Jag är mycket skeptisk att använda AI i behovsbedömning

 Är det rimligt att införa olika belopp på schablonersättningen utifrån individuella behov – vad är en rimlig nivå på schablonersättningen? Enligt lagen finns redan 2 steg – anses behoven var mycket stora går det att få en höjning på 12 % men det är svårt. Ja, behoven är individuella men det första jag kom att tänka på när jag läste om de här tankegångarna – det finns en mycket stor risk att många får så låg schablonersättning att det inte går att bedriva personlig assistans enligt intentionerna. Redan nu är ju assistansreformen underfinansierad eftersom den årliga höjningen av schablonen varit mycket låg i många år (2020 var ett undantag)

Hur ska bedömningen av schablonen gå till i praktiken? Det uppstår genast problem. Hur ska ”rätt nivå” bedömas? ISF, d v s Inspektionen för socialförsäkringar tror att det finns en lösning och den är hämtad från Lunds Universitet. Tommy Andersson är professor i nationalekonomi och har utvecklat en modell som han tror löser problemet med hur individuella schablonbelopp ska sättas. Han tänker sig betydligt fler steg än idag men har inte tagit ställning till än vad som är det ”optimala” antalet.

Tommy Anderssons modell är matematisk och bygger på att s.k. algoritmer kan beräkna vad som är rätt schablonersättning utifrån de individuella behoven, Vi skulle därmed få en åtminstone stor del matematiskt baserad behovsbedömning styrd av datorer. En bedömning som avgör vilken ”priskategori” vi hamnar i. Jag är definitivt emot en sådan lösning på att bestämma nivån på schablonen. Förutom rent känslomässiga skäl måste vi titta på hur LSS faktiskt är konstruerad.

Målen med lagen beskrivs i paragraf 5 till 7 – och handlar om att leva som andra, ett självständigt liv och goda levnadsvillkor. Lagen sätter individen i centrum, det är vi själva som ska bestämma vad som är goda levnadsvillkor för oss vilket styr hur många assistanstimmar som ska beviljas. I Funktionsrättskonventionens definitioner av vad som är personlig assistans förtydligas detta ytterligare. Att istället – åtminstone till stor del låta datorer bestämma detta går helt emot hur lagen är tänkt att fungera.

I en intervju med Assistanskoll medger Tommy Andersson att hans modell i dagsläget inte har något svar på hur individuella behov enligt paragraf 5-7 ska bedömas men tror att det går att utveckla den för framtiden.

 Jag delar Anna Barsk Holmboms oro att införa en modell där algoritmer får en viktig roll kommer leda till en mer medicinsk syn på vad som är personlig assistans och det är inte vad assistansreformen handlar om. Det finns inslag av vård hos många av oss (det inkluderar mig själv – det är ingen service att få hjälp vid ett EP-anfall) men det måste vara vara mycket tydligt att personlig assistans i första hand inte handlar om vård utan ett centralt verktyg för att uppfylla paragraf 5-7 och Funktionsrättskonventionens artikel 19.

Förutom faran för den uppenbara risken med medikalisering har jag svårt från att komma ifrån misstanken att den viktigaste orsaken till ISF-s intresse för Tommy Anderssons arbete är krasst ekonomiskt – här finns möjligheter att spara pengar genom att ge lägre schablonersättningar. När Assistanskoll intervjuade Tommy Andersson fick eventuella övervinster i privata assistansbolag ganska stort utrymme. Hos de allra flesta privatanordnare är vinstmarginalen låga vilket Anna Barsk Holmbom skrivit om. Ligger vinstmarginalerna på orimligt höga nivåer är det en fråga för Skatteverket och Försäkringskassan att undersöka orsaken. Det indikerar oseriös verksamhet.

Vi måste ändå se verkligheten som den är, jag är inte alls teknikfientlig men historien visar att ny teknik kan användas till både bra och dåliga ändamål. Oavsett om vad enskilda personer tycker om det går teknikutvecklingen inom AI extremt fort och det finns inte en expert i världen som motsäger att AI kommer innebära oerhörda förändringar av våra samhällen. Jag menar att vi kan inte bara säga nej till AI som åtminstone indirekt företeelse inom personlig assistans. Vi behöver en ordentlig debatt hur AI kan användas för att förbättra tillvaron för såväl assistansanvändare och andra med behov av stöd från samhället. För rätt använt finns potential för stora förbättringar.

* Istället för att utveckla och använda sig av algoritmer för behovsbedömningar måste vi istället fokusera på de verkliga problemen med behovsbedömningar. Problem som måste åtgärdas om assistansreformen ska fungera som det var tänkt när lagen skrevs. Och det handlar givetvis om att bara vissa delar av hjälp/stödbehoven bedöms. Så var det aldrig tänkt att lagen skulle fungera. Visst är förstatligande viktigt men att behovsbedömningarna görs om i grunden är faktiskt ännu viktigare.

Nu är det inte aktuellt men lått oss anta att tvåårsomprövningarna återupptas kommande månad. Då skulle ett mycket stort antal personer förlora sin statliga assistansersättning. Ett förstatligande kombinerat med återupptagna omprövningar och  oförändrade kriterier för behovsbedömningar skulle därmed vara förödande. Det gäller självklart även de som söker personlig assistans första gången. Förstatligandet skulle inte hjälpa dem på något sätt.

Att alla hjälpmoment ska bedömas är egentligen så självklart att det inte ens ska behöva diskuteras. Alla partier i Sveriges Riksdag säger att de vill värna assistansreformen. När det gäller att åtgärda det mest fundamentala problemet, d v s att bara vissa delar anses vara assistansberättigade råder tyvärr ingen enighet. De s.k. statsbärande partierna Socialdemokraterna och Moderaterna är bromsklossar. Jag vill mycket tydligt påpeka följande:

Alla riksdagspartier som är seriösa med att att vår numer dysfunktionella frihetsreform ska fungera som det var tänkt måste mycket tydligt ta ställning för att ändra kriterierna för behovsbedömningarna. Alla hjälpmoment måste räknas.

I