Regeringen har lämnat förslag på ny schablon för 2019 och fortfarande har vi ingen riktig regering

Övergångsregeringen har i sin budget föreslagit att timschablonen för assistansersättningen höjs med 1,5 % för 2019 vilket innebär att det nya schablonbeloppet blir 299,8 kr/timme. Beloppet ligger i nivå av det jag förväntade mig, att de snåla höjningarna skulle fortsätta har varit klart ett bra tag och jag hade inga förväntningar på en ändring.

1,5 % är alltid bättre än ingenting men återigen kompenserar inte höjningen för assistenternas löneökningar, vilket varit fallet åtminstone3-4 års nu. Konsekvenserna av detta vet vi alla och jag har skrivit om det flera gånger innan. Det blir allt svårare för både privata anordnare och Kooperativ att få verksamheten att gå runt ekonomiskt. Det blir allt svårare att både rekrytera och behålla anställd personal med mera.

Kostnaden för den personliga assistansen 2018 beräknas nu bli 24,4 miljarder kr, det är 1,3 miljarder kr lägre än budgeterat. Orsaken är givetvis att antalet assistansberättigade minskar. Assistanskoll rapporterade nyligen att antalet assistansberättigade (statlig assistansersättning) sedan 2017 sjunkit med 800 personer till 14468 personer i personer, en minskning med nästan 1800 personer jämfört med 2015.

Antalet personer beviljad statlig assistansersättning sjunker fortfarande

LSS utredningen har nu begärt och fått längre tid på sig. Gunilla Malmborg ska vara klar senast 10 januari 2019 istället för 15 december. Varför har utredaren begärt mer tid? Eftersom mitt förtroende för regeringen är oerhört lågt i LSS frågan känns det för mig som en ”taktisk manöver”, regeringen vill skjuta upp den våldsamma kritiken som kommer att bli följden till efter julhelgerna. Utredningen måste bara slängas i papperskorgen, genomförs bara en del av förslagen är det ändå slut med assistansreformen. Trots alla, eller tack vare alla förödande förslag känner jag ändå optimism och är ganska säker på att det blir enbart en skrivbordsprodukt.

Vi kan emellertid inte ta något för givet. Visst, ska partierna leva upp till alla utspel som gjordes under valrörelsen är det omöjligt att gå vidare med Gunilla Malmborgs utredning men jag är så luttrad vid det här laget att inte litar alls på beskeden från vare sig S eller M, i Socialdemokraternas besked kändes som att det skedde för att de hade något annat val för att inte framstå sim direkt fientliga i valrörelsens slutspurt. Nu är det upp till bevis för alla riksdagspartierna. Antingen är de för vår rätt till självbestämmande eller så är de inte det. Det finns inget mellanläge mellan att slänga utredningen i papperskorgen eller gå vidare.

* Regeringen ja. När jag skriver detta fredagen 23 november 2018 är vi fortfarande inte ens i närheten av att få en ny regering. Den här bloggen ärv inte rätta platsen att analysera varför det går så trögt. Det får räcka med och konstatera att jag ger ett stort underkännande till berörda partier. Sedan valnatten har det 100 % klart att menar man allvar med att isolera SD måste det bli en blocköverskridande regering eller åtminstone ett brett samarbete i riksdagen över blockgränserna. Då krävs en stor dos kompromissvilja och den lyser så här långt tyvärr helt med sin frånvaro.

Några snabba lagändringar har inte kommit till stånd. En övergångsregering har visserligen befogenhet att göra det men förväntas ligga lågt så jag är inte förvånad. Utifrån de rapporter som kommit ut är ”fronterna” i kampen för assistansreformen oförändrade i Riksdagen. Småpartierna är positiva medan det är tyst från S och M. I intervjuer i Assistanskoll tar samtliga småpartier, inklusive Mp avstånd från utredningen. KD-s Pia Steensland kräver snabba lagändringar Så här säger Vänsterpartiets Maj Karlsson:

 Det finns ingenting i utredningen som jag i dagsläget kan se förbättrar den personliga assistansen. Vi har från början kritiserat utredningens besparingskrav och att det inte fanns med någon översyn av HFD-domarna

Vi behöver justera lagen efter alla de domar som fallit och fått genomslag sedan 2009 för att gå tillbaka till det som är grundintentionen med LSS. 

Liberalernas Bengt Eliasson:

 Hela LSS ska ses över i en bred parlamentarisk utredning, med syftet att LSS ska utvecklas till en modern lagstiftning, tillgänglig för fler och mer ändamålsenlig ur perspektivet FN–konventionen och mänskliga rättigheter. 

– Vi vill ha större flexibilitet mellan olika insatser, inte mindre. Vi vill värna valfrihet, självbestämmande och delaktighet, inte begränsa det. Vi vill ha en helhetsbedömning av behoven, inte bocka av en lista av snävt definierade ”grundläggande” behov

S och M inte lämnar några andra besked efter valet än att ”vi vill invänta utredningen”, Det är inte mycket begärt att de ska en egen uppfattning med eller utan utredning?

Jag förstår att många inte vill ha beröring med socialdemokratin efter allt som skedde förra mandatperioden men återigen. Ska vi ha en långsiktig lösning går det emellertid inte att resonera så eftersom det krävs stöd från både blocken. Den bästa för oss (eller minst dåliga beroende hur man ser på det) är en blocköverskridande mittenregering med S-Mp-L och C. En socialdemokratisk enpartiregering litar jag inte på alls på och jag vill absolut inte ha en regering bestående av S och M som bland annat Expressens ledarredaktion förespråkar. Däremot litar jag faktiskt på att både L och C vågar stå upp mot Socialdemokraterna i frågan om assistansreformens framtid om de sitter i samma regering. Förhoppningsvis vågar även Mp ta för sig mer.

Hur kommer regeringen till att se ut? Jag ska vara helt uppriktig – jag har ingen aning. Däremot är jag ganska säker på att det inte blir extraval. De flesta partierna har allt för mycket att förlora på det. Dessutom kommer antagligen läget i riksdagen vara lika låst även efter riksdagsvalet.

För alla som redan förlorat assistansersättningen eller fått avslag vi nyansökningar är denna väntan på konkreta åtgärder förödande. Och skulle det bli extraval kommer det dröja många månader innan vi ens har en ny regering på plats