Reflektioner efter Niklas Altermarks föreläsning vid Ifa Debattforum

Efter  sammanfattningen av Ifa Debattforum skrev jag att jag skulle återkomma med lite reflektioner kring statsvetaren Niklas Altermarks föreläsning som var oerhört intressant att lyssna på. Statsvetaren Niklas Altermark är inte ett på något sätt obekant namn, Niklas intervjuas emellanåt i Assistanskoll  är både oerhört kunnig och bedrövad över statens behandling av assistansreformen och personer som behöver stöd från samhället i största allmänhet.

Enligt Niklas Altermark råder det ingen tvekan om vad regeringen vill åstadkomma - kostnaden för assistansen ska sänkas, rejält. Tillvägagångssättet följer också mallen enligt "standardformuläret" hur staten brukar agera när de ska sparas pengar på grupper som behöver hjälp från samhället och sammanfattas i följande punkter.

- Ett problem konstrueras och förstoras till orimliga proportioner.  Staten intar en ledande ställning för att belysa problemets omfattning där selektiv data väljs ut för att passa syftet.

- Åtgärder måste vidtas för att säkra stödsystemets "legitimitet".

- Stödsystemet underfinansieras.

- Varningssignaler från de personer som berörs ignoreras. Istället försöker man och vända på "steken" genom att hävda att staten inte genomför försämringar genom att hänvisa till hur mycket pengar som tillförs.

Allt detta känner vi igen, tänker man några steg inser man att den förda politiken leder mot avgrunden för alla utsatta grupper i samhället. Bakom retoriken om "kostnadskontroll",

 legitimitet" etcetera döljer sig en mycket obehaglig människosyn som inte borde existera i ett demokratiskt samhälle 2016 där regeringen dessutom säger sig värna jämställdhet. Ett samhälle där personer som behöver hjälp från samhället ses som enbart en börda för samhället som bara orsakar problem i form av "höga kostnader". För det pågår ett "krig" inte bara mot assistansen och LSS utan mot praktiskt taget alla samhällsstöd till funkisar och även andra grupper som långtidssjukskrivna där den röd-gröna regeringen lagt förslag om att flytta över betydligt mer ansvar på arbetsgivaren.

I klartext  ska staten spara pengar på långtidssjuka genom att flytta över en större del av sjukskrivningskostnaden på arbetsgivaren,. Logiken är densamma som i kriget om assistansen. Utsatta grupper som behöver stöd från samhället anses ta för stor del av kakan vi alla ska dela på. En högst sannolik effekt av denna politik är att arbetsgivare kommer att vara än mer ovilligare att anställa personer med hälsoproblem eller funktionsvariationer. Dv s regeringens politik slår stenhårt mot utsatta grupper.

Hur mäter man "hur bra ett land/samhälle mår"? Finns givetvis många sätt  att mäta och ännu fler åsikter men tycker man som jag att välfärdsstaten är mycket viktig för att bedöma samhällets "hälsotillstånd" tycker jag dessa faktorer är centrala:

1.  Blir tillvaron bättre eller sämre för de som behöver samhällets stöd mest?

2. Är tilltron god, ökar eller minskar tilltron mellan de som behöver hjälpen och de som har satta och se till att behövande får den hjälp de ha rätt till?

När det gäller fråga ett blir svaret generellt sett tyvärr  mycket bestämt - dessa grupper får det sämre. När det gäller  tilltron  generellt mellan de behövande och på andra sidan politikerna och statens försäkringsbolag Försäkringskassan är den nog  generellt relativt bra i en internationell jämförelse men det går definitivt åt fel håll. Detta gäller verkligen vi som är beroende av den personliga assistansen. För dagens kris för assistansen handlar inte bara om att allt fler förlorar rätten till hjälp. Där finns nämligen också en allt djupare förtroendekris mellan vi som berörs på ena sidan och regeringen och Försäkringskassan på den andra planhalvan.

Diagnosen på dagens Sverige blir att hälsotillståndet för vårt samhälle (från en mycket hög hög nivå) försämras i snabb takt. Vilket land ska Sverige vara i framtiden för funkisar och andra som behöver hjälp från samhället, vad är det för samhälle som håller på att skapas? Ska Sverige vara ett land som satsar offensivt enligt intentionerna i CRPD? Eller ska vi vara ett land som går bakåt i utvecklingen, HELT EMOT intentionerna i CRPD? Med den nuvarande politiken är vi rask takt på väg mot alternativ 2 men jag vägrar och acceptera den utvecklingen.

* Lönsamheten fortsätter sjunka för privata assistansbolag. Alla vet nog min ståndpunkt vid det här laget men jag upprepar dem:

Privata anordnare ska vara en självklar del i utbudet av assistansbolag och de måste få gå med vinst. Däremot har "superkapitalister" som i första hand strävar mot att maximera vinstmarginalen inget i branschen att göra. Sådana anordnare (och de finns) ska bort, punkt! Drivs verksamheten seriöst blir inte vinstmarginalen särskilt hög - ett snitt på (2015) knappt 5 % är inte så mycket, enligt mig. Många anordnare ligger betydligt lägre.

Det är sant att andelen brukare som anlitat privata anordnare stadigt ökat. Varför har ingen  (så vitt jag vet) ställt följande fråga till regeringen som tycks se rött på alla privata alternativ:

Ungefär 70 % av antalet brukare/assistansanvändare har nu privata anordnare. Kan inte ökningen av andelen som väljer privata anordnare bero på att många har varit missnöjda med hemkommunen som anordnare och vill pröva något annat?

Undertecknad hör sedan länge definitivt till den kategorin.

 Det här blir det sista blogginlägget för året. Nu tar jag julledigt och återkommer efter jul och nyårshelgerna med för att inleda ett nytt bloggår. Vi får räkna med att även 2017 blir ett riktigt, riktigt tufft år för assistansen och LSS.

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR