Gamla synsätt spökar än – Funktionshinder genom tiderna

För några månader sedan hörde jag talas om en ny bok om svensk funktionsrättspolitik och hur samhällets syn ute i världen sett ut genom århundraden. Bokens namn som fått stor uppmärksamhet i våra kretsar är identisk med rubriken ovan och är skriven av Margareta Persson som blev engagerad i funktionsrättsrörelsen p.g.a. sin rullstolsburna mamma. Jag kommer skriva två blogginlägg om detta. Idag går jag igenom i korta drag viktiga punkter i boken och i nästa blogginlägg blir det egna reflektioner.

Ofta antar vi att även om våra förfäder med samma hjälpbehov som oss hade det mycket kämpigt för hundratals år sedan så gick utvecklingen ändå succesivt framåt tills den värld vi själva lever i. I verkligheten har samhällets syn pendlat upp och ner. Margareta Persson visar att attityden i många fall var bättre på 1700 och åtminstone första halvan på 1800-talet än 1900-talet. Ute i världen hade döva personer ett eget teckenspråk redan i det antika Grekland. Överlag har ändå personer med stora hjälpbehov under historiens gång setts som mindre värda. En viktig skiljelinje har gått mellan de som kan arbeta/”göra rätt för sig” och de som inte kan försörja sig själva.

Utvecklingen går framåt, sägs det. I ett långt perspektiv har det gjort det så klart men Margareta Persson visar det har varit många dalar för vår del. En person med stora hjälpbehov född 1905 hade troligen betydligt sämre status i samhället än en person född 1805. 1900-talets första hälft var troligen den värsta perioden för funkisar i Europa åtminstone senaste 500 åren, kanske någonsin. I boken får vi t.ex. veta att det redan i mitten på 1800-talet fanns en seriös debatt i Sverige om att rullstolsburna och synskadade barn ska få gå i vanliga skolor. I verkligheten dröjde det till 1960-talet innan det blev så.

 Hur är det överhuvudtaget möjligt att vår status sjönk så lågt samtidigt som demokrati infördes? Svaret hittar vi i de samhällsströmningar som rådde i Europa i slutet av 1800 och början av 1900-talet och som givetvis nådde våra breddgrader också. Rasbiologin gjorde nu entré och med den följde ett hopkok med djupt rasistiska teorier om vilka människor - folkgrupper, etniciteter, sexuell läggning, religion etcetera som hade ”bra” och respektive ”dåliga” anlag. De sistnämnda skulle inte blandas med de ”goda”, i så fall skulle ”den inhemska/goda rasens överlägsna kvaliteter” succesivt urholkas. Följden blev en förfärlig uppdelning av människor utifrån vilka egenskaper dessa påstods ha. Därför grundades det rasbiologiska institutet 1921 och den ökända steriliseringslagen trädde i kraft 1934, "kompletterad" med en skärpt lag 1941.

Rasism baserat på hudfärg, etnicitet etcetera och hat med personer med stora funktionsvariationer, både fysiska och psykiska har alltid gått hand i hand. Följaktligen var det givet att funkisar i rasbiologins värld skulle sorteras bort. I Nazityskland ledde detta till ett organiserat och bortglömt folkmord. I Sverige ”nöjde sig” staten med att gömma oss i diverse institutioner och sterilisera tiotusentals personer som ansågs kunna fördärva den ”svenska rasens goda egenskaper” – dit räknades även etniska minoriteter som Romer, personer med fel sexuell läggning, mycket fattiga människor, ”asociala element” m.fl. I debatten fanns, åtminstone i början av 1900-talet emellertid röster som propagerade för ”barmhärtighetsmord" på våra förfäder, så de skulle slippa lidande, d v s en nazilösning.

1918-1921 infördes allmän rösträtt i Sverige men stämmer det? I verkligheten dröjde det fram till 1989 innan alla medborgare där alla, oavsett funktionsförmåga fick rösträtt. Många tänker sig 1930 och 1940-talet som en period då välfärdsstaten började byggas upp. Det stämmer men Sverige var, liksom övriga västvärlden ett mycket rasistiskt samhälle med mycket utbrett förakt mot såväl funkisar som andra minoriteter som inte passade in i den perfekta mallen, rasbiologins ”teorier” levde vidare. Så sent som 1950-talet uppmanades föräldrar till barn med t.ex. Downs syndrom att lämna bort dem till institutioner och glömma bort barnen. Viktigt och påpeka är att den här människofientliga attityden inte var isolerat till ett specifikt parti – det fanns ett brett parlamentariskt stöd för både institutioner och steriliseringar, det rasbiologiska institutet avskaffades först 1956,då verksamheten togs över av Uppsala Universitet och bytte namn till Institutionen för medicinsk genetik.

Vad som hände innanför institutionernas väggar fick allmänheten mycket lite kännedom om. På 1950-talet publicerade ändå massmedia artiklar om mycket grava missförhållanden på den ökända institutionen Vipeholm. En livlig debatt följde med utredningar och mer inspektioner från Socialstyrelsen. Gång på gång avslöjades liknande missförhållande på andra institutioner med misshandel, maktfullkomliga föreståndare, sjukskötare etcetera. Margareta Persson har intervjuat flera personer som har bott på institution. Alla vittnar om starka maktstrukturer som inte fick ifrågasättas. Självbestämmande enligt LSS definitioner var naturligtvis inte att tänka på. De som bodde på institutionen fick finna sig i de befintliga reglerna, punkt! Den som inte lydde blev bestraffad.

Margareta Persson gör också en kortare genomgång hur de tre stora politiska ideologierna konservatism, Liberalism och Socialism med dess olika strömningar samt kristendomen förhåller sig till personer med stora hjälpbehov. Ingen får som helhet godkänt av Margareta Persson. Om vi börjar med Socialismen. I den mest radikala strömningen, Marxismen med alla dess undergrupper (kommunism, Leninism, Stalinism, Maoism) går den stora konfliktlinjen mellan de som äger produktionsmedlen (kapitalisterna) och de som tvingas sälja sin arbetskraft (arbetarna) som skapar det mervärde (vinster) som gör kapitalisterna rika. Strikt sett är det därför bara arbetare som exploateras. Vänsterns numer starka engagemang för hbqt personer, jämställdhet mellan könen, anti rasism med mera kom långt efter att Karl Marx skrev Kapitalet (1867).

Margareta Persson har själv varit aktiv socialdemokrat men är mycket kritisk till den socialdemokratiska regeringens destruktiva assistanspolitik. Om vi tittar bakåt i backspegeln menar M Persson att den socialdemokratiska generella välfärdsstaten aldrig haft de mest utsatta personerna som prioriterade grupper. Det är den stora majoritetens behov som varit det intressanta. Här finns också en tydlig koppling till förmågan att arbeta. Om du inte kan försörja dig själv, ja då har samhället rätt att behandla hen lite hur de vill. Att S skulle vara ett bidragsparti avfärdas helt.

Går nu vidare till Konservatismen som i sin grund är hiarkiskt uppbyggd. Befintliga maktstrukturer ska behållas och krasst uttryckt ”alla ska veta sin plats”. I ett sådant samhälle finns knappas utrymme för att marginaliserade grupper ska prioriteras. Än idag finns det tydligen konservativa filosofer (visserligen extremister men ändå) som förnekar grundbulten i ett demokratiskt samhälle – alla människors lika värde.

I liberalismen finns slutligen en lång rad strömningar. I vissa fall, som socialliberalismen som, dominerar i Sverige och Norden är inställningen till funkisar relativt god vilket visar sig i stödet för personlig assistans. Samtidigt finns det också extrema strömningar som tycker att samhället inte ska göra någonting överhuvudtaget för att hjälpa ens de mest utsatta. Antingen välgörenhet eller gå under blir vår lott om den politiken omsätts i handling. Margareta Persson är kritisk till liberalismens fokus på att ”hårt arbete ska belönas”. Den inställningen misstänkliggör personer som faktiskt inte kan arbeta. Själv håller jag med.

Det finns också ett stort avsnitt som handlar om dödshjälpsdebatten och vilka värderingar som styr den – handlar det egentligen om att förespråkarna för dödshjälpen anser att vi lever liv som inte ens är värda att leva? Två andra kapitel handlar om kampen för personlig assistans varför den är så viktig för att motverka funktionsmaktordningen och den svenska funktionsrättsrörelsens kamp för ett värdigt liv. Besparingshysterin hade knappast varit möjligt om inte de gamla attityderna fortfarande existerar.

Här har jag bara skrapat på ytan i denna oerhört intressanta, viktiga och skrämmande bok. Jag rekommenderar starkt boken för alla som vill veta mer okända delar i vår och västerlandets historia. I nästa blogginlägg ska jag reflektera mer kring varför vi inte får lära oss något om detta i skolorna och hur stor risken är att institutionerna återvänder.

Själv köpte jag boken på Bokus (www.bokus.com).   Pris 241 kr