamnar hos kriminella individer.

På papperet har vi en mycket stark lagstiftning i form av LSS samtidigt blir det alltmer uppenbart att den enskilda människan eller en minoritet som behandlas illa av staten har mycket svårt att ställa ansvariga till svars. En viktig grundbult i en demokrati är att folkvalda ska kunna ställas till svars om makten missbrukas och myndigheter i sin tillämpning av lagen bryter mot de lagar som riksdagen stiftat. Det är ett stort demokratiskt problem som vi i funktionsrättsrörelsen, helst i samarbete med andra minoriteter måste belysa mycket bättre än vad som sker idag. 

* Ett praktexempel på oviljan hos regeringen att ta på sig ett huvudansvar för konsekvenserna av den förda politiken då regeringen nyligen släppte en pressrelease. Det handlade om att samarbetet/kommunikationen mellan FK och kommunerna måste bli mycket bättre när en person förlorar statlig assistansersättning. Det är en självklarhet men det löser inte på något sätt den allt djupare krisen för assistansreformen. Visst håller jag med Åsa Regner att ingen ska hamna mellan stolarna men faktum är att:

Det regeringen istället gör är att inte ta på sig något ansvar alls för konsekvenserna av en destruktiv politik som (oavsett vad Åsa Regnér säger) helt uppenbart syftar till att sänka statens nota för assistansersättningen. Det är någon annans bekymmer att ta hand om konsekvenserna när hundratals och åter hundratals personer ”sparkas ut” av FK. Denne ”någon annan” blir i första hand kommunerna som får utgifter de inte budgeterat för och inte får ersättning för. Man kan tycka att Åsa Regnér och hennes överordnade Stefan Löfven borde ha så pass bra koll på läget att de vet att när kommunerna tar över ansvaret minskas antalet beviljade timmar rejält – om det beviljas någon assistansersättning alls. Har de vetskapen verkar de inte bry sig och det är lika illa som att inte veta någonting. Nästa steg blir då ökat anhörigansvar som leder till nya orättvisor. Detta orsakat av en regering som:

1) Inte vill ta ansvar för sin destruktiva politik

2)  Säger sig kämpa för utsatta grupper men som i praktiken för en politik som är raka motsatsen mot en minoritet i samhället som är helt beroende av den offentliga sektorn för att kunna leva som andra.

Regeringens pressrelease