En schablon på 15 timmar/vecka för övriga behov skulle rasera mitt liv

Igår fick jag ett mail från Ifa som vill starta ett projekt där personer ska lämna berättelser om vad det skulle innebära om schablonen blir verklighet. I mailet står det bland annat följande:

Vi vill att du skriver och berättar vad förslaget skulle få för konsekvenser i din vardag. Berätta hur ditt beslut ser ut idag, gärna fördelat på grundläggande behov och övriga behov. Berätta hur många timmar du skulle få om förslaget genomförs och hur det skulle påverka dig. Kan du bo kvar där du bor? Kan du fortsätta göra det du gör? Hur skulle din familj påverkas? Vilka intressen skulle du tvingas välja bort?

Här är min berättelse. Delar av det här blogginlägget kommer jag att maila till Ifa.

Jag heter Thomas Juneborg, jag är 42 år och varit beviljad personlig assistans sedan 1994. Jag har varit rullstolsburen hela livet och kommer så att förbli det så länge jag lever. Jag är beviljad dygnet runt assistans och helt beroende av den personliga assistansen om jag ska kunna bo i eget hem, ja för att livet ska fungera överhuvudtaget.  Mitt beslut ser i korta drag ut så här. 29 timmar/vecka i grundläggande behov. I övrigt dygnet runt assistans med lite dubbelassistans, totalt 131 timmar/vecka.

Vad blir konsekvenserna för mig om 15 timmars schablon för övriga behov införs? Konsekvenserna blir förödande. Mina hjälpbehov är av den arten att jag verkligen behöver någon som är i mitt hem dygnet runt. Utan den hjälpen kan jag inte bo kvar i mitt hem och inte längre ha ett självbestämmande enligt LSS intentioner. Jag är vidare på olika sätt mycket aktiv i funktionsrättsrörelsen som tar rätt mycket tid, gillar att göra sådana saker som alla tar för självklart – gå på bio, träffa kompisar, göra spontana utflykter, träffa kompisar.

Om nu förslaget går igenom sänks antalet beviljade timmar från 131 timmar/vecka till 29 + 15 = 44 timmar/vecka. Det är en sänkning med 87 timmar/vecka = 12.4 timmar/dag. Den frihet som jag haft med den personliga assistansen kommer vara som bortblåst. Engagemanget i funktionsrättsrörelsen får jag lägga åt sidan Det som kommer att vara kvar är inte personlig assistans längre, det blir hemtjänst. Verkligheten är också att även om staten sänker mina assistanstimmar med 87 timmar/vecka så försvinner inte mina hjälpbehov för det. Vem eller vad ska då täcka upp för resten? Det finns bara två alternativ (förutom ättestupan) flytt till gruppboende eller flytt tillbaka till föräldrahemmet och/eller att mina syskon får hjälpa mig. Mina föräldrar är dessutom pensionärer och inga ungdomar längre. Och vilken 42 åring vill flytta tillbaka till mamma och pappa igen eller vara beroende av sina syskon?

Efter att ha sett Uppdrag Gransknings reportage om mycket grava missförhållanden i gruppboenden runt om i landet är jag också livrädd för att hamna på ett boende. Svenska staten måste ha högre ambitioner än så här, är vi verkligen inte värda ett bättre liv i ett av världens rikaste länder? Var finns respekten för de konventioner om mänskliga rättigheter som svenska staten faktiskt ratificerat och är förpliktigade att följa?

Alla som vill berätta sin livssituation för ifa kan maila till: christina@intressegruppen.info

* Detta var mina egna personliga känslor och konsekvenser för egen del. Tittar vi lite på vad som faktiskt står i LSS propositionen, den befintliga lagtexten och Funktionsrättskonventionen finns inget som helst stöd för att införa den här typen av begränsningar. LSS är mycket tydlig med att det är de individuella behoven som ska styra och vi ska ha stort inflytande hur hjälpen ska ges:

Den enskilde skall genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor. Insatserna skall vara varaktiga och samordnade. De skall anpassas till mottagarens individuella behov samt utformas så att de är lätt tillgängliga för de personer som behöver dem och stärker deras förmåga att leva ett självständigt liv

LSS § 7, 2 st

Enligt Funktionsrättskonventionen vet vi som bekant att uppnådda rättigheter inte får försämras, tittar vi närmare på vad som står i de artiklarna garanteras rätten till PA efter behov i artikel 19 men det bryter även mot flera andra artiklar. I artikel 4 inleds så här:

Konventionsstaterna åtar sig att säkerställa och främja fullt förverkligande av alla mänskliga rättigheter och grundläggande rättigheter för alla personer med funktionsnedsättningar utan diskriminering av något slag p.g.a. funktionsnedsättning

Vi får inte vika en mm i kravet på att detta fullständigt förödande förslag inte blir verklighet som inte har någonting att göra med vare sig LSS verkliga intentioner, Funktionsrättskonventionen eller ett samhälle med humanistisk människosyn!

För övrigt ska också tilläggas att det i de läckta förslagen från LSS utredningen inte finns några förslag som gör domarna i HFD 2009, 2012, 2015 och 2017 irrelevanta. Det är absolut nödvändigt att samtliga domar upphävs i sin helhet.  Det utvecklar jag mer i min nya krönika för Assistanskoll som publiceras inom kort.